När folk blev stora och Voldemort vann.

Han tog handom alla såren och lindade om dem.
- Kan tyvärr inte göra mer, men ge honom det här när han vaknar och kontakta mig om ni behöver mer hjälp, sa han och gav en flaska medicin till Cara.

Jag såg påhonom "jag är tacksam för det, för allt du gjort" sa jag och log svagt och tog flaskan och satte mig vid Jezebel
"du hjälpte mig och jag betalar mina skulder så vad vill du ha som betalning?" sa jag och såg på läkaren och vände sen blicken mo Jezebel och strök honom över kinden

- Låter oss bygga upp staden få igång electrisitet och sådant, vi klarar oss inte så bra utan den, sa han lågt och såg på Cara.
- Även om vi klarar oss med jordbruken, men det är mycket som saknas, sa han oroligt.

Jag såg på honom "det var osjälviskt gjort, de flesta i din sits hade valt att tänka på sig själv först" sa jag men nickade sen "jag ska se vad jag kan göra. Jag lovar inte att jag kan fixa allt men jag ska göra mitt bästa" sa jag och såg på Jezebel, allt jag ville var att han skulle vakna och jag skulle få se hans vackra gråa ögon

- Det blir till mig själv med, men jag vill att alla ska klara sig, jag är tacksam för det du gör, sa han leende och jag tog tag i honom och transfererade honom hem.

"du hjälpte mig så jag gör vad jag kan för dig" sa jag och såg dem försvinna. Jag undrar vad jag skulle göra om Jezebel faktiskt dog. Men jag andades ut när han öppnade ögonen
"Jezebel" sa jag lättat och tårarna rann
"Cara" viskade han och jag gav honom drycken och hoppades han skulle bli frisk

Jag lämnadehonom och transfererade mig tillbaka och stannade i dörröppningen när jag hörde dem prata.
Tack och lov att han levde, och kunde prata.

Jag bara log, jag kunde inte göra något annat. Han levde, Jezebel levde
"förlåt..." började han men jag tystade honom
"du behöver inte be om ursäkt, jag är bara glad du lever" sa jag och kramade hans hand och hörde Laura utanför och viftade med staven och dörren åkte upp
"kom in du, det är okej" sa jag leende

Jag gick in och log mot Jezebel.
- Härligt att se digvid liv, sajag och satte mig i en fotölj och såg på Cara.
- Det är okej med dig va?, sa jag till henne.

"mm" sa Jezebel lågt och jag satte mig bredvid honom "jag antar att du var med och räddade mig så jag ville tacka dig" sa Jezebel och log svagt "ni skulle inte behövt, jag var så korkad" sa han
"det är ite ditt fel" sa jag och såg sen på Laura "jag mår bättre nu når Jezebel är vaken" sa jag och sa inget om strålen som träffat mig i magen, det var antagligen bara ett blåmärkenoch igen mening att oroa dem
"hur är det med dig då Laura?" frågade jag och log sen "jag har glömt att tacka dig" sa jag tacksamt