Rollspel: Efter kriget

jag blev helt paff. Miranda hade alltid tyckt om Albus, ja till och med hade jag faktiskt börjat undra om dom inte var kära men...
"jag menade inte så! jag tycker det är jättesorgligt att Tirannas syster har dött! men jag är bara så trött på att alla hela tiden ska prata om min pappa. det är rätt jobbigt ska ni veta!" sa Albus och stirrade trotsigt på Miranda.

(btw, är de andra kvar? eller har ni loggat ut?)

"JA! MEN DU VET INTE HUR DET KÄNNS ATT HA NÅGON I ENS FAMILJ SOM HAR DÖTT, DET ÄR JÄKLIGT JOBBIGT SKA DU VETA!" Miranda tänkte inte så mycket på det hon sa, orden bara forsade ut ur munnen på henne, Albus såg helt chockad ut, och utan att vänta på svar sprang Miranda iväg.

Antonia kryper ihop lite grann.
"Jag förstår lite grann hur det känns... att höra om sin pappa hela tiden." Säger hon.

jag stirrar på henne. det här har jag aldrig hört förut.
"varför det?" frågar jag henne försiktigt.
hon öppnar munnen för att svara men då kvider Tiranna till:
"hallå! har ni helt glömt bort mej eller?"

Miranda satte sig ner och lutade sig mot stenväggen, det var inte alls några barn där, bara Miranda. Bilderna dök upp i huvudet igen. Den långa mannen knuffar mamma ur vägen så att hon landar på spåret och skrattar, Miranda hör rop, skrik, ser blod och hennes mammas livlösa ben under tåget...

jag ser hur Miranda sjunker ner och sluter ögonen. jag minns själv hur det var när jag fick reda på att min mormor hade dödats av Voldermort, och att vi alla nu var förföljda. vi hade varit tvungna att fly, hit. ja, vi hade inte flyttat, vi hade flytt. jag sätter mig bredvid henne och sjunger en sång på svenska. de tycker visst Tiranna är jätteroligt, för hon börjar gapskratta. så småningom så hänger Antonia med, och Miranda och Albus. Jag förstår inte vad det är så roligt och frågar Miranda:

Jag vet, det är rätt sjukt, även om jag är inne på mobilen. Men jag måste tyvärr sluta nu, och imorgon kan jag inte så mkt...

Miranda försökte att inte tänka på sin mamma, och Albus... Han tyckte nog att hon var en idiot nu.

(Sången e slut nu :3 och Albus verkar nyfiken )
"Hur kan du det? Jag hör hela tiden att min pappa är hjälte och alla tror att jag kommer vara som han!" Albus yttrar sig. Antonia suckar.
"Jag borde aldrig sagt nåt... Alltså... jag tycker... ja... ehh..." Antonia minns dagen hon åkt.

"Allt är din pappas fel! Ta bara pengarna och stick!" skrek hennes mamma och Antonia sprang så snabbt hon kunde till Kings Cross...

Sedan sticker Antonia därifrån och går så snabbt hon kan bort, hon ville bara försvinna, sluta minnas bara dö! Allt var ju ändå hennes pappas fel... eller?

ja, jag måste oxå sluta nu, ska bara läsa lite fanfictions och sen ska jag läsa om Harry Potter 4 för femtioelfte gången. (hmm.. ska jag ta på engelska eller svenska?) tack för en jätteskojig eftermiddag/kväll. första gången jag rollat, skitskoj ju! aja, vi får väl ses imorgon och kanske göra lite till. (om inte Magdalena ger mig alldeles för många läxor.) aja, hejdå!