Lupple Och SagaG

- okej lova mig bara att du inte ljuger för mig, sa hon.

Han himlade med ögonen och öppnade sedan ytterdörren.
Vände sig mot henne och la huvudet på snedden.
"Nån dag kommer du förstå. Det kan jag lova, men den dagen är inte idag." Sa han och skrattade lågt.
"Kom igen, ut med dig. Låt oss gå på en promenad. " Sa han peppande och backade bakåt mer mot gården mot skogen.

- okej, sa hon och gick ut.

Han log och började gå.

Utan att tänka tog hon hans hand och direkt när hon kände stötarna så kom hon på sig själv och tog bort handen.

Han blev otroligt chockad av hennes hand i sin.
Han kände stötarna i hela kroppen och det var otroligt svårt att släppa hennes hand när hon drog bort den.
Han svalde hårt. Tog några steg åt sidan för att komma längre ifrån henne och fortsatte gå.
Skogen var vacker, den var underbar.

Han gick ganska länge med henne, under tystnad tills han stannade upp.
Han kände en välbekant doft. Det kunde inte vara sant.
Han greppade tag i henne för att stanna henne också.
Såg sig omkring med alla sinnen på helspänn.
Det var bara en vad han kunde känna.
" Spring, tillbaka till huset. Berätta för min farbror att de är här. Snälla gå." Bad han spänt och släppte taget om henne och ställde sig lite framför henne.

- vilka, frågade hon schakt.
- och jag kan väll inte lämna dig, sa hon.

" Han vet." Sa han och skakade på huvudet.
"Tro mig jag kommer klara mig fint. Spring nu." Sa han och såg bedjande på henne.

- okej sa hon och började jogga åt det hållet som huset låg år.

Samma stund hon vände sig om så tog han ett långt hopp och när han väl landade var det på fyra ben och som varg.
Han rörde sig tyst men snabbt åt det hållet hotet var.