Children of Us [SV] [PG]

Meer! Du äger!

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER

Awesome. ♥

MEER!!

Mer!

Hej ni. Det kommer mer. Men jag är hemma hos familjen i Jämtland (Södra mellersta norrland). Sååå det får bli när jag kommer hem på tisdag.

Oki Ha det Bra Däär

Nu har ni fått vänta länge nog

_ _ _ _ _

Kapitel 14
Spring sunshine
Våren 1995

Alexis vaknade kallsvettig av en mardröm hon haft, den var rätt tidigt på våren och det fanns fortfarande spår av snön ute. Hon andades häftigt och försökte lugna sig själv. Hon försökte intala sig själv att allt vara var drömmar, duma mardrömmar som kom om natten, men Alexis viste de betydde mer en så. Hennes pappa den mörkaste av trollkarlar som satt sina fötter på denna jord hade inte låtit henne vila sedan i julas. Han var där hela tiden kändes det som, han gav henne hemska mardrömmar, han viskade i hennes huvud och hon kände det som om han bevakade varje steg hon tog. Allt gjorde han för att hon skulle sluta vara med sin älskade Fred. Det ända hon var rädd för vara att drömmarna skulle besannas, att hennes egen pappa skulle döda Fred eller att han skulle tvinga hem henne, låsa in henne och aldrig låta dem träffas mer. Det andra vore mer troligt tyckte hon, men hon visste att hennes pappa inte drog sig för att döda heller och det skrämde henne. Hon drog täcket tärare om sig, det var fortfarande bara natt och de andra sov som stockar. Alexis kände sig något ensam och rädd där hon låg och nästan skakade. Hon ville inte förstå varför hennes pappa gjord så här mot henne. Hon klädde på sig och satte sig i sällskapsrummet framför elden och tänkte.

Fred som lugnt som katten tills han vaknade på morgonen med ett leende som han gjorde nu mera. Han var lycklig även om hans familj inte varit överförtjusta att han var tillsammans med du-vet-vems dotter men de hade accepterat det när han berätta hur hon var och att hon faktiskt hatade sin far och inte alls var som han. Han hade också lyckats övertala sin mamma att Alexis skulle få komma till dem under sommaren och det skulle han berätta för henne, när det blev tillfälle. Fred sträckte på sig leende och sen klev han ur den stora himmelsängen.

Alexis var ovanligt trött den dagen även då det var en lektionsfri dag slapp inte många ifrån att plugga. Alexis satt med näsan i böcker inne i bibliotekets tystnad för att skriva en historia uppsats. Hon satt där i säkert en timme och fick ingen riktig kläm på årtalen, hon bläddrade i några anteckningar hon hade från Professor Binns lektioner. Hon suckade, historia var inte hennes starkaste ämne, hon killade med fjäder pennan bak i håret och började känna sig iakttagen. Hon såg sig omkring och ett leende spred sig över hennes läppar.
”Fred, var gör du här?” sa hon i en låg viskning.
”Kidnappar dig” sa Fred med sitt skämtsamt charmiga leende.
Alexis fnissade lite och såg sedan alvarligt på Fred.
”Jag måste bli klar med den här uppsatsen och det går inte så bra”
”Kom igen, du måste slappna av också, inte plugga hela dagen, dessutom så lovade du mig” sa Fred och blinkade överdrivet med sina ögon.
”Okej, okej 5 sekunder så kommer jag” sa Alexis smått skrattade och fick en stygg blick av Madam Pinns som jobbade i biblioteket. Alexis packade ihop sina saker i den uttöjda och slita väskan hon envisades att använda. Sen lämnade hon biblioteket hand i hand med Fred.
”Okej, så vad ska vi göra nu? Det är fortfarande kallt ute” sa Alexis lite glad.
”Du får väl ta på dig en jacka då, så kallt är det inte ute och om du böjar frysa ska jag värma dig, kom igen nu, vi möts i entréhallen om 10min” sa Fred och dem gick åt varsitt håll.

10minuter senare stod Fred nere i entréhallen men Alexis kom inte, det fick 5 minuter till och fortfarande ingen Alexis. Fred blev besviken men fortsatte vänta, kanske blev hon uppehållen av något. Hon kunde ju inte bara glömma bort honom?

Alexis hade nästan kommit hela vägen upp till tornet när hon träffade på sin lillebror Adrian. Adrian hade uppehålligt henne.
”Du borde inte vara med den där blodsförrädaren, det smuttsar ner vår familjs rykten, du borde dig hålla undan honom och dina smuttskallar till vänner”
”Jag bryr mig inte om vad du eller vår far tycker, jag gör som jag vill, kan ni inte förstå det, jag går min väg inte den väg han vill att jag ska gå” sa Alexis surt tillbaka. Adrian hade malt på och malt på om hur fel det var och vad deras far ansåg om det. Inte som om Alexis redan visste om det, klart och tydligt ekande i sitt eget huvud hela nätterna. Hon vart less på sin bror, hon kände hur tiden runnit ifrån henne. Hon puttade undan honom då han stått i vägen och skyndade sig för att hämta jackan. Sen sprang hon ner för alla trapporna, tur var det att hon lämnat den tunga väskan, för det gick snabbare utan den tyngden.

Fred hade väntat i nästan en kvart på Alexis och höll på att ge upp. Han vände på ryggen och började gå iväg när han hörde hennes snabba steg i trappan. Han vände sig och såg på henne, men han log inte.
”Förlåt Fred för att du fick vänta men jag möte Adrian på vägen och…” förklarade Alexis när hon hunnit fram till honom. Fred nickade och sa
”Det är okej, trodde nästan du övergivit mig” sa han och lät mer ledsen än han var.
”Förlåt, det kommer jag aldrig göra” sa hon och kysste honom mjukt. Det fick Fred att le stort och han kramade om henne. Sedan gick de ut genom den stora ekdörren som ledde ut på området. Hand i hand gick dem där väl på klädda med jacka, mössa, vantar till och med halsduk hade de på sig näsan som om det vore vinter. Alexis log mest hela tiden och vårsolen började jäsa mot dem och det blev varmt.
”Oj, vad solen lös nu då” sa Alexis lätt och tog av sig mössan.
”Ja, det var vårvarmt, i alla fall idag” sa Fred och pekade bort mot sjön.
”Titta det är knappt någon is kvar alls” fortsatte han innan han lättade på halsduken och tog av sig mössan.
”Mm, det blir nog sommar rätt snart tror du inte de?” sa Alexis leende när hon öppnade jacka.
”Jo, visst blir de det” sa Fred leende och såg sig omkring.
”Sötnos, ska vi slå oss ner här vid trädet?” sa han sedan och log mot Alexis.
Alexis nickade gillande och de satte sig ner på den små kalla marken.

Mer.