rollspel femte året.

"Pappa gillade inte mig så han ville inte att jag skulle få hemundervisning och när han dog blev mamma en lyder allt min make sagt under hans livstid person."svarade jag. "Vem är det?"

Klaus log.
"Min lillebror Kol."svarade han lätt och skakade på huvudet för hans miner. "Han är ganska barnslig."
Klaus behövde inte säga det något högre, han visste att Kols vampyröron kunde höra honom då blicken hårdnade. "Min far gillar inte mig heller, han hatar mig."

"Hej Cassandra! Vad gör du?", frågade någon Cassandra som vred på huvudet. Hermione Granger stod lutad över henne när hon hade gjort läxorna och hon blev en aning förvirrad.
"Öh... Gör läxorna", svarade Cassandra och visade henne sitt pergament och bläck.
"Javisst, ja", sa Hermione lite frånvarande. "Eh... Du? Skulle du vilja slåss mot Du-Vet-Vem om han anfaller Hogwarts? Typ... Med Harry Potter?"
Hon svalde nervöst. Cassandra log.
"Jag är och kommer alltid stå på Harry Potters sida! Jag skulle gärna vilja slåss med honom!", sa Cassandra stolt.
"Skönt", sa Hermione och verkade inte lika nervös längre. "Eh... Skulle du vilja komma till Svinhuvudet i Hogsmeade på lördag?"
"Ingen fara, Hermione! Jag ställer upp!" Cassandra log strålande mot Hermione och rodnade sedan.
"Tack, Cassandra!"
Efter det sprang hon snabbt iväg och Cassandra lutade sig över sin läxa istället. Hon försökte i över en halvtimme men gav till slut upp. Hon kunde inte koncentrera sig. Hon reste sig upp och försökte leta upp Sara och Angel. De kanske också ville vara med...

Det såg ut som om Kol hörde vad Klaus sa, det var konstigt.
"Min far hatade mig inte direkt han mer ogillade mig, typ inte prata med mig personen."sa jag.

"Min far har försökt döda mig flera gånger."sade Klaus oberört. "Mina syskon också."
Han tänkte på de gånger som Mikael hade jagat honom och hans syskon, den vrede som hade funnits i blicken varje gång.

"Okej, din far värkar inte så trevlig, varför skulle dina syskon vilja döda dig?"

Cassandra fann Sara och killen som hon hade krockat ihop med flera gånger ivrigt pratandes. Egentligen ville Cassandra inte störa de men hon ville så gärna berätta för Sara. Hon steg fram och de tystnade.
"Öh... Eh... Sara?", sa Cassandra medan hon nervöst såg på killen.

(Förlåååååt att jag inte har skrivit, jag har haft så himla mycket att göra, men kan vi säga att Samantha hade varit sjuk och nu kom tillbaka?)

"Det är en lång och otrevlig historia."svarade Klaus och vände sig till tjejen som krockat med honom flera gånger. Han tittade menande på henne, varför var hon så blyg?

Luna: Ingen fara, du kan ha varit på sjukhusflygeln hela veckan

Killen tittade ner på henne som om hon vore något ätbart. Något som inte betydde något... Hon rodnade igen.
"Öh... Alltså, Sara...", började Cassandra. "Vi... öh...."
Hon rodnade kraftfullt när hon såg Saras förbryllade blick.
"Äsch! Inget", sa Cassandra bara och gick iväg.