Rollspel med egna karaktärer

- Han får sitta två år till på tronen och vänta på hennes kusin ska bli myndig eller att hon ändrar sig, sa far lätt och jagnickade åt Cara.
- Visst kan vi ta med Lanc, sa jag leende.
Jag gick ut i trädgården och visslade på Lanc, han kom glatt och hoppade upp på mig och slickade mig.
- Lågna dig Lanc, sa jag skrattande och satte på honom kopplet.
Vi gick ut genom de stora grindarna och började gå längst vägen.
- Ska vi gå genom skogen eller längst vägen?, sa jag undrande.

"där ser man, när måste hon bestämt sig då?" frågade min far
Jag log mot Lanc som kom springande och hälsade på mig och jag klappade honom lätt och log sen
"jag gillar skogen bättre och då kan ju Lanc springa fritt men välj du" sa jag leende

- När hon blir myndig, eller tills hennes kusin blir myndig då får han ärva tronen.
Men jag hoppas att hon väljer att bli minister, hon är ju trotsallt förstfödd och min dotter, sa far vänligt.
Jag såg på Cara och Lanc och log.
- Visst skogen låter bra och Lanc älskar att springa fritt, så länge han inte anfaller någon i skogen, sa jag flinande och vi gick in i skogen.
Jag släppte lös Lanc och stoppade kopplet i jackfickan.
Lanc sprang runt i skogen lycklig att få vara fri och vi följde efter.
- Visst är det härligt, snart lär vi oss att använda magi, sa jag drömmande och log.

"ja vi hoppas Cara ska ta över men vi får väll vänta och se" sa min far och jag log mot Roxanne och Lanc
"ja skogen är bättre än vägen och Lance verkar gilla det" sa jag och såg glatt på hunden som hoppade omkring "och nej de är nog ingen risk, det är ju bara vi som bor här" sa jag leende och såg mig glatt runt i skogen "ja tänk de ska bli underbart. Tänk allt vi kommer få lära oss magi och alla vi kommer få träffa" sa jag leende "nu hoppas jag bara skolan är bra, annars åker jag till Japan o du kan få följa med" sa jag leende och såg huset längre bort

Jag nickade glatt.
- Ja det kommer att bli underbart, jag längtar att få träffa fler i vår ålder jag känner inte så många, sa jag glatt.
- Visst så länge jag slipper buga för någon för det kan jag inte.
Det är så grundligt inlärt att jag inte klarar av det.
Men annars blir Japan bra om du lär mig språket, sa jag leende.
- Fast jag tror nog att farfar heller vill att jag går i Australien, sa jag fundersamt och vi kom fram till huset.

"ja eller hur. Jag undrar hur många fler det kommer gå i vår årskurs" sa jag undrande och försökte minnas några namn och åldrar på barnen jag sett på middagarna och nickade
"de kommer förstå om du inte är född där precis som dina föräldrar börjar förstå varför jag bugar" sa jag roat och nickade sedan "din farfar verkar ha bestämda åsikter! Får du inte välja något själv?" sa jag undrande och jag sa några hemliga ord på japanska och gick sedan genom grinden "klart jag lär dig språket om vi flytar dit" sa jag och öppnade dörren
"mor" ropade jag och snart kom hon in från trädgården i en vit klänning med små söta blommor på och jag log
"Cara-san jag började undra vart ni var" sa hon och kramade om mig och gjorde sen lika dant med Roxanne och log sen
"vi är bjudna på middag hemmes hos Roxanne-san vill du följa med?" frågade jag leende
"självklart" sa min mor och tog på sig en kofta "nå ska vi gå?"

- Farfar toror att han bestämmer mycket, det är delvis som vi flyttat hit, så jag kan bestämma själv, sa jag roat till henne och klev in i huset.
Jag kramade glatt om Caras mamma och log mot henne.
- Japp, kom så går vi, sa jag leende och vi började gå.
- Jag kan bara ett ord på Japanska och det är Sajonara eller nått, det betyder typ hej då eller farväl, sa jag leende till dem.

( Måste sova, sista skoldan i morgon puss och kram ♥ )

(sov så sött bäbbisen o ha så kul i skolan ♥ vi hörs i mon ♥ )

"det verkar lite jobbigt. Och jag är glad att ni flyttade hit så vi kunde träffas" sa jag leende och vi började gå tillbaka samma väg och jag nickade
"de stämmar. Hur kommer det sig att du kan det?" frågade min mor nyfiket och klappade Lanc
"man kan säga ja ne också" sa jag leende och vi började närma oss resans mål
"de verkar väldigt stort" sa min mor roat och jag log och vi stannade vid grinden och väntade på att Roxanne skulle öppna

*Agnes låg och vilade i hängmattan som var spänd mellan två stora ekar i trädgården. Hugo låg på hennes mage och en av skolböckerna låg över hennes ansikte. Hon hade visst råkat att dåsa till i värmen. Hon var utmattad efter timmarna i London och en stor middag på det hade gjort henne så trött så hon gått ut och lagt sig där.*
- Agnes! ropade Sebastian inifrån huset.
*Hon slog upp ögonen och tittade upp på det gröna taket av löv. Vinden rasslade lite i trädkronorna, men det var varmt ändå som det är på sensommaren.*
- Ja, pappa! ropade hon tillbaka.
- Kom in hit lite.
*Hon krånglade sig ur mattan samtidigt som Hugo hoppade till marken. Så gick de båda in i köket där Sebastian stod. Han såg fundersamt på ett pergamentark.
Agnes blev som förstenad och stirrade skräckslaget på pappret. Även om namnet som brevet var till stod upp och ner kunde hon läsa det.*
- Pappa jag... längre hann hon inte förrens Sebastian avbröt henne.
- Vad är det här!? frågade han med upprörd röst.
- Jag, jag, stammade hon men än en gång avbröt Sebastian.
- Det tjänar ingenting till, Agnes! sa han frustrerat. Tror du inte jag har försökt många gånger själv? Det är lönlöst! Jag får inget svar. Hon vill inte veta av oss!
*Han knycklade ihop pappret och slängde in det i elden som brann i köket.*
- Nej! ropade Agnes och sprang fram mot eldstaden, men det var för sent. Lågorna hade redan ätit upp arket.
*Med tårarna rinnandes sprang hon upp på sitt rum och slängde sig på sängen. Det var just då i den stunden som hon kände att hon behövde personen hon skrivit till mer än någonsin... sin mamma.*

- Ja, jag är jätteglad att vi flyttade hit, dels för att jag inte gillar all uppmärksamheten man får.
Man får aldrig vara själv, och som ofentlig person så får man inte bete sig på ett visst sätt.
Utan man måste vara fin, och röra sig och tala elegant, sa jag och himlade med ögonen.
- Sen så är jag glad för att du bor här, tråkigt att vi inte har träffats innan, sa jag leende och vände mig mot hennes mor.
- Vet inte egentligen, antar att det är något som jag snappat upp någongång, sa jag fundersamt och ryckte sedan på axlarna.
Vi var framme vid huset och jag nickade mot hennes mor.
- Ja, det är väldigt stort men farfar ville det och jag är glad att det inte är i Australien för då skulle vi aldrig få vara själva, sa jag roat och öppnade grindarna och vi gick in.
- Ja, detta är hallen, sa jag åt Caras mor medans vi klädde av oss.
- Porträtten är på alla i vår släkt i generationer, hon som du ser rakt framför dig, sa jag och pekade på det största porträttet med en dam i rustning kolsvarthår och gröna ögon.
Hon stod stolt framför en dödad drake med svärdet droppande av dess blod.
- Det är vår anmoder, den första i vår släkt, det var hon som dödade draken och gjorde att Australien blev vårt, sägs det.
Hon hette Anne Wilder, jag har fått mitt namn från henne, fast de la dit Rox innan för det skulle låta finare, sa jag flinande åt dem.
Sedan började jag gå mot matsalen men vände mig mot porträttet.
- Visst liknar hon mig lite, in utseendet?, sa jag undrande till dem.
- Draken är vårt släkt och skyddsdjur, sa jag leende åt Caras mor och vi gick ut i matsalen.