Kraften (femte året)

Du anar inte hur glad jag blev när jag såg att du laddade upp ett kapitel! Jag menar meddelandet Umbridge gav till Snape... eller hur det nu var. Beställning? Jag kan ha missat det!
Trots att Miriam vet vad Quirrell har gjort, verkar hon på något sätt kunna "förlåta" honom. Det kan verka skumt, men det känns som hon inte kan/vill vara arg på honom. Så uppfattar jag det. Hermione verkar också ganska medlidsam när det gäller honom.

Spoiler från det vi diskuterade via ugglan:



Angående Anthony: Jag förstår! Det var bara en idé.

När Miriam bestämde sig för att konfrontera kärringen, tänkte jag: "NEJ, MIRIAM! NEEEJ! GÖR DET INTE!" Ja, nu blev det en cliffhanger känns det som. Hoppas hon kan prata med Snape om saken.

Tror videon passar perfekt när det gäller den där fågelskrämman Umbrdige. (Hon får ju nästan Frollo från Disneys "Ringaren i Notre Dame" att verka som en snäll gammal farbror!) Dockorna verkar skrämmande på något sätt.

Jag känner mig varje gång ordlös när jag ska börja min kommentar… Börja är väl också fel, för jag har redan skrivit kommentarerna nedan när jag skriver det här. Men sanningen är att jag känner mig repetitiv, som att jag alltid säger samma sak. Men känslan är densamma. För det är en fantastisk fanfiction. Väl värd tiden som det tar att läsa och fundera över den.
”Don’t tell me the moon is shining; show me the glint of light on broken glass.” – Chekhov, läste det här citatet nyss och kom att tänka på ditt sätt att skriva… för det är precis på det viset beskrivande. Du visar oss inte enbart på det fullkomligt självklara utan du målar upp bilder med metaforer och dylikt, och gör allt konstnärligt och vacker…!
För att sammanfatta… haha, som vanligt är det otroligt bra skrivet, jag är glad att jag får ta del i Miriams resa och få lov att läsa denna fantastiska story.

Här kommer mina favoritcitat/beskrivningar;

Vår vänskap var verkligen på väg att fördjupas, och om det inte varit för henne, hade min ständiga längtan efter Snape varit mycket svårare att stå ut med.

Vad skönt att Miriam känner att hon kan distrahera sig lite från sin längtan efter Snape. Det är ju så fruktansvärt jobbigt att hela tiden oroa sig över någon särskilt när man som Miriam inte bara kan söka upp personen utan problem.

Det kändes inte alls som om hon var fem år yngre än mig.

Alltså… kanske en konstig mening att hänga upp sig på. Men jag blev så glad när jag läste detta. För verkligheten ser ju ut sådan här. Ålder måste inte alltid spela en roll i relationer, vare sig vänskapliga eller romantiska. En av mina närmaste vänner fyller 40 i år, en annan 51, en 62 och samtidigt har jag vänner som fyller 20, och 30 etc. Ibland relaterar man till personer som är i olika åldrar. I Miriams fall kan jag tänka mig att det är för att Hermione är en mogen tjej, med tankar, idéer och ett beteende som gör att det är lättare för henne att umgås med någon som är lite äldre. Hermione har ju svårt att få vänner bland jämnåriga. För Miriam blir det ju som att det var någon jämnårig som pratade med henne. Om du hänger med på vad jag menar? – Haha, jag känner nästan alltid som att jag bara drar iväg på sidospår och villar bort oss alla…

Harry återigen åkt på straffkommendering hos Umbridge.

Vem är förvånad? – Ingen. Suck, den paddan hittar alltid en anledning att få tortera stackars elever ett par timmar på kvällen. Ibland undrar jag om Umbridge är sadist…

Umbridge hade i undervisningen ondgjort sig över sina föregångare och sagt att de utsatt eleverna för stora risker.

Det första jag tänkte på här var vilken förolämpning detta är mot Lupin som var bland de få som faktiskt lärde ut något om försvar mot svartkonster och gjorde det bra. Om något var han den enda som faktiskt lärde de att försvara sig mot ’risker’.

Harry inte kunnat hejda sig utan sagt att Quirrell visserligen skulle varit en fantastisk lärare, om han inte haft Voldemort utstickande ur bakhuvudet.

Alltså… jag skrattade så att vattnet for ut ur näsborrarna… ingen trevlig syn kan jag gå i god för… men alltså Harry borde fått en stor applåd för detta uttalande. Självfallet gav Paddan Umbitch honom straffkommendering för den kommentaren och ska jag vara ärlig hade jag sagt exakt samma och tyckt att det var värt den straffkommenderingen… hahaa…

“Ja, visst är det”, höll Hermione med. “Tänk vad nära oss Du-Vet-Vem var, utan att vi hade en aning om det.”

Tänk att Fred och George förtrollade snöbollar att hela tiden träffa honom i bakhuvudet… de måste vara mäkta stolta över att en gång ha fått kasta snöbollar i nyllet på Voldemort utan att veta om det… HAHA!



“Han var rädd”, sa hon. “Så rädd för sitt ämne att det hindrade honom från att undervisa ordentligt om det.”

Usch, alla vet vi att Voldemort är fullkomligt utan barmhärtighet, självfallet var Quirrell rädd att minsta felsteg skulle lämna honom åt döden. Inte konstigt att han blev så vidskeplig eller så försiktig som han blev…

Återigen - trots det som Harry utsatts för - greps jag av medlidande med den besatte läraren. Hur väl hade jag själv kunnat hantera något sådant?
Tycker att det här är så otroligt fint. Det gör mig lycklig att Miriam är en så omtänksam, fin människa. Det faktum att hon alltid tänker ett steg längre, att hon till och med kan förstå och tycka synd om Quirrell. För när allt kommer omkring sig, som Miriam påpekar, hur hade man själv hanterat det? – Vi vet ju från vår egen historia att inte ens hälften av de som var Nazister ville det och inte en enda hade i slutändan något val. Det handlar om överlevnad. Vilket kanske förvisso inte rättfärdigar ditt val men ger en förståelse till det som har hänt. Att kunna känna medlidande för någon som kanske egentligen inte förtjänar det talar mycket gott om din karaktär… och jag imponeras utav Miriam på denna punkten.

Det skulle varit skönt att kunna prata med Harry om de här tankarna,

Det hade varit väldigt intressant att höra Harrys tankar om detta. Höra vad han anser beträffande just Quirrell och hela den situationen! Tänker Harry lika medlidsamt och förlåtande trots det han fick gå igenom? Eller tänker han att han fick vad han förtjänade…?

Det var ju för att han retades och inte följde Hagrids instruktioner! Harry kunde inte låta bli att påpeka det,

Harry har ett sådant rättvisetänk särskilt när det kommer till de han tycker om. Detta är en väldigt fin egenskap, och jag förstår att han inte kunde låta bli. Jag tänker, med tanke på vad jag funderade på tidigare i texten, att han kanske ändå är medlidsamt inställd till Quirrell som inte hade mycket till val.

“Det är fullständigt sjukt!” sa jag upprört. “Jag förstår inte hur det kan få fortsätta, för det måste vara olagligt. I mitt land hade hon fått sparken med omedelbar verkan!”

Äntligen får vi veta Miriams reaktion på denna fruktansvärda tortyr Umbridge tvingar sina elever gå igenom. Jag tänker att enda anledningen att hon lyckas är ett för att hon får stöd från Ministeriet vad gällande maktposition och två för att elever helt enkelt inte vill erkänna för andra vad de tvingas gå igenom. Kanske för att en del är rädda att det är de som kommer få skulden etc… Jag vet själv att det var så jag kände när jag sju år gammal blev drämd över fingrarna med trälinjalen. Jag trodde att jag var den felande länken och att jag förtjänade straffet därför går man inte och berättar för de andra lärarna. Lite så tänker jag att det är vad gäller Umbridge bestraffning.

‘undervisningsförordning’.” Hon höjde hånfullt på ögonbrynen vid ordet.

Älskar den där lilla detaljen att hon hånfullt höjer på ögonbrynen. Jag ser det tydlig framför mig. Dessutom älskar jag dem där ’undervisningsförordningarna’, det känns att det är precis så världen fungerar på vissa ställen. Går det inte enligt ’ledningens’ planer då hittar man på en ny förordning som svepskäl…

Jag satt kvar vid böckerna en bra stund efter det att Hermione gått. Det var omöjligt att fokusera och bilden av Harrys sargade hand dök hela tiden upp för mitt inre synfält. Så här kunde det inte få fortsätta.
Kanske Miriam vågar ta ton och säga ifrån…? Hon är trots allt typ lärare… Kanske kan hon få Snapes hjälp att stoppa denna form av tortyr… ååååååhh…

Efter att ha sökt först Snape, sedan Dumbledore och därefter McGonagall, utan resultat, var jag mer modlös än någonsin.
Åå, Miriam försökte ändå få tag på någon lärare att ventilera detta problem för… och hon sökte FÖRST Snape ♥…
Undrar dock var de alla tre håller hus… och vilket uppdrag för Fenixorden de utför.
Nu återstod alltså bara en sak att göra. Jag måste försöka agera på egen hand.

Spännande, spännande, SPÄNNANDE!!! Hur ska detta gå egentligen? Min tanke är att Miriam inte riktigt kommer lyckas och att Umbridge nästan kommer att komma på sanningen… kanske kommer också Snape till hennes räddning i sista sekunden… duh duh duh DUUUUUH!


Korridorerna var relativt tomma och öde under den soliga söndagseftermiddagen. Mina tankar ekade i huvudet likt mina fötters steg mot stenplattorna.

Älskar denna här beskrivningen. För det berättar för oss att den soliga eftermiddagen har dragit eleverna ut ur korridorerna och slottet och ut utomhus. Att hennes tankar ekar kanske till följd av de tomma korridorerna som måste vara ganska så tysta…

Någon empati måste hon väl ändå ha? Ytterst få individer jag träffat - Voldemort undantagen - hade varit helt fria från medkänsla. Det gällde att finna den och vädja till den. Det måste lyckas, för Harrys skull.
Jag har väldigt svårt att tro att Umbridge besitter ens ett uns empati. Men hoppet är det sista som överger människan och det verkar gälla även Miriams hopp om att hon ska finna en ömhets punkt hos Umbridge… ska bli intressant om hon lyckas. Hon verkar ju vara väldigt determined att lyckas för Harrys skull, vilket är väldigt fint!

gammaldags skrivbord.

Just det där ordet gammaldags är ju väldigt beskrivande av Umbridge. Hon är en stenhård traditionalist av den dåliga sorten. En som vägrar ändra på sina invanda vanor och inte tycker om nya reformer som gäller ett mer öppet sinne. Hon hatar ju mugglarfödda och varelser som varulvar och vampyrer etc.

Inuti ett enormt, mörkt skåp satt ett antal spetsklädda dockor med döda blickar under halvslutna ögonlock. Jag skakades av en ofrivillig rysning, som blev än värre när jag upptäckte några leksaker i ett hörn. Fastkedjade leksaker. Bollar, kvastar, slagträn för quidditch, alla låsta i tungt järn med kedjor.

Alltså fyy… dockor i ett skåp. Nej, det där var obehagligt om något. Jag har aldrig tyckt om prydnadsdockor och jag gör det ännu mindre nu! Synd på de fastkedjade leksakerna, kan tänka mig att det är allt hon beslagtagit sedan hon trätt in som lärare på Hogwarts.

Plötsligt blev jag medveten om ett svagt ljud i bakgrunden, en pinglande liten melodi, och såg att den kom från en uppvriden speldosa, som lojt snurrade på en av hyllorna. Den gyllene veven vred sig runt, saktare och saktare. Mitt hjärtas takt hade däremot ökat avsevärt.

Fy vad obehagligt, att det bara börjar spelas musik. Obehaglig sliskigt sockersöt som Umbridge själv. Att den sedan dessutom saktar in medan hennes hjärtas takt ökar… jag kan ju lugnt säga att mitt eget hjärta just nu galopperar i bröstet.

Jag var räddare än någonsin i mitt liv, till och med mer skrämd än på kyrkogården med Voldemort, där jag mest känt maktlöshet och förtvivlan.

Det är illa när man inser att Umbridge sätter mer skräck i folk än självaste Lord Voldemort…

Den skräck jag kände nu förlamade mig fullständigt och jag förstod, att här skulle det inte gå att uträtta något. Det bästa var, att ta sig iväg fortast möjligt.

Hoppas att hon hinner springa iväg innan det hemska monstret gör sin närvaro känd.

“Verkligen?” Hon log brett. “Men ni tog er ändå friheten att se er omkring, eller hur?”
Hon måste alltså ha betraktat mig en stund, innan hon gav sig tillkänna. Det här blev bara mer och mer obehagligt.

Usch, Umbridge är verkligen obehaglig och jag känner det som om jag är i Miriams kropp, och står och vrider mig i obehag under hennes vakande blick… Hoppas nu hon inte lyckas få i Miriam något Veritaserum.

jag fick en känsla av, att hon kunnat se mig bli torterad utan att ens lyfta så mycket som ett ögonbryn.
En alldeles korrekt känsla också… usch, som jag sa innan. Den kvinnan besitter nog inte mycket till empati… över huvudtaget.

“Nu ska ni sitta ner och dricka lite eftermiddagste med mig, så får jag höra vad ni har på hjärtat.” Varför kändes den meningen dubbeltydig?

Därför att, Miriam min kära vän, Umbridge alltid har en baktanke med allt hon säger. Men också för att hon lägger sanningsserum i teet… och egentligen bara vill veta hemligheten bakom Miriams närvaro.

Även Umbridges ögon glänste metalliskt

Ännu en perfekt beskrivning av Umbridge. ’Metalliskt’ alltså något som inte besitter liv, något mekaniskt och utan känsla… huja… stackars Miriam…

Mina ögon var fixerade på de redan fyllda kopparna och plötsligt hörde jag hans röst i huvudet: Drick aldrig, under några som helst omständigheter, något som hon bjuder dig på.
Tack och lov att Miriam minns Snapes råd! Nu ska vi bara se hur väl hon lyckas följa det…

“Om så är fallet”, sa jag saktmodigt, “föreslår jag att ni utnyttjar detta utmärkta tillfälle och blir ett föredöme genom att undvika fysiska bestraffningar.”

Miriam är modig som vågar sig på att försöka diskutera det här med Umbridge…

“Ånej, jag förbehåller mig rätten att i särskilt svåra fall tillgripa alla de nödvändiga åtgärder som behövs. För allas vårt bästa, som ni säger. För allas vår säkerhet.”

Fruktansvärda, människa. Jag har inget till övers för henne och kan bara inte förstå hur man kan vara så kall och hjärtlös… har hon delat sin själ i någon bit eller två… för hon verkar knappast mänsklig.


KRASCH!
Ett av faten med kattungar ramlade i golvet och splittrades.

Oavsiktlig magi producerad av Miriams krafter kanske…?

Skakande i hela kroppen reste jag mig från stolen, samtidigt som ännu ett fat landade på golvet.
“Jag … måste gå, jag … mår inte bra. Ursäkta mig!”

Så det var Miriam som fick tallriken att åka i golvet… och än till. Synd bara att Umbridge kan laga dem enkelt… Men tur att Miriam äntligen lyckades fly därifrån… även om Umbridge kanske fick åt mer information än Miriam ville.

Jag tänker inte vara långrandig här på slutet, men jag vill ändå säga att jag redan längtar efter mer och som Jane Austen så vackert sa, ”If a book is well written, I always find it too short.” – Med andra ord… vill jag ha mer att sätta tänderna i, så snart som möjligt. TACK för denna inblick som du har skapat runt Miriams liv.

Det nya kapitlet var helt fantastiskt! Amazing!!! VACKERT BÄST OCH ALLT BRA SOM FINNS. Jag är så glad över att äntligen få läsa en ff:n som denna, älskar också att den är från 5e året då jag inte är nått fan av 3e,4e,5e generationen osv. Tack så mycket!!

GO GO GO!!

Hjättebra kapitel!♥ Speciellt förklaringen på Umbridge verkligen en hemsk kvinna! Man käner verkligen stämingen på Umbridges kontor du förklarar så levande!

Lika bra som vanligt.
Måste bara få uttrycka min avsky för (paddan) Umbridge.
Han sa emot henne på lektionen i skötsel och vård av magiska djur”, suckade Hermione resignerat. “Ja, jag klandrar honom faktiskt inte. Hon var där med den där hemska skrivskivan och inspekterade Grubbly-Plank, och då började Malfoy berätta om när han en gång blev skadad av Vingfåle under Hagrids lektion … Det var ju för att han retades och inte följde Hagrids instruktioner! Harry kunde inte låta bli att påpeka det, och nu sitter han där och får handen uppriven igen.”
Åhhhh.... Hon är bara för hemsk! Bara för att Harry säger sanningen om vilken idiot Malfoy är så får han straffkommendering, förlåt jag menar tortyr, av den gamla paddan.


Mina ögon var fixerade på de redan fyllda kopparna och plötsligt hörde jag hans röst i huvudet: Drick aldrig, under några som helst omständigheter, något som hon bjuder dig på.

Paradoxalt nog återvände en del av mitt mod. Jag hade nämligen kommit att tänka på beställningen av sanningselixir. Vi hade lett i samförstånd mot varandra, då jag lämnade hans kontor den kvällen. En sak var säker: Vad han än skickat henne, var det inte ens i närheten av att vara något sanningsserum.

Jag älskar den tysta kampen som lärarna utkämoar mot henne, deras hat känns liksom mer intensivt än Harrys skrikande. Måste nämna att denna fanfiction har fått mig att kanske inte fangirla, men åtminstone gilla Snape (dock inte när han gör vissa saker som att hota med att förgifta Trevor. Det förlåter jag honom aldrig för!) som jag förut hatade.

Längtar till nästa kapitel

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Elzyii♥♥♥


♥♥♥c8aina♥♥♥


♥♥♥Devilssnare♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥Viloss♥♥♥Gabrielle Weasley Lupin♥♥♥Pride Potter♥♥♥Ginerva2003♥♥♥Noraaa_5♥♥♥
Vill bara säga att jag uppskattar er! Vet att jag uppdaterat väldigt ofta och överväger att lugna ner takten till en gång i veckan, även för att själv hinna med

Lägger dock ut ett kapitel ikväll eftersom det hör ganska tätt ihop med det föregående.



Kapitel 20 - Inspektion

“Jag kunde sagt till dig från början att det är hopplöst.” Hermione skakade på huvudet, för att ge eftertryck åt sina egna ord, medan hon förtroligt lutade sig fram mot mig över bordet. Den sjunkande eftermiddagssolen gled över bibliotekets hyllor och fick de skuggade områdena att framstå som mörka och olycksbådande. Jag darrade fortfarande, trots att det gått över en timme sedan jag varit på Umbridges kontor.
“Den kvinnan går inte att tala med”, fortsatte Hermione. “Jag har försökt, jag också. Som att prata med en vägg. En vägg med förfärliga, rosa tapeter.” Hon log litet åt sin liknelse. “Men var inte orolig, Miriam. Jag har en idé, förstår du, om hur vi kan lösa en del av problemet med henne. Låt mig bara prata med killarna om det igen - vi måste övertyga Harry, förstår du - så ska du få veta sedan.”
“Verkligen?” Jag log svagt. “Tror du att vi, med hjälp av din idé, kan fortsätta stå starka med henne i närheten? Ja, vi måste ju försöka … Det värsta är att hon såg hur rädd jag blev”, sa jag sorgset. “Hon såg det och hon njöt av det.”
“Ja, sådan är hon”, sa Hermione. “Vidrig, rent ut sagt. Hon har en farlig människosyn. Tydligen har hon arbetat hårt för olika regler som avgränsar olika magiska varelser från varandra, och hon lär avsky blandraser som varulvar och halvjättar.”
“Det är just det som skrämmer mig”, sa jag. “Jag har ju min magi lite … annorlunda fördelad, som du vet. Vid riktigt starka återhållna känslor kan det ske … incidenter. När jag blev så skrämd där inne på kontoret, föll flera saker ner från väggarna, och jag såg att hon blev misstänksam.”
Hermione lyssnade uppmärksamt på mig och såg ut att fundera skarpt.
“Du och Harry har flera personer som kan skydda er från Umbridge”, sa hon sedan, med bestämd ton. “Tänk på alla i Orden, till exempel. Flera av dem finns ju här i skolan. Håll dig borta från Umbridge, och desto närmare de som ingår i Orden.”
Hennes ord fick mig att åter tänka på en viss ordensmedlem. Mer än gärna skulle jag ständigt velat vara i hans närhet. Aldrig hade jag saknat honom så mycket som nu. Det var värre än fysisk hunger. När Fenixordens medlemmar återvände till skolan, måste jag få träffa honom igen på något sätt, kosta vad det kosta ville.



Till att börja med såg måndagen mycket lovande ut. Alla medlemmarna i Orden fanns på plats, inklusive en viss person som jag knappt kunde ta ögonen från under frukosten, Harrys straffkommendering var äntligen över, och jag skulle ha min andra lektion i latin.

Den var noggrant planerad under den föregående arbetsveckan. Trots att latinklassen var en liten och mycket studiemotiverad grupp hade jag tagit det säkra före det osäkra och gjort vissa efterforskningar. Närmare bestämt hade jag pratat med mina vänner om vilka kvaliteter de uppskattade hos lärare och då varit noga med att lyssna på Ron lika väl som Hermione. Kontentan av det hela var att elever alltid uppskattade att få ställa frågor om det de mest undrade över i ämnet. Att de kunde se den praktiska kopplingen till hur de kunde ha nytta av det de lärde sig. Detta var bland annat något som Remus Lupin varit duktig på då han undervisade i försvar mot svartkonster. Vi hade även tillsammans kommit på att det kanske skulle motivera och underlätta för eleverna, om de fick översätta sina aktuella trollformler till engelska. Det kunde göra formlerna lättare att minnas och kanske även att utföra.

Jag kände mig alltså relativt lugn och förberedd när jag skulle möta min lilla grupp. Nu visste jag ju också vilka de var och hur bra de arbetade, så till att börja med var det bara att ta vid där föregående lektion slutat.



Precis som förra lektionen kom de in i små grupper, under glatt småprat med varandra. De gick direkt till de platser, som jag bestämt åt dem förra gången. Elvira och Justin hälsade respektfullt på varandra, liksom Ernie och Padma. Cho och Michael blev till och med lite skära om kinderna, då de återsåg varandra över latinlärornas pärmar. Harrys favorit och Ginnys pojkvän - hur skulle detta gå? Det var intensivt i ungdomarnas känslovärld.

Lugnt började jag skriva upp dagens trollformler på tavlan. Femteårseleverna tränade mycket på olika sorters försvinnandeförtrollningar just nu, så jag tänkte anknyta till dem. Ganska nöjd vände jag mig om och väntade mig att få se elevernas vanliga, intresserade ansikten, men märkte plötsligt att de såg distraherade ut, medan de sneglade mot ett hörn i salen.

Fylld av onda aningar följde jag deras blickar.
Och mycket riktigt.
Där satt Umbridge, redo med en skrivskiva i knäet.
Hennes leende var bredare än någonsin.



Med något, som jag inte kan beskriva som annat än förtvivlans lugn, påbörjade jag lektionen. Min enda tröst var, att jag denna gång åtminstone inte var ensam med henne. Eleverna satt som en skyddande mur mellan oss, men oron bland dem var uppenbar. På något sätt gjorde jag och sa ungefär vad jag hade tänkt, men alla naturligt trygga känslor var som bortblåsta. Allt samspel med eleverna var ett minne blott. Rösten kom som från ett långt avstånd, och jag kände mig osäker på lämpligheten i varenda formulering. Vanligtvis var jag mycket säker med orden, men plötsligt kändes det som om varje formel på tavlan var felstavad. De noggranna förberedelserna gjorde dock att jag, trots situationen, kunde fortsätta att ihåligt mala fram genomgången.
“Hrm, hrm.” En pipig harkling från Umbridge fick mig att helt tappa tråden.
“Fick ni mitt meddelande om inspektion?” undrade hon med myndig röst nerifrån salen.
“Nej… Jag har inte fått något meddelande”, sa jag frågande.
“Så förargligt då. Ni måste ha kommit sent till frukosten och missat ugglorna.” Hon fick det att låta som om jag alltid brukade komma för sent.
“Så … “ Jag försökte ta upp tråden igen, men Umbridge avbröt mig:
“Säg mig, vad är det för accent ni har? Vilket land är det ni kommer ifrån, nu igen?”
Jag bara stirrade, oförmögen att inse att det här faktiskt hände. Umbridge väntade inte på svaret, utan vände sig istället till Luna:
“Tycker du att det är svårt att förstå vad miss Silver säger?”
“Åh, inte alls”, sa Luna glatt. “Jag ska ju åka till Sverige med min pappa och studera de skrynkelhornade snorkackorna.” Ett nervöst fniss vibrerade genom elevgruppen.
Umbridge rynkade ögonbrynen och skrev frenetiskt på skrivskivan. Sedan vände hon sig till Anthony:
“Och du då, min unge man? Kan du förstå miss Silver? Hallå?”
Anthony, som alltid med sina drömmande ögon rakt på mig, hajade till.
“Va?”
Ännu mer skrivande på skivan. Plitandet med Umbridges fjäderpenna var nu det enda som hördes i salen. Alla ord hade lämnat mig. Jag stirrade hjälplöst på eleverna, som såg minst lika förvirrade ut som jag kände mig. Umbridge skrev och skrev, i vad som tycktes vara en evighet, innan hon plötsligt såg upp och fixerade mig: “Nå, varför fortsätter ni inte? Ett klassrum ska vara ständigt aktivt! Det är det er uppgift att se till!”
“Hur ska hon kunna det när ni avbryter henne hela tiden?” Det var Elvira, som djärvt och oväntat kom till mitt försvar, men jag blev livrädd - tänk om hon skulle få samma hemska straff som Harry!
Umbridge verkade dock vara inne på ett annat spår. Hon såg från Elvira till mig, snörpte på munnen och antecknade, medan hon mumlade högt: “Eleverna … vana … att … säga … emot … läraren.”
Samma förlamning som igår började sänka sig över mig. Kroppen kändes tung som bly. Vad skulle hon göra härnäst? Allt skulle vändas mot mig. Det var bara att vänta. Som i ultrarapid såg jag hur hon åter såg upp från skrivskivan och öppnade munnen för att avfyra nästa attack:
“Varför inte visa några exempel på de här trollformlerna rent praktiskt för eleverna?” Hon såg nöjd ut med sitt inpass, då hon väntade på hur jag skulle hantera hennes fråga.
“De praktiserar dem redan på sina lektioner”, sa jag mekaniskt, men med dunkande hjärta.
“Fast det skulle vara kul faktiskt”, sa den intet ont anande Luna.
“Ja, det skulle onekligen ge er genomgång mer liv, min vän”, sa Umbridge med en mästrande ton. “Nå? Varför gör ni nu inte som jag säger?”

Om igen vägrade jag att tro, att det här faktiskt hände.
Det fanns inte längre någon väg ut.
Nu skulle allt avslöjas.

“Nå, vi väntar, som sagt!” Umbridge gav upp ett flickaktigt fnitter. “Fram med trollstaven bara.”

Jag mötte Elviras blick för en sekund. Vi såg allvarligt på varandra.

Så sa jag entonigt: “Jag använder inte trollstav. Jag kan inte få saker att försvinna. Min magi är fördelad på ett annat sätt än vad er är.”
“Åh … verkligen? På så vis.” Umbridge log ett strålande, stålblänkande leende mot mig. “Och hur är er magi fördelad, då? Nå, det ska vi nog ta reda på, eller hur? Jag tror att jag sett tillräckligt. Ni får tillbaka resultatet av inspektionen inom kort.”

Med de orden klämde hon fast skrivskivan under sin knubbiga arm och gick med korta, effektiva steg ut ur klassrummet.

Åh, herregud vad jag hatar Umbridge! Jag bara hatar henne! Varför ställde Miriam inte in lektionen?! Då hade hon kunnat smita ifrån paddan!

Gillar Hermiones kommentar att det är som att prata med en vägg med rosa tapeter, när det gäller Umbridge!
Nu måste Miriam få tag på Snape, fort som ögat. Det skulle vara rätt åt Umbridge ifall hon landar i sjön och INTE kan simma! Tänk dig se henne vifta med armarna och skrika på hjälp. Något att ta med kanske? (Mohahahahaha!)

Några grejer:

Med något, som jag inte kan beskriva som annat än förtvivlans lugn

Byt helst inte tempusform.

Med något, som jag inte kunde beskriva som annat än förtvivlans lugn

Det låter, och ser, lite bättre ut!


Utan ett ord mera klämde hon fast skrivskivan under sin knubbiga arm och snodde med korta, effektiva steg ut ur klassrummet.

Läsarna förstår att ragatan inte har mer att säga. Se hur jag har skrivit.

Med de orden klämde hon fast skrivskivan under sin knubbiga arm och gick

Längtar som sagt till nästa kapitel! Elvira var modig som sa ifrån.


Spoiler från du-vet-vad:

Hjettebra! ♥

Citat jag tycker är bra
"Som att prata med en vägg. En vägg med förfärliga, rosa tapeter.”

Haha! Älskar den förklaringen på Umbridge.

Eftersom länken hade 52 kapitel, och detta är kapitel 20 på Kraften, måste jag därför komma till den slutsats att detta är den sjuttio-andra gången som jag säger att det var ett fantastiskt bra kapitel.
På riktigt, jag blev glad när jag såg att du uppdaterat, och ännu gladare när jag läste innehållet. Hur lyckas du hålla samma höga standard varje gång? – För våra förväntningar blir ju knappast lägre, men du lyckas möta de varje vecka. Imponerande, kort sagt. Jag har sagt det innan, men jag blir så förvånad över hur mycket jag tycker om denna berättelsen. Det är en utav de bästa fanfictionen jag läst, och jag tycker egentligen inte ens om när man blandar in egna karaktärer. Men jag läste i femte boken för några dagar sedan och kom på mig själv med att tänka ’var är Miriam?’ Det måste betyda att du verkligen lyckats att blåsa liv i hennes karaktär, och lyckats med att väva in henne tätt med den riktiga storyn. Sjukt bra jobbat!

Här följer några av mina favoritcitat/beskrivningar;

“Jag kunde sagt till dig från början att det är hopplöst.” Hermione skakade på huvudet, för att ge eftertryck åt sina egna ord,

Detta känns som en sådan typisk Hermione kommentar, som lätt hade kunnat tas för att vara något dryg i stil med a know-it-all. Men vi vet att Hermione menar det med omtanke, att hon kunnat spara Miriam den plågande visiten hos Umbridge.

Den sjunkande eftermiddagssolen gled över bibliotekets hyllor och fick de skuggade områdena att framstå som mörka och olycksbådande.

Väldigt vacker beskrivning över hur tiden passerar, och att det börjar dra sig mot afton. Men den känns reflekterande av känslorna som pågår just nu hos Miriam. Mötet hon nyss haft med Umbridge och vad det kommer att ha för konsekvenser, troligtvis har det bara betytt olycka att hon gav sig av till Umbridge för att samtala…

“Den kvinnan går inte att tala med”, fortsatte Hermione. “Jag har försökt, jag också. Som att prata med en vägg. En vägg med förfärliga, rosa tapeter.”

Skrattade högt åt den liknelsen, ibland lyckas man bara träffa spot-on. Dock är det i egentligen helt förfärligt, att man har en pedagog, som dessutom har den makten, som vägrar lyssna till sina elever och kollegor, och istället bekämpar allt som är fel i ens ögon med våld, hot och terror.

“Men var inte orolig, Miriam. Jag har en idé, förstår du, om hur vi kan lösa en del av problemet med henne. […] - vi måste övertyga Harry, förstår du - så ska du få veta sedan.”

Min första tanke var att Harry skulle verka som någon slags distraktion, sedan slog det mig att hon förstås talar om DA och hur den gruppen ska kunna lösa en del av problemet de har med henne… Ska bli spännande att se hur det tar form i denna berättelsen.

Det värsta är att hon såg hur rädd jag blev”, sa jag sorgset. “Hon såg det och hon njöt av det.”

Usch, tänk att det finns människor som njuter av att göra andra illa, och särskilt vad gäller barn och ungdomar. Jag riktigt ryser bara man nämner Umbridge namn, för genast tänker man på allt hemskt hon utför i berättelsen.

har hon arbetat hårt för olika regler som avgränsar olika magiska varelser från varandra, och hon lär avsky blandraser som varulvar och halvjättar.”

Umbridge har ju lyckats genomföra visa lagar och förordningar mot varulvar mig veterligen. Det är därför som Remus inte hyser så varma känslor för henne. Men hon visar ju stor avsmak för Hagrid också därför att han inte är fullt ut trollkarl enligt hennes mätningar…
Nej, jag blir arg bara jag tänker på hennes illdåd och gärningar.

jag såg att hon blev misstänksam.”

Detta ska dock bli intressant, hur Umbridge går tillväga efter det här. Eftersom att det inte tillhör det allra normalaste är hon, självklart, skeptiskt inställd till Miriam, nu mer än innan. Jag är väldigt spänd på hur Umbridge kommer att agera mot Miriam och om hon kommer försöka få Miriam ’avskedad’.

Hennes ord fick mig att åter tänka på en viss ordensmedlem. Mer än gärna skulle jag ständigt velat vara i hans närhet. Aldrig hade jag saknat honom så mycket som nu. Det var värre än fysisk hunger

Föga förvånande att Miriams tankar genast far till Snape. Jag kände hur jag blev alldeles varm om hjärtat och min ilska över Umbridge smälta undan lite för denna vackra kärlek. Gillade skarpt hur du jämförde längtan, saknaden med just den fysiska hungern. För det är något alla kan relatera till, jag själv kunde genast ta på känslan för visst har jag känt saknad, trängtan och längtan långt värre än den fysiska hungern… Väldigt häftigt hur känslor kan överta de allra mest grundläggande begären. Historien skryter om flertalet människor som tynat bort till följd av saknad bl.a. som skjutit undan de egna fysiska begären såsom hunger. Ah, vad kan jag säga, jag gillade just den där jämförelsen.

inklusive en viss person som jag knappt kunde ta ögonen från under frukosten,

Jag förstår att Dumbledore måste vara en syn som är svår att släppa. Vem vill inte ha sådant ögongodis vid frukostbordet…
Skämt åsido, jag undrar om Snape har fått ta del av Miriams ’misstag’ att gå till Umbridge… om, så kanske det betyder att de har en anledning att mötas ensamma…

vilka kvaliteter de uppskattade hos lärare och då varit noga med att lyssna på Ron lika väl som Hermione. Kontentan av det hela var att elever alltid uppskattade att få ställa frågor om det de mest undrade över i ämnet. Att de kunde se den praktiska kopplingen till hur de kunde ha nytta av det de lärde sig.

Ville citera hela paragrafen egentligen, för som du vid det här laget kanske förstått så brinner jag för frågor gällande undervisning, lärande och lärare… haha. Tycker verkligen att detta ger oss tillkänna att Miriam faktiskt bryr sig om vad hon förmedlar, och hur hon förmedlar det. Att hon inte bara tjatar på utan att hon faktiskt tänker på att vara pedagogisk och att inte bara sådana som har lätt för sig, som Hermione, ska förstå utan också sådana som kanske inte är lika intresserade eller duktiga, som Ron, ska förstå undervisningen också. Miriam påminner, i sin lärarroll, om en fantastisk historialärare jag hade på gymnasiet. För vissa människor är bara födda till pedagoger, de har det i blodet, jag menar Miriam har ingen utbildning. Men ändå lyckas hon ställa sig där och få det att flyta på, och hon vet hur hon ska göra. För övrigt, som Miriam säger, kopplingar mellan all undervisning är key, det gör allt så mycket lättare… ah, ska sluta tråka ut er med min rant om goda pedagoger osv. men ville ändå poängtera att jag verkligen gillade hur du lagt upp Miriam som lärare osv… Som sista sak, det råkade bara dyka upp i mitt huvud, jag måste ändå berömma Miriams proffsighet. För även om hon möter de eleverna ute i korridorerna som ’vänner’ eller ’en kompis, kompis’ så låter hon inte det påverka klassrumssituationen. Vad som händer utanför gäller inte där och vad som hänt i klassrummet påverkar inte det utanför…
^Som vanligt borde jag inte få skriva kommentarer när jag inte sovit på tre dagar…

Harrys favorit och Ginnys pojkvän - hur skulle detta gå? Det var intensivt i ungdomarnas känslovärld.

Älskar denna observation Miriam gör från sin plats i klassrummet. För det första för att det får mig att undra hur de andra Hogwarts professorerna tänker angående kärlek mellan eleverna etc. och om de shippar eleverna med varandra…
För det andra för att jag tycker att det är lite gulligt att hon oroar sig för Harry och Ginnys känslor till respektive personer. Men också för att Miriam som är rena ungdomen själv tänker frasen ’Det var intensivt i ungdomarnas känslovärld.’ Det fick mig att skratta till lite. Men sedan började jag tänka, att det är ganska logiskt att Miriam som är så mogen på många vis, ser åldersspannet som ’längre’ till en del elever, samtidigt som det är kortare till andra, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att hon attraheras och är förälskad i någon som är äldre än henne själv…

Fylld av onda aningar följde jag deras blickar.
Och mycket riktigt.
Där satt Umbridge, redo med en skrivskiva i knäet.
Hennes leende var bredare än någonsin.

Usch, en kall kår löpte ner för ryggraden vid dessa meningar. Alla är vi enade om att Umbridge är den värsta sortens ondska. Värre än Voldemort för att hon faktiskt är kapabel till att känna kärlek etc. men ändå handlar som hon gör… Hon är verkligen en rak motsats till Miriam som verkar försöka älska det mesta, ha förståelse och medkänsla till världen generellt…

På något sätt gjorde jag och sa ungefär vad jag hade tänkt, men alla naturligt trygga känslor var som bortblåsta. Allt samspel med eleverna var ett minne blott.

Inspektioner av denna sort måste verkligen vara förfärliga, särskilt när man vet att man blir bedömd till sin nackdel. Det blir nästan som en form av prestationsångest som skapas när Umbridge sitter där i hörnet, både hos eleverna som vill verka duktiga, och vara Miriam till lags och hos Miriam som måste bevisa sin duglighet, särskilt med tanke på sin föga utbildning…

“Hrm, hrm.” En pipig harkling från Umbridge fick mig att helt tappa tråden.

Dessa harklingar gjorde mig förbannad i boken och de gör mig förargad även i den här berättelsen. För att det för det första är fruktansvärt oproffsigt att avbryta en lärare mitt i undervisningen, särskilt när man inspekterar, och för det andra, hennes stämband måste må så dåligt av alla dessa harklingar… kanske därför hennes röst är som den är…Oavsett så tycker jag himla synd om Miriam som trots hennes närvaro kommit igång med undervisningen, men nu tappar sin tråd…pulsen måste ju skena vid det här laget…

“Tycker du att det är svårt att förstå vad miss Silver säger?”

Älskar att Umbridge pikar på detta nu, och ställer en så dum fråga till Luna… hon själv har ju inte haft några problem att förstå Miriam, även om hon inte nödvändigtvis har lyssnat.

Alla ord hade lämnat mig. Jag stirrade hjälplöst på eleverna, som såg minst lika förvirrade ut som jag kände mig.

Jag vet att det bara är en berättelse, men det gör mig upprörd att inte undervisningen respekteras och att Miriam blivit så illa till mods och osäker av Umbridge obefogade kommentarer att hon står och inte vet vad hon ska säga eller göra. Tur att eleverna är lika förvirrade som hon, och på hennes sida.

“Hur ska hon kunna det när ni avbryter henne hela tiden?” Det var Elvira, som djärvt och oväntat kom till mitt försvar

Åh, gav ett högt rop av glädje vid den här kommentaren! Skönt att någon vågar stå upp emot Umbridge och hennes hemska, totalitära sätt. Synd bara att det lär betyda att hon möter samma bestraffning som Harry…

“Eleverna … vana … att … säga … emot … läraren.”

Är Umbridge ens på samma lektion? – Haha, för ingen har sagt emot läraren i ämnet… bara ifrågasatt skolans överinkvisitor…

Samma förlamning som igår började sänka sig över mig. Kroppen kändes tung som bly.

Har ingen större kommentar att ge, men ville bara lyfta fram denna vackra beskrivning. Gillar att du återkopplar till förgående kapitels händelser, det ger mer tyngd till meningen.

“Varför inte visa några exempel på de här trollformlerna rent praktiskt för eleverna?” Hon såg nöjd ut med sitt inpass,
Usch, vad jag skulle ge för att se det där övernöjda, hånfulla leendet suddas bort från hennes ansikte. Känner själv hur hjärtat slår, och undrar hur Miriam ska ta sig ur denna knipa? – Kanske kommer någon till hennes undsättning? – Vi får hoppas…

“Nå, vi väntar, som sagt!” Umbridge gav upp ett flickaktigt fnitter. “Fram med trollstaven bara.”

Umbridge måste verkligen vara Miriam på spåret, för hon som är så anti att använda trollstavarna i klassrummet är onekligen för entusiastisk över att se Miriam utföra magi… hur ska detta gå?

“Åh … verkligen? På så vis.” Umbridge log ett strålande, stålblänkande leende mot mig.

Jag tror Umbridge, vid det här laget, är ganska säker på att kunna peta bort Miriam och bli av med henne. Hur det än blir, så vet vi från boken att hon inte har rätten att avlägsna henne från skolan… men, det ska bli intressant som sagt att se vad som händer nu…

Avslutningsvis vill jag bara säga ännu en gång att det var otroligt bra. Det förgyller verkligen ens kväll, och det är avslappnande att veta att man kan få fly bort ett litet tag till denna underbara värld. Jag längtar redan tills nästa gång jag får dyka in och återse de karaktärer som jag kommit att tycka om så innerligt. Stressa inte, för även om vi är otåliga vet vi att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

P.S Förlåt igen för denna lite smått flummiga kommentar… Jag har som sagt inte sovit så mycket och min hjärna kan knappt räkna ihop 1+1 just nu… Hoppas ändå budskapet av det jag ville säga nådde fram!

så bra