Ondskans dotter

DEt är sååå BÄST!! I LOVE IT!! Mera, måste.. ha.. MERA!!!

Kapitel 15
Ollivander såg misstänksamt på Severus.
"Jag är rädd att jag inte kan göra något om du inte har en lapp från Dumbledore." Severus krökte på läpparna.
"Vilken tur att jag har en då", sa han och drog fram ett gulbrunt papper inifrån klädnaden. Ollivander fortsatte.
"Okej, men varför kommer inte Dumbledore hit själv då?"
"Var inte larvig nu. Professor Dumbledore har viktigare saker för sig än att hämta upp små ungar. Miss Dolder kommer med mig. Nu!"

Vanessa gick fram så hon stod bredvid Ollivander, som såg uppgivet på henne. Hon ignorerade honom. Det var ju ingen poäng med att gömma sig om han redan visste att hon var där, och han verkade inte vilja gå utan henne ändå.
"Ah, där är hon ju! Haft problem med synen på sistone, Ollivander?" Den gamle mannen sa inget. Han verkade plötsligt väldigt intresserad av en av hyllkanterna.
"Varför måste jag följa med dig?" frågade Vanessa.
"Det är inte relevant just nu." Innan Vanessa hann svara kom Matt in.
"Vad händer? Jag hörde höga ljud och..." Han avbröt sig när han såg den nyanlända, mörkhåriga mannen.
"Vem är det där?" frågade han.
"Severus Snape, en lärare på Hogwarts. Han är här för att ta med Vanessa dit." Matt tittade från Ollivander till Vanessa och slutligen på Snape, som otåligt väntade på att diskussionen skulle ta slut. Ett tag såg det nästan ut som om Matt tänkte säga emot. Men...

"Okej", sa han bara.
"'Okej'? Tänker du verkligen låta honom gå iväg med flickan hur som helst?" Flickan. De pratade om henne som om hon vore ett objekt, och inte en levande människa som kunde höra allt de sa.
"Det är det bästa vi kan göra just nu. Det blir mycket säkrare för henne om hon åker med en lärare och inte ett tåg fullt med främmande människor." För den där läraren, Snape, är ju inte ett dugg främmande.. Ollivander funderade en stund. "Ja, det är nog bäst", sa han och nickade för sig själv. Vanessa kunde inte tro sina öron.
"Skämtar ni med mig eller? Vad är det här egentligen?!" Ollivander såg på henne, hjälplöst och ursäktande.
"Vi har inget annat val, Vanessa. Den här mannen är inte farlig och du kommer vara säker med honom." Vanessa vände sig om mot Snape igen och tog några steg mot honom. Hon mötte hans iskalla blick och fnös. Hennes hjärta bokstavligt talat skrek att hon skulle vara rädd för honom och ta det försiktigt, men hon brydde sig inte.
"Jag får väl träffa dem igen?" frågade hon.
"Troligtvis inte. Du kommer få spendera de närmaste åren på skolan, och under loven när de andra åker hem stannar du kvar med lärarna."
"Får jag aldrig lämna Hogwarts?" Tanken verkade hemsk.

Där har ni det! Och jag vet att jag har sagt det här förut och inte fullföljt men nu har jag nästa kapitel klart och redo att skickas så fort nån kommenterar!

Jättebra! Bevakar!

VILL BARA SÄGA ATT JAG BÖRJADE LÄSA DENNA FF IDAG OCH KUNDE INTE SLITA MIG. ♥
love it♥
Men nu måste jag sova mwehe
Vill att du fortsätter med den, för hallå den ägerrrr????♥

Kapitel 16
"Får jag aldrig lämna Hogwarts?" Tanken verkade hemsk.

"Jo, självklart. Vid särkilda tillfällen." Hon hatade honom så mycket. Han stod framför henne och sade allt det här som om han njöt av hur hemskt allt lät. Som om han såg fram emot att få bura in och isolera henne från omvärlden.
"Jag kan inte följa med honom!" bedjade hon mot Matt. "Snälla, tvinga mig inte att åka!" Matt suckade. Han såg på något vis splittrad ut.
"Vanessa... Jag vet inte... Det allra viktigaste just nu är ju din säkerhet, som tydligen blir ganska hög om du åker nu." Vanessa kände hur en tår försiktigt smög sig fram, rullande ner över kinden. Men hon orkade inte dölja eller torka bort den. Hon vred sig till slut mot Snape och önskade då att blickar kunde döda, för om det var så skulle den där självbelåtna, flotthåriga gubben falla ihop på en gång.
"Jag.. Jag går och hämtar mina saker", sa hon istället och försökte låta så neutral som möjligt. Hon vände sig om för att gå upp till övervåningen igen, men Matt stoppade henne.
"Ehh.. jag har dina saker packade redan", sa han försiktigt och räckte över den lilla blå väskan. Antagligen fick han dåligt samvete av att skicka iväg henne så här. Men varför skulle Vanessa bry sig? Han var inte den som nyss förlorat all möjlig frihet. Han var inte den som behövde oroa sig för att bli dödad vilken minut som helst. Hon var. Så vad han tyckte och tänkte kändes inte särskilt viktigt eller intressant. Hon ryckte till sig väskan och såg förebrående på honom. Matt slog ner blicken och gick iväg. Vanessa ville inte lämna honom på det här sättet, men samtidigt ville hon inte förlåta honom. Så hon lät honom gå uppför trappan mot lägenheten.
"Hoppas du får det bra då", sa Ollivander nervöst. Vanessa såg en stund på honom. Hon ville verkligen vara arg på honom, men hon kunde inte. Hon gick fram till honom och kramade om honom hårt. Nu kom tårarna på riktigt, utan förvarning.
"Tack för allt", viskade hon. Ollivander nickade och besvarade kramen. Sen rycktes hon tillbaka till nuet av att Snape otåligt stampade med foten i golvet.
"Ska vi gå nu?" frågade han uttråkat. Vanessa släppte taget om Ollivander och gick utan ett ord ut ur butiken, med Ollivanders sorgsna blick starkt etsad i sitt minne.

ja, nu har det varit lite trist och dystert ett tag, men i nästa kapitel kommer hon äntligen till Hogwarts! *applåder*

Gud så bra! Jag bara... *faller ihop och dör*
ASBRA!!! (från himlen)

Men.. Men? MEN! Jag måste få veta resten efetrsom det är så SUPERMEGAFANTASTISKAWSOMIGASTE NÅNSIN!

Ny läsare
*bevakar*


JAAAAAA!!!!!!

BraaaaaaaaaaAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!

Kapitel 17
Vanessa såg hur Matt gick iväg och hur hon kramade om Ollivander. Hur Snape kallt och okänsligt slet bort henne. Sen ändrades scenariot. Två figurer, en man och en kvinna, stod en bit bort. Mannen verkade vara arg och skrek på kvinnan som började gå iväg. Hon såg ut att bära på något. De två figurerna försvann och ersattes av två mörkröda ögon och ett kallt, elakt skratt.

Vanessa vaknade med ett ryck. Hon satt fortfarande i den magiskt åkande vagnen. Det ryckte och skakade men hon hade inget emot det. Den tidigare resa i godsvagn hade varit mycket värre. Snape hade förklarat att det var för att "inte dra till sig onödig uppmärksamhet". Han höll på och läste tidningen nu, och hon förstod att det dels var för att slippa vidare konversation (han hade stirrat på samma upåslag innan hon somnat). Hon kröp ihop. Det var inte första gången hon haft den sortens dröm, fast skrattet var nytt. Det lät bekant på något vis, men hon kunde inte komma på hur. Hogwarts visade sig, med sina praktfulla torn och tinnar. Hade hon inte varit så trött och arg hade hon blivit mer imponerad än så men just nu kunde hon knappt hålla ögonen öppna så hon somnade om utan ett ord.

Vanessa måste ha varit alldeles otroligt trött, för när hon vaknade igen verkade det vara morgon. Hon låg på en mjuk, vinröd madrass i ett tomt, otapetserat litet rum med ett rum med en dörr och två små fönster där solskenet kunde krypa in. Av någon anledning luktade det aska, gammal filt och nyklippt gräs. Vanessa hade bara varit vaken någon minut när dörren öppnades med ett lågt knarr. Hon väntade på att någon skulle komma in, men ingen kom. Förvirrat reste hon sig upp. Om hon var på Hogwarts nu borde det inte vara så konstigt om dörren precis öppnat sig själv, men av någon anledning kändes det inte som en sak som var möjlig - ens där.

Hon gick ut genom den nyss öppnade dörren i alla fall och möttes av en otrolig syn. Hon hade läst om dem i böcker och hört berättelser om dem men hon hade aldrig trott att hon skulle få se ett riktigt. Hon blinkade några gånger men trots det var spöket kvar, svävande någon meter ovanför marken.
#####
Tacksam för kommentarer och konstruktiv kritik. Tack så mycket!