Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

8 kapitel kvar? Jag tänker inte ens på att vi är så långt inne i storyn x) Men jättebra skrivet ♥

Nu börjar det verkligen bli spännande

Jättebra!!

Så AMAZING! ♥ du är grym!!

Jag finner inga ord för hur bra den är!!

Instämmer verkligen!!

Tack för era kommentarer! Hoppas att ni gillar även detta ♥

Kap. 19
Den avskilda avdelningen

Astrid, Jeri och Ellina satt i biblioteket vid ett litet, runt bord. Det var så mycket kvar att lösa med profetian att de verkligen behövde koncentrera sig på uppgiften, men någonting gnagde i Astrids bakhuvud och pockade på hennes uppmärksamhet. Det kändes som att hon hade missat – eller glömt - något. Hon kände hur hennes fokus gled iväg från boken hon läste, och helt plötsligt fann hon sig själv tjuvlyssnandes på konversationen bakom henne.

”Jag vet. Helt värdelös uppgift. Jag hatar magihistoria.”
”Det gör väl alla.”
”Well, inte Kevin – längre i alla fall.”
”Haha, nej, vad hände med honom?”
”Vet inte. Han har skärpt till sig rejält på sistone. Sen han började… Ni vet.”
Den ena rösten skrattade till, men den andra gjorde ett fundersamt läte.
”Vad menar du?”
”Sen han och Sara, du vet.”
Astrid spetsade öronen.
”Men det där är väl bara trams?”
”Jag vet inte,” fortsatte den andra rösten. ”Men de smyger iväg hela tiden – även på natten. Att riskera att Filch hittar dem i korridoren lär det ju finnas en anledning bakom, eller hur?”
”Men det är ju fyra år mellan dem?”
”Närmre tre. Men ja, jag vet inte. Jag säger bara vad jag hört.”

Astrid rynkade pannan. Kevin och Sara som smög iväg tillsammans? Det lät konstigt.
”Astrid, vad var det du utläste på din spådomskonst?”, avbröt Jeri hennes funderingar.
”Fara på grund av att en vän skulle svika mig,” mumlade hon, smått disträ, till svars.
”Den vännen ska hindras att komma till tals, tror jag, och kommer att stjäla något. Tror du inte?”
”Det verkar rimligt. Men vem är det? Knappast Zaborac – han har aldrig kunnat svika mig direkt.”
”Jag vet,” sade Jeri innan han fortsatte.
”Men okej. När Zaborac attackerat fyra elever, så kommer någon du tror är din vän stjäla ’en krona av fläder’.”
”Vad är en krona av fläder?” frågade Astrid
”Knappast en faktisk krona. Det hade vi känt till existerade. Men något relaterat till en trädkrona kanske? Det skulle faktiskt... Grenarna hör ju till kronan, så jag funderar… Hmm, det är lite långsökt, men det skulle kunna vara fläderstaven,” fortsatte Jeri.
”Dumbledores stav? Flitwick berättade ju om hur Voldemort försökte stjäla den”, svarade Ellina energiskt. "Det låter vettigt."

”Vi borde försöka få tag på boken,” sade Jeri lågmält, men med ett uppenbart allvar i rösten.
”Ockulta blablabla?” frågade Ellina.
”Exakt,” svarade Jeri.
”Men hur ska vi göra det?” frågade Astrid.
Jeri rynkade pannan.
”Jag vet inte. Trelawney kanske? Du är ju hennes favorit.”
Astrid stönade.
”Snälla inte.”
Ellina grimaserade. ”Tyvärr, Astrid. Det är den bästa chansen vi har.”
”Vad ska jag ens fråga om?”
”Säg att du vill läsa på om profetior. Det mesta om dem är i den avgränsade avdelningen. Hon kommer bara bli glad, och du har en bra anledning.
Astrid suckade. ”Okej. Jag kan försöka, i alla fall.”

Precis som Ellina hade förutspått så hade Trelawney inte alls några invändningar.
”Oh, vad bra! Känner du kallet inom dig? Jag var runt din ålder när jag förstod, åh, när jag förstod! Vilken dag, när jag insåg mina förmågor. Jag är så glad att du också nått till den upphöjda insikten. Fantastiskt! Självfallet vill jag bidra till din utveckling. Vad glad jag blir – att jag uppmuntrat dig så!”
Astrid kände sig nästan lite skyldig när hon gick därifrån – Trelawney må ha varit både pretentiös, självgod och förminskande, men hon ville uppenbarligen Astrid väl, och den glädje Astrid sett i hennes ögon var inte ett spel. Att utnyttja den kändes inte rätt.

Den moraliska osäkerheten bleknade fort när hon mötte upp Jeri och Ellina, som tycktes prata i konspiratoriska viskningar.
”Kom ihåg att vi inte får följa med dig in – tillåtelsen är personlig. Men vi håller oss i närheten. Läs om allt du kan hitta om saturnalia. Har du några frågor kan du komma ut och prata med oss.”

När Astrid väl hade släppts in – och letat sig fram till den urgamla, blytunga tegelstenen som var ’Ockulta ritualer – blodsmagi i förkristen tid’ – så satte hon sig ned, slog upp boken och började läsa koncentrerat. Texten var skrivet på ett komplicerat språk, och Astrid hade svårt att förstå meningarna. Hon började istället skriva av, erkännandes för sig själv att det nog ändå var bättre om Jeri fick lösa det där i efterhand.

”Saturnaliaritualen är en överbryggande ritual med syfte att överbrygga gapet mellan det profana och det sakrala. Med hjälp av sanguinare magica hålles recipienten i ett stasisliknande tillstånd, och mister sin själsliga kontakt med profana föremål. Detta orsakar, bland annat, att föremål bundna till recipienten återgår till obundet tillstånd, och användes inte sällan för att upphäva mäktiga magier.”

Astrid, som inte förstod särskilt mycket av innehållet, nedtecknade noggrant de fyra sidor som saturnaliaritualen behandlades under. Med värkande hand efter att ha skrivit så mycket - och så fort - gick hon ut till Jeri och Ellina, som spänt väntade vid ett runt bord.

”Det här var allt som stod. Jag förstod inte så mycket, men du kanske gör,” sade Astrid och sköt bunten med papper över till Jeri.
Jeri ögnade igenom sidorna.
”Hmm. Det verkar faktiskt vara fläderstaven han är ute efter. ”föremål bundna till recipienten” – fläderstaven är bunden till en person. För att han ska kunna utnyttja den till max måste de besegra Dumbledore – eller, ja, det hade de behövt utan ritualen. Jag kan inte komma på något annat föremål…” Han pausade och tänkte ett ögonblick.
”Äh, strunt samma – det är nog den. Med ritualen så verkar det som att fläderstaven skulle tappa sin tillhörighet, och vem som helst borde då kunna ta den. Om jag förstår ritualen rätt…” han bläddrade snabbt genom sidorna.
”Dumbledore kommer i princip att hamna i koma. De kommer bara behöva gå in och hämta staven. Men det verkar som att de behöver hans blod. Och… fyra personer, i fyra hörn av området – norr, syd, öst och väst – som genomför ritualen samtidigt. Det kräver också ett blodsoffer av dem…" Han tog ett djupt andetag. "Det här är väldigt gammal, och väldigt förbjuden, magi, jag har aldrig hört talas om något liknande.”
Han tittade ned i sidorna igen.
”Det står här att blodsmagi var förbjudet redan på romarnas tid.”
"Men vad har det att göra med quidditchpokalen?" frågade Ellina förvirrat.
Astrid och Jeri utbytte en blick. De hade glömt den.
"Jag... Jag vet inte. Det kanske klarnar?"

"Okej," muttrade Ellina. ”Så Zaborac, Alex, Dave och lill-Zab?” fortsatte hon frågande med höjda ögonbryn.
”Kanske,” svarade Jeri.
”Det är vår bästa gissning just nu, i alla fall,” sade Astrid. ”Zaborac är förste ordningsman, så han kan säkert ta sig in till Dumbledores kontor. Jag vet att Alyssa har gått in dit en gång i alla fall – jag såg det – så jag antar att alla första ordningsmän har lösenordet.”
Jeri svor.
”Vi måste komma på ett sätt att stoppa dem,” muttrade Ellina. ”Vi bara måste.”

Jättebra!! ♥

Tack! ♥

Nu börjar det verkligen verkligen bli spännande