Children of Us [SV] [PG]

Awww! Vad gulligt! Meeeraa!

Naww så söta! Meeer älskar!

Awwww ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥<♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥!!

Naaww, cutee!

aaw, vad sött!

More &#9829;

Aww, ni e för söta!



---

Kapitel 13
A white Christmas surprise
25 December 1994

Det var redan jul och snön låg tjock på marken utan för Dolder huset. Alexis vaknade av att hennes lillebror kom in i rummet.
”Alexis vakna det är jul” sa Adrian i alla iver av att det var jul.
”Mmm” mumlade Alexis nyvaket och önskade att hon inte behövt kliva upp ännu en morgon hemma.
”Men Alexis, upp nu då, det är ju jul” sa Adrian ivrigt och drog bort täcket från sin storasyster.
”Adrian” sa Alexis klagande och satte sig trött upp i sängen.
Adrian skyndade ut ur rummet och ner till vardagsrummet. Om det var något han älskade så var det julen. Alexis drog på sig en svart morgonrock innan hon också men inte alls lika entusiastisk gick ner till vardagsrummet där hennes mamma och pappa väntade. Hon såg sin pappa sitta i den vanliga mörka fåtöljen i det hörn i rummet som låg mest i skuggan. Hennes mamma däremot satt milt leende i soffan. Alexis log vagt och satte sig ner i soffan bredvid sin mamma och Adrian satt också soffan. Grammofonen satte igång med en jullåt. Det var väl Clowe som stod för att det blev någon jul i Dolder huset. Om det var bra eller dåligt, kunde ju diskuteras. Voldemort gick motsträvigt med på det, år efter år.

Fred vaknade på juldagens morgon av att hans mamma kom in i rummet och med sin för en gång skull mild röst väckte honom och sin tvillingbror. Fred gnuggade sig i ögonen och klev upp. När han kom ner till vardagsrummet och den sprakade öppna spisen fylldes han av en härlig varm känsla av trygghet och julfrid. Han satte sig ner på den mjuka matten med resten av de yngre syskonen. Det var han, George, Ron och Ginny som satt på mattan. Man kunde väl drömma om att perfektionisten Percy skulle sitta på golvet. Mrs Weasley en mamma till sju barn kom in med en bricka full av rykande het choklad till hela familjen. Kärleken och värmen sparkade i familjen Weasleys vardagsrum som alltid kring juletider.

Mot eftermiddagen var Alexis ensam i det tamt pyntade vardagsrummet med sin pappa. Hon satt där tyst i soffan och tänkte frånvarande på Fred. Hon undrade hur hans jul var, om den var bättre en hennes. Hur kunde den inte vara det? Hon suckade tyst. Hon önskade hon skulle få uppleva en lycklig jul någon gång. För detta kunde inte vara det, inte eftersom hon inte annat än längtade där ifrån.
”Alexis” hörde hon den viskande parselrösten i hennes huvud. Hon ruskade lite på huvudet och låssades inte om det.
”Alexis” hörde hon igen, den mysiskt parselrösten var tillbaka som förut.
”Ja” väste hon tillbaka på det ormlika språket.
”Alexis, jag vet vad du tänker, jag vet vad du känner” väste rösten åt henne.
”Nej” väste hon tillbaka
”Du vet inget om mig, du känner inte mig” fortsatte hon fortfarande på parselspråket.
”Jag vet mer en du tror, jag vet allt du tänket som att du nyss tänkte på den där blodsförrädaren Weasley” fortsatte rösten väsa och Alexis blev nästan skraj. Hur? Hur kunde den veta?
”Sluta, Sluta du vet ingenting om mig och du ska inte läsa mina tankar även om du kan” väste hon nästan i panik.
”Jag kan göra vad jag vill och jag gör precis vad jag vill, du är bara en liten flicka som jag bestämmer över och du ska inte träffa den pojken igen”
”Men far, du kan inte göra så här” väste Alexis upprört.
”Vänta så får du se” väste rösten tillslut tillbaka.
Alexis svalde hårt men sa inte ett ord till. Hon reste sig bara upp i sin svarta klänning med de små röda detaljerna och lämnade rummet liket en stormvåg. Hennes hjärta bultade hårt hon ville så gärna. Hon var 15år nästan vuxen, nästan kvinna, varför fick hon inte göra som hon ville? Varför skulle rösten eka i hennes huvud läsa hennes tankar? Hon vart nästan förtvivlad av tanken när hon sjunk ner på sin säng. Skulle det aldrig ta slut? Hon hade trotsat hennes pappa förut och hon skulle inte ändra på någonting bara för att han sa åt henne at göra det. Nej hon skulle gå sin egen väg, det hade hon bestämt.

Fred satt med sina bröder runt ett bord i vardagsrummet och julmusik snurrade i den gamla grammofonen. De spelade knallkort som de alltid gjorde till jul och när annars de fann lust till det, fast det var bara till jul alla syskonen spelade tillsammans.
”Jaha, något nytt som hänt på Hogwarts så här långt i år?” Undrade den äldsta brodern Bill som lämnat Hogwarts redan många år tidigare.
”Oh, ni skulle vart med på halloweenfesten” hörde George glada stämma. Fred blev genast röd i ansiktet och skulle tysta ner sin tvilling när han fortsatte.
”Jo, Fred gick upp på scenen och sjung den där Irländska låten In Your Eyes” Percy, Bill och Charlie de tre äldre bröderna kollade storögda på Fred och något skeptiska.
”Assså” försökte Fred förklara men George röst tog över igen.
”Ah, och det hela slutade med att han stod mitt på golvet i en egen spotlight och hånglade med Alexis Dolder ” i samma sekund kunde man höra ett krasch från köket deras mamma hade nog hört och tappat en talrik i golvet.
”Fred vad tänkte du med, I hela fridens namn, med Dolder?” sa Percy förfärad. Charlie den näst äldsta av bröderna han skrattade bara och sa
”Ljust snyggt Fred, ni två lyckas alltid få till det” och han syftade såklart på de båda tvillingarna. Bill hann inte säga något innan deras mamma Molly stod ibland dem och höjde rösten,
”FRED WEASLEY, VAD I HELA FIRDENS NAMN TROR DU DIN PAPPA SKA SÄGA OM HAN FICK VETA DET HÄR… DU-VET-VEMS DOTTER, ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK”

Voldemort var verkligen frustrerad över sin dotter trotsiga beteende. Han trodde han gjort klart för henne i somras vad som gällde men hon verkade ju inte lyssna på vad han sa åt henne. Han undrade många gånger om det verkligen var rätt att låta henne vara den som ärvde. Han hade fortfarande en inre tro på att hon skulle inse sitt rätt jag en dag. Att hon skulle anamma hans livstro och verk. Att hon skulle förstå det smutsiga i de mugglarföddas blod. Adrian förstod, men Alexis var äldst. Adrian kunde inte ens parselspråket, de kunde Alexis. Det var det han satte värde på. Ormarna språk, ormarna hade valt henne och han skulle fostra henne rätt. Han förargade sig över hans frus svaga gener. Det måste var de som gjorde Alexis så…
”Clowe, kom hit” ropade Voldemort sent på juldags kvällen.
”Ja, make ni ropade på mig” sa Clowe artigt när hon anslutigt sig till sin make.
”Vad ska vi göra med Alexis?” sa han kort och rak på sak.
”Jag vet inte, men jag tror inte det finns mycket vi kan göra, hon är stor nu” sa Clowe i lättsam ton. Hon försökte alltid hålla modet och tonen upp för sina barn. Hon ville att Alexis skulle gå en egen väg, hon älskade sin dotter även om hon kanske inte visade det jämt, men hon ville inte Voldemort skulle förstöra det goda som nu fanns hos Alexis. Det var en ny tid nu och hon hoppades Alexis skulle få ha mer frihet än hon själv haft.
”Hon går mer verkligen på nerverna, jag borde ge henne en riktig läxa” muttrade Voldemort och såg kallt på sin fru.
”Det är ditt fel att hon är som hon är” sa han sen och slog till henne.

meeer!
jag skulle vilja ge voldemort en läxa :o
en.. näsa!

Håller med ^

Undrar hur han skulle se ut med näsa.. xD

Meera ;D

På sitt sett ser man det i första filmen när han sitter på Quirinus Quirrell's huvud men då är ju han lite olik

Okej, måste kolla på filmerna igen cx