Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg upp efter en timme, sträckte på sig och reste sig upp. Hon gick ut påbakgården och slog sig ner på huggstubben och slöt ögonen.

Det tog honom inte speciellt lång tid att komma hem, men väl där så var han riktigt uttråkad.

När kvällen började arta sig hade hon redan lagat till mat och ställt fram den. Hon gick upp och knackade på..
"Är ni vakna?" Hon hörde ljud innefrån.
"Jag är vaken." Han lät piggare och det hördes rasslande innan han öppnade och såg ut.
"Hej!"

Hon hade suttit stilla i exakt samma position som kvällen innan och bara vakat över honom så när det knackade på dörren var hon inte direkt beredd. Hon greppade tag om hans arm för att kunna dra med honom bort tills hon insåg vem det var- Olivia.
Hon släppte genast greppet och satte sig igen och såg upp på henne. "Hej. " Log hon och vinkade lätt.

Hon skrattade mjukt och såg sedan på mannen.
"Du heter något va?"
Mannen skrattade.
"Ethan." Han log tacksamt och Olivia nickade.
"Det finns mat och jag vill att han ska äta. Han får inte hoppa över något."

Hon log stort, han skrattade. Han mådde betydligt bättre då. "Såklart han ska äta." Svarade hon, kanske lite barskt men det var en självklarhet. Hon såg på honom. "Kan du gå?" Frågade hon mjukt och log större.

"Ja mamma." Han gav henne en snabb kram och log svagt.
"Jag kan gå. Teet var äckigt men jag mår bättre." Han gick efter Olivia och kom ner till köket där han slog sig ner.
"Det luktar underbart." Viskade han och Olivia log mjukt.
"Och jag har till dig ifall du ångrar dig."

Hon log och kramade honom varsamt tillbaka. "Ibland är det äckliga en del av livet. " Log hon för att sedan flina lite. "Mamma, pfft, knäppis." Skrattade hon och såg dem båda gå iväg. Hon väntade en stund innan hon beslutade att följa efter och slog sig ned vid bordet. Det fanns ett tomt glas framför henne och hon började att snurra på det, uppenbart road.

"Ska du säga." Han flinade och började att äta. Han log när han kände den salta smaken av salamin och lutade sig tillbaka.
"Så ska jag stanna kvar i natt igen?"
Olivia såg upp och nickade.
"Jag skulle föredra det ja." Hon såg sedan ner.
"Du är frisk nog men en natt till skadar ingen."

Mistril fortsatte att snurra på glaset medan hon iakttog när dem åt, självklart blev hon lite avundsjuk- okej, galet avundsjuk. Att äta gjorde ingen nytta och det smakade inte direkt något heller. "Har du någon alkohol?" Frågade hon med blicken på Olivia, det smakade i alla fall något och det underlättade med törsten. Sedan förstod hon samtalet de varit inne i, sova just det. "Du ska stanna tills du är frisk som en nötkärna. Det finns rum." Poängterade hon och spände blicken i honom. " Du var väldigt sjuk." Sa hon sorgset och suckade. Hon kunde inte förstå varför, hon hade inte direkt druckit så mycket senast hon druckit från honom. Hon fattade inte. Hon såg sedan på Olivia. "Han måste bli frisk." Viskade hon med en bedjande ton och såg på henne med stora ögon.