Awful things happen to wizards who meddle with time - Scorbus (SV)

TARTYAWAZHANG!

Det är inte Scorpius! Han skulle aldrig vara så där stilla utan han skulle springa till Albus och de andra!

SUPERMEGAMUGGLISBRA

Jag tror inte att det är riktiga Scorpius. (Men jag hoppas det)

aaaaaahhh

jag tror att det är den riktiga Scorpius men att han typ har blivit besatt eller något så att det blir extra jobbigt emotionellt för Albus att strida mot honom eller något sånt. haha, nu hittade jag på något själv XD

JÄTTE BRA!! Tror som Ally

21. Den hemliga källaren

Albus gick raka vägen fram till Scorpius, eller om det nu var Skorpionkungen. Tillslut stod han tillräckligt nära att förstå att ansiktsuttrycket han hade var både kallt och ondskefullt. Han såg ut att försöka tvinga fram ett falskt leende.
"Var är Scorpius?" frågade Albus bestämt.
"Har du blivit galen? Jag är ju här", sa Skorpionkungen.
"Du är inte Scorpius! Berätta vad du gjort med honom. Nu!"
"Du är inte lätt att lura du", sa han med ett elakt skratt. "Din Scorpius, det ouppfostrade missfostret, är där han ska vara. Snart iallafall. Det är bara dig vi väntar på."
Albus tittade ner. Vad skulle hända om han argumenterade emot?
"Ta mig till honom. Låt mig ta farväl av honom ordentligt", sa Albus medan han försökte bygga upp en plan att smita.
"Åh ja. Ni kommer få en lång stund för er själva innan det är dags."
"Lovar du det?" sa Albus trots att han inte litade på honom.
"På hedersord", sa Skorpionkungen och räckte fram sin arm.
Albus tog den utan att tveka.

Resan i virveln var betydligt mycket värre än vanlig spöktransferens. Albus landade på ett iskallt stengolv och nästan kräktes. Han drogs omedelbart upp på fötter av ett hårt grepp om tjocktröjan. Han var så yr att han knappt förstod vad som hände.
"Ta mig till Scorpius", sa han andfått men försökte låta bestämd.
Innan han fick svar hade Skorpionkungen bytt skepnad till en kvinna som liknade en rebellisk variant av Hermione. Utan att hinna reagera slets hans trollstav ifrån honom och han slängdes in i en liten cell, som låstes omedelbart.
"Ditt hemska vidunder!" skrek han och bankade på dörren. "Du lovade, men jag visste att jag inte kunde lita på dig! Du kommer aldrig komma undan! HÖR DU DET?!!"

"Albus?" hördes det från cellen bredvid.
Albus slängde sin blick mot det lilla gallret som satt på ena sidan cellen, och bakom gallret syntes ett bekant ansikte.
"Scorpius!" sa Albus och rusade genast fram och hukade sig ner framför honom. "Åh Scorpius, du anar inte vad glad jag är att se dig igen! Hur mår du? Är du skadad?"
"Jag mår fint. Lite ursvulten bara", sa Scorpius och lade sin hand genom gallret. "Men du är här nu."
Albus lade sin hand på hans.
"Scorpius, du darrar! Är du säker på att du mår bra?"
"Okej, de kanske använde cruciatusförbannelsen på mig några gånger. Men det är okej nu."
"Har de gjort något mer då? Jag tänker någon förbannelse vi inte känner till?"
Scorpius skakade på huvudet.
"Däremot hotade de med någon viss extermiförbannelse eller något. Inget jag hört talas om."

* * * * *

Timmar gick och Albus var fullt medveten om att det här skulle bli hans sista stund ihop med Scorpius, sen skulle de dö båda två.

Albus berättade om vad Bianca hade sagt om TP, att alla dessa gärningsmän var samma person som ändrade skepnad. Han berättade dock inte vad TP stod för. Han såg ingen mening med det om han ändå skulle dö närsomhelst, och ingen av dem hade trollstavar att försvara sig med.

Scorpius berättade även om att platsen de befann sig på var en källare till den övergivna puben, Svinhuvudet, som Delphi hade byggt under tiden hon bodde där, då hon visste vad som väntade innan hon dog.

De satt tysta ett tag. Deras händer vidrörde fortfarande varandra.
"Scorpius?" sa Albus svagt.
"Mhm?" sa Scorpius minst lika svagt.
"Det är såhär det kommer sluta", sa Albus nedstämt. "Det här blir den sista stunden i våra liv."
Scorpius kysste honom genom gallret, vilket varade länge. Albus ansikte var täckt med tårar så fort de dragits ifrån.
"Gråt inte, Albus", sa Scorpius lugnande.
"I flera dar har jag gått och undrat vart du är. Gått och undrat om du ens var vid liv", snyftade Albus. "Och nu när vi äntligen är tillsammans igen så ska vi båda dö. Utan att ens ta farväl ordentligt. Jag önskar att jag bara kunde krama om dig just nu."
"Så farligt är det inte", sa Scorpius som nästan bröt ihop han också. "Vi kommer dö snabbt och enkelt här. Sen har vi andra sidan som väntar på oss. Där har vi all tid i världen tillsammans. Och jag kommer få träffa min mamma igen. Och du kommer få träffa Isac. Då kan du hälsa till honom från Lily. Och... kanske även kunna... be Cedric om ursäkt för hur vi misslyckades med att rädda honom. Tror du han förlåter oss, Albus?"
Albus funderade en stund och nickade.

"Eller så kanske det inte alls måste bli så", sa Albus efter att ha sett sig omkring i cellen. "Jag tror jag har hittat en utgång."

Jätte bra, som vanligt!!!

Jag visste det!
TARTYAWAZHANG!

Jättebra!!

22. Ännu en fiende

Albus rusade fram till det ena hörnet, flyttade undan alla lösa stenar och allt hö, tills ett hål syntes till.
"Jag tror det här är någon sorts tunnel. Jag kan alltså ta mig ut!" sa Albus chockerat och i överlycklig ton.
Albus var ganska mager av sig, och hade därför inte så svårt för att ta sig igenom trånga hål.
"Om jag tar mig ut härifrån, hämtar våra stavar, kommer tillbaka och befriar dig, sen tar vi oss härifrån så fort som möjligt."
"Men om TP upptäcker dig då?" sa Scorpius bekymrat.
"Då får jag väl strida ensam och sen befria dig."
"Och... om du misslyckas då?" sa Scorpius med skakig röst, nästan tårögd.
Albus rusade genast fram och kysste honom en sista gång.
"Då ses vi på andra sidan", sa Albus lugnande och gick tillbaka till hålet.
"Albus?" sa Scorpius innan han försvann. Albus vände sig mot honom. "Var försiktig."
Albus nickade och började åla sig genom hålet.

Hela gången bestod av en enda tunnel av jord, vilket gjorde det lättare att gräva sig fram när det blev för trångt. Han började fundera över om denna tunnel bara råkade finnas eller ifall någon tidigare fånge försökt ta sig ut. Isåfall hade personen gjort ett bra jobb. Först ledde tunneln en kort bit rakt fram, sen en rund vändning åt höger, sen var det bara som en uppförsbacke att fortsätta sig fram genom, tills en sten stoppade honom. Stenen satt löst, när han kände efter, så den var inte svår att flytta.

När han flyttade stenen fann han en utgång. Han kröp ut och fann en stor aula. Bakom honom, bredvid hålet, fanns en trappa som ledde ner till cellerna, kunde han se. Den andra trappan ledde uppåt. Han smög upp för trappan långsamt. Det här hade varit så mycket enklare med osynlighetsmanteln, tänkte Albus.

Däruppe fanns ett litet rum, där en skepnad av Cedric Diggory gick runt i cirklar och verkade prata med sig själv. På en byrå låg trollstavarna, så Albus smög och gömde sig bakom byrån.
"Det lättaste och snabbaste sättet är väl att bara spränga dem?" sa TP och ändrade skepnad till Skorpionkungen.
"Nej! De ska torteras rejält först. Sen sätter vi en kniv i halsstrupen på den ena så den andra plågas av att se det."
Albus mådde illa bara av att höra det. Inte för att han var rädd. Utan hur det skulle kännas om Scorpius fick halsen uppskuren. Han skakade av sig de tankarna och fokuserade på att ta trollstavarna.
Scorpionkungen ändrade skepnad igen. Den här gången var det en som Albus hade sett förut. Nämligen Panju, som var hans kusin i en annan värld.
"Fast explosionen lät ju som en bra idé. Men vi skulle kunna tortera dem först", sa han.
Så fort han vände ryggen till snappade Albus åt sig trollstavarna och smög raka vägen tillbaka till Scorpius.

Det var dock en märklig grej han kom att tänka på på vägen; Om TP nu var här för att återskapa Voldemorts tidslinje, vad hade då Panju där att göra? Han fanns väl inte i den verkligheten?

SPÄNNANDE!

Döda mig inte med jag gillar TP......