Kraften (femte året)
Forum > Fanfiction > Kraften (femte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Vad har jag ens gjort för att förtjäna det här? Ni är … nej, denna gång finner jag inga ord.
♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ ♥♥♥Gabrielle Weasley Lupin♥♥♥ ♥♥♥c8aina♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Noraaa_5♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Viloss♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Pride Potter♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Trezzan♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Devilssnare♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 18 - Undervisning När jag, på något sätt som jag knappt själv begrep, lyckats genomföra introduktionen och satt mina elever i arbete, fick jag äntligen tid att betrakta dem i lugn och ro. Längst fram satt de två första eleverna på listan, Hannah Abbott och Susan Bones, två glada, blonda, flickor som verkade vara i princip bästa vänner sedan tidigare. De antecknade och viskade ivrigt med varandra om den korta text jag gett dem att översätta. Bredvid dem, också längst fram, hjälpte Cho Chang och Michael Corner artigt och lite blygt varandra. Cho mindes jag som den flicka Harry var lite förtjust i. Jag kom ihåg, hur han betraktat henne under julbalen, då hon dansade med sin partner Cedric. Efter hans tragiska död, hade Harry varit i en sådan chock och sorg över honom, att de spirande känslor jag kunnat ana att han hade för Cho måste ha kommit i skymundan. Jag förstod att Harry beundrade henne, för hon var fantastiskt söt med sin porslinshy och kolsvarta, glänsande hår. Michael var också en stilig pojke med halvlångt, svart hår, som påminde lite om Snapes. Ett hugg av längtan fick mig att darra till, där jag satt. Bakom de två paren längst fram satt det kanske mest omaka paret, Justin Finch-Fletchley med Elvira. Justin var en pojke med kort, mörkt hår och allvarligt utseende. Elvira såg mycket liten ut bredvid honom. Gemensamt för dem båda var dock allvaret, med vilket de tog sig an uppgiften, och jag hoppades att det skulle föra dem samman som arbetskamrater. Det andra paret på rad två var Luna med Anthony Goldstein. De tycktes arbeta något långsammare än de övriga och vara förlorade i varsin värld. Att Luna stundom kunde vara frånvarande visste jag, men även Anthony tittade då och då drömmande upp från texten och mötte mina ögon, varvid han rodnade och snabbt såg ner igen. Hur skulle min undervisning kunna motsvara den längtan, som fanns i hans blick? Jag kände nervositeten komma tillbaka, medan jag i smyg fortsatte att snegla på Anthony. Han var mycket lik sitt efternamn Goldstein, både med sitt gyllene hår och det sken av förväntan som omgav honom. Bakom de fyra paren satt Ernest Macmillan och Padma Patil, i färd med att lära känna varandra i samarbete. De arbetade på bra. Padma kände jag igen från balen, då hon varit Rons partner, som han dock inte brytt sig så mycket om eftersom han varit upptagen med att blänga på Hermione och Krum. Padma verkade dock trevlig och hon var också väldigt söt med sina stora svarta ögon och sitt långa, mörka hår. Jag reste mig för att gå runt och hjälpa till med texterna. Allteftersom tiden gick, märkte jag hur roligt det var att glida runt i klassrummet, svara på frågor och diskutera. Det var lite grann som att komma tillbaka till den lilla latingruppen, där Leonardus undervisat. Vi hade ofta delat in oss i två mindre grupper och jag brukade ta ledningen i den ena. Att översätta en text, ta sig in i dess olika lager med hjälp av ordbok och grammatik, hade en lugnande effekt på min annars lite flimrande koncentration, och det verkade vara samma sak för eleverna i det här klassrummet. En trevlig stämning spred sig mellan borden. Avslutningsvis gick jag igenom några uttryck som vållat mycket frågor, men märkte att eleverna nu var trötta och gjorde processen kort. “Har vi någon läxa?” undrade Hannah Abbott. Det hade jag inte tänkt på. “Ni får en nästa gång”, sa jag och log. “Blir ni väldigt besvikna om ni blir utan idag?” Ett glatt, nekande mummel övertygade mig om att så inte var fallet. Inte ens Elvira verkade missnöjd med beslutet. “Jag kan alltid göra egna studier”, sa hon. “Titta, där kommer Ginny!” Mycket riktigt var det Ginny som stack in huvudet i klassrummet, där dörren nu stod öppen eftersom eleverna började packa ihop och ge sig iväg. När hon såg Michael Corner, den mörke pojken vars hår påminde om Snapes, lyste hon upp och gick fram till honom, med det tjocka röda håret svallande över ryggen och skolväskan nonchalant svängande på axeln. De båda ungdomarna gav varandra en snabb kyss och började gå mot dörren, där de stötte ihop med Harry, Ron och Hermione. Ginny hejade glatt på dem. Hermione hejade tillbaka, men Harry såg förvånad ut och Ron stirrade efter det unga paret, medan hans öron antog en allt rödare nyans. “Är hon … “ Han viftade upprört med trollstaven i den riktning där de försvunnit. “... med den där killen?” “Sen första dagen på terminen”, svarade Hermione lugnt. “Hur så?” “Men … Hon har ju alltid varit kär i Harry!” väste Ron och blängde uppfordrande på sin vän, som dock var helt upptagen med att se på Cho. Hon höll på att plocka ihop sina saker, såg upp och blev lite skär om kinderna vid anblicken av Harry. “Hon har alltid tyckt om Harry, men nu har hon gått vidare. Det finns många killar som gillar henne, ska ni veta”, sa Hermione obesvärat. “Grattis till din första lektion Miriam, den verkar ha gått helt okej?” “Ja, det kändes bra faktiskt. Det var roligt”, sa jag. “Roligare än jag trodde att det skulle vara.” “Det var definitivt bättre än vår lektion i alla fall”, sa Ron dystert. “Umbridge och Trelawney i samma klassrum, pest och kolera.” “Ja hu”, höll Harry med, medan han slängde ett sista ögonkast efter Cho. “Umbridge och Trelawney? Varför hade ni dem samtidigt?” undrade jag. “Har du inte läst tidningen i morse?” undrade Hermione. “Umbridge är numera överinkvisitor på Hogwarts och i sin fulla rätt och att gå runt och inspektera alla lärarnas lektioner! Ett nytt påhitt av det förbaskade ministeriet!” “Och det gör att vi inte slipper tanten ens på de andra lektionerna”, suckade Ron. “Ni skulle sett hur hon var på Trelawney, så att hon också blev mer jobbig än vad hon brukar vara.” “Umbridge måste ha en tidvändare”, sa Harry bittert, “för tyvärr hinner hon med sina egna lektioner också. Vi måste gå, så att vi inte kommer för sent och jag får ännu mer straffkommendering hos den där gamla paddan.” Han rufsade sig frustrerat i håret på sitt typiska sätt. Plötsligt lade jag märke till något, som gjorde mig oroad. “Harry, vad är det där på din hand?” Hela överdelen av högerhanden var täckt av tydliga ärr som såg ut som bokstäver. “Äh”, sa Harry genast och fick bråttom att dra sig mot dörren. “Du borde berätta det för McGonagall, Harry”, sa Ron allvarligt. “Eller för Dumbledore”, inföll Hermione. “Men du har rätt, vi måste gå. Ses senare, Miriam.” När de gått satt jag ensam och tankfull kvar i klassrummet. Det hemtrevliga minnet av lektionen överskuggades av oron för det jag skymtat på Harrys hand. Jag hade en bestämd känsla av att även det handlade om undervisning. En undervisning som slagit väldigt fel. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 3 mar, 2019 00:19
Detta inlägg ändrades senast 2019-03- 6 kl. 05:02
|
SweeneyTodd
Elev |
Halleluja! Satt uppe lite längre än jag tänkt bara för att jag råkade se att du var inloggad precis efter tolvslaget. Jag tänkte att om jag har tur så är det en uppdatering på lut och gudskelov så hade jag rätt!
Jag känner mig så ordfattig varje gång jag ska kommentera, som om alla bra ord redan blivit använda en gång för mycket. Samtidigt känner jag att använda överdådiga och överpråliga ord inte är rätt. För jag tror att en nakenhet i ord bär fram meningen bättre. Därför skriver jag ännu en gång, att detta kapitlet var fantastiskt bra! Att jag ännu en gång blir mäkta imponerad över ditt språk, din stil och din underbara fantasi som gett ny prägel på den historia vi älskar så mycket. Jag räds nästan lite för när den en gång tar slut… för det är verkligen en liten ljusglimt i vardagen att få fly undan till den värld du skapat kring Miriam och Snape. En värld där all oro flyter bort och man bara får vara och njuta utav det du berättar så otroligt bra. Det kommer knappast som en överraskning numera, men jag har citerat mina favoritcitat/beskrivningar; När jag, på något sätt som knappt själv begrep, lyckats genomföra introduktionen och satt mina elever i arbete, fick jag äntligen tid att betrakta dem i lugn och ro. Känner genast igen mig själv i Miriam… man hinner liksom inte skapa sin uppfattning förrän man lyckats, på något vänster, slutföra introduktionen. Vilken alltid tycks vara den svåraste i allt man gör… De samarbetade på ett fullkomligt naturligt sätt med den korta texten jag gett dem att översätta. Tycker att detta är en fin skildring över hur vänner samarbetar med varandra… att det är fullkomligt naturligt och tryggt. Precis som vänskap är eller bör vara. Bredvid dem, också längst fram, hjälpte Cho Chang och Michael Corner artigt och lite blygt varandra. Gillade denna beskrivning av Cho Chang främst för att det är precis så jag tänker mig henne; artig och lite blyg. I fallet med hennes och Harrys korta fling känner jag att det är precis detta hon är. Att det är mer en artighetsgrej, en tacksamhets sak för vad Harry gick igenom ang. Cedric… om du förstår vad jag menar? – Jag förstår knappt själv… klockan har blivit för mycket… igen haha! Michael var också en stilig pojke med halvlångt, svart hår, som påminde lite om Snapes. Ett hugg av längtan fick mig att darra till, där jag satt. Älskar att Miriam ser likheter mellan honom och Snape. Att hon genast tänker på honom och att det nästan fysiskt hugger till i henne av längtan bara vid påminnelsen av honom. Kärlek är stark, gör ont och är vacker. Det andra paret på rad två var Luna med Anthony Goldstein. De tycktes arbeta något långsammare än de övriga och vara förlorade i varsin värld. Miriam har ju verkligen lyckats med denna bänkplaceringen, alla par, om än omaka samarbetar fantastiskt bra och matchar varandra på ett eller annat sätt… Det är inte det lättaste! Hur skulle min undervisning kunna motsvara den längtan, som fanns i hans blick? Tycker det är så fint att Miriam oroar sig så mycket över att göra ett bra jobb. Det visar verkligen att hon bryr sig, inte bara om innehållet utan också om att det ska matcha varje enskild individs förväntningar. Dessutom tycker jag att meningen lät så vacker, och nästan lite vemod-aktig… och hur den berör längtan i hans blick. Det sätter ny prägel på vem han är som person. Han var mycket lik sitt efternamn Goldstein, både med sitt gyllene hår och det sken av förväntan som omgav honom. Har egentligen inte så mycket mer att säga än att jag tyckte att detta var en vacker beskrivning utav Anthony och fint att du använder dig av det för att förstärka hur påtaglig denna längtar är hos honom. Jag reste mig för att gå runt och hjälpa till mig texterna. Allteftersom tiden gick, märkte jag hur roligt det var att glida runt i klassrummet, svara på frågor och diskutera. Ser verkligen hur hela denna scenen tar plats. Hur Miriam vågar mer och mer att ta sin plats som lärare genom att våga gå omkring och inflika i diskussioner, styra dem och erbjuda sin hjälp utan vidare. Att göra det med lättsamhet och glädje. Att översätta en text, ta sig in i dess olika lager med hjälp av ordbok och grammatik, Detta är kanske en oviktig mening i sig, men jag vill ändå kommentera den. För det är precis det som är så fantastiskt med att läsa till exempel en text på latin eller en dikt. Att man får översätta, att allt inte är så självklart och att man långsamt drar fram sanningen bakom orden och finner kraften som lyfter de till skyarna. Att tolka och att få läsa uråldriga texter på dess originalspråk och förstå vikten av en god översättning. “Ni får en nästa gång”, sa jag och log. “Blir ni väldigt besvikna om ni blir utan idag?” En otroligt typisk lärarkommentar, de ska alltid göra sig roliga över detta. Klockrent, och det inger i mig en känsla om att Miriam börjar, redan efter den första lektionen, känna sig mer bekväm i sin lärarroll. “Jag kan alltid göra egna studier”, sa hon. Skrattade högt åt detta. För det är så typiskt den mest engagerade att lägga en sådan kommentar. Ska jag vara ärlig så var det jag hela min skolgång. Hade jag inga läxor, skapade jag mina egna… om det var roliga ämnen förstås med bra lärare… Conclusion: Miriam måste vara en bra lärare skolväskan nonchalant svängande på axeln. Vet inte varför men för mig kändes det som en sådan självklarhet att Ginnys väska hänger ’nonchalant svängande’ över axeln. Det känns som att till och med sättet hon bär sin väska viskar om hennes karaktär och sätt. Glad att se att du valt att karaktärisera Ginny mer som hon porträtteras i boken. ’ “Men … Hon har ju alltid varit kär i Harry!” väste Ron och blängde uppfordrande på sin vän, Jag har en känsla av att Ron hade varit minst lika upprörd om Ginny och Harry hade blivit ihop… haha. Han är en ganska överbeskyddande storebror när det kommer till andra killar… “Det var definitivt bättre än vår lektion i alla fall”, sa Ron dystert. “Umbridge och Trelawney i samma klassrum, pest och kolera.” Åh, Ron… det där var en djup förolämpning mot Trelawney… det borde vara ett lätt val mellan Umbridge och henne. Pest eller kolera känns som att det är lika illa båda två… och det kan jag bara inte stödja, Ron! Haha…! sin fulla rätt och att gå runt och inspektera alla lärarnas lektioner! Ett nytt påhitt av det förbaskade ministeriet!” Usch, kan tänka mig att Miriams hjärta började skena när Hermione sa detta. Tänk att vara helt ny och oerfaren och bli inspekterad… och sedan dessutom ha en stor hemlighet som hon absolut inte får bli varse om… hujedamej! “Umbridge måste ha en tidvändare”, sa Harry bittert, “för tyvärr hinner hon med sina egna lektioner också. Vem vet… kanske har Umbridge i sin ägo en tidvändare…? Inget som slått min tanke tidigare. Men med tanke på hennes ställning vid ministeriet och hennes låga moral kan det mycket väl stämma… Undrar just hur det är…? Plötsligt lade jag märke till något, som gjorde mig oroad. “Harry, vad är det där på din hand?” Hela överdelen av högerhanden var täckt av tydliga ärr som såg ut som bokstäver. Självklart är det underbara sympatiska Miriam som lägger märke till ärren på hans hand och genast oroar sig för honom. Man kan bara gissa sig till hur upprörd hon kommer att bli när hon får reda på vem det är som gett honom dem ärren… När de gått satt jag ensam och tankfull kvar i klassrummet. Det hemtrevliga minnet av lektionen överskuggades av oron för det jag skymtat på Harrys hand. Jag hade en bestämd känsla av att även det handlade om undervisning. En undervisning som slagit väldigt fel. Tycker att det är fint att du nämner först hur hon upplevt sin lektion i kontrast till oron hon nu känner för Harry. Hennes intuition är det definitivt inget fel på… undervisning, ja det går att diskutera. Slagit fel? – Miriam skulle bara veta hälften av vad som slagit fel i det där klassrummet… Ska bli väldigt spännande att få läsa fortsättningen. Vad kommer att hända? Kommer något att komma fram i ljuset? Ska paddan komma och inspektera Miriams lektion? Eller kommer vi får läsa om en frustrerad Snape som just blivit inspekterad och söker sin trygghet hos Miriam? Nå, hur det än är och vad som än komma skall, kan jag bara säga att jag längtar otroligt mycket efter fortsättningen! 3 mar, 2019 00:59 |
Viloss
Elev |
Gud vad braaaaaaa❣️❣️❤️❤️
3 mar, 2019 08:02 |
Ginerva2003
Elev |
Du är så duktig på att skriva!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 3 mar, 2019 10:36 |
c8aina
Elev |
3 mar, 2019 13:47 |
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel som vanligt! Jag gillar hur hon betraktar alla elever med ro, som hon gör. Nu vet hon vad Umbridge använder för straff, då hon på slutet ser hur Harrys hand ser ut. Oj, undrar när den där gamla paddan ska inspektera Miriam! Åh, Gud! Då blir det kaos. I så fall kan hon kanske ställa in lektionen och be Snape om råd. Jag undrar dock vad som stod i meddelandet Snape skulle få.
När jag, på något sätt som knappt själv begrep, lyckats genomföra introduktionen och satt mina elever i arbete, fick jag äntligen tid att betrakta dem i lugn och ro. Lägg till ett ord mellan den röda texten. När jag, på något sätt som jag knappt själv begrep, lyckats genomföra introduktionen och satt mina elever i arbete, fick jag äntligen tid att betrakta dem i lugn och ro. Jag reste mig för att gå runt och hjälpa till mig texterna. Jag undrar om du inte menar "med". Jag reste mig för att gå runt och hjälpa till med texterna. I övrigt är kapitlet superbra som vanligt! ♥ Hm... När jag läser att Anthony rodnar när hans och Miriams blickar möts, får jag en känsla av att han kanske är kär i henne! Då får hon säkert ett dilemma, för det är ju Snape hon älskar! Okej, det var en teori, men det är ju roligt att spekulera! Som sagt, undrar hur det ska gå. När det gäller det vi diskuterade via ugglan: Jag är jätteglad att du nappade på idén, och INTE tycker att jag försöker bestämma över dig. Men du vet ju hur det kan vara. När man får en tanke, som lurar i skallen, och så vill man dela med sig av den. Annars blir man ju galen! Då är vi fyra kapitel ifrån förslaget. Vill du ha hjälp med något angående det, kan du skicka en uggla, så kan vi diskutera det i "enrum", om du förstår. När det gäller det gräsliga Umbridge, skrev jag ett förslag till en kompis på fanfiction.net om hur man ska ta hämnd på detta monster! 1. Söv ner henne med en sömndryck. 2. Beslagta trollstaven och dubbelkolla ordentligt så hon inte har något hjälpmedel. 3. Lägg ragatan på en uppblåsbar badleksak. Madrass är bra! 4. Skicka ut henne på sjön med madrassen. 5. Se på medan Umbridge flyter iväg mot mitten av sjön. 6. Le när hon vaknar och ser var hon befinner sig. Bonus: Ramlar hon i vattnet och viftar vilt, samtidigt som hon skriker att hon inte kan simma, skratta i smyg, för det är ironiskt att hon inte är simkunnig, då hon liknar en padda! Du får förlåta, men jag hatar henne verkligen! Jag saknar dock Remus! Undrar om han och Miriam får träffas igen! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 3 mar, 2019 14:52 |
Noraaa_5
Elev |
4 mar, 2019 15:21 |
Borttagen
|
Extremt bra!
Som vanligt... 4 mar, 2019 15:31 |
Trezzan
Elev |
Åååh undrar hur det gick för henne på introduktionen och vad hon pratade om!
”Fick jag äntligen tid att betrakta dem i lugn och ro.” Lika underligt och konstigt som Snape iakttar och betraktar sina elever. EN STÄNDIG SKUGGAAAA. MR BAT WILL SEE YOU NOW. Neeeej Snape är inte oemotståndlig förresten… Även om han är vän med Lucius! (Och vart i hela friden har du fått för dig att jag älskar Lucius — jag menar är förtjust i? Jag förstår ingenting…) En sak jag funderar på efter att du introducerat Hannah Abbot och Susan Bones är ”två blonda glada flickor” Jag skulle skriva ”Två glada, blonda, flickor.” Just för att först och främst ser nog Miriam att de är glada mer än blonda och kommatecken för att det är två adjektiv efter varandra. Hur samarbetar de på ett ”fullkomligt naturligt sätt” förresten? Gestalta gärna! För det kan ju te sig olika beroende på vad man är för sorts studiekompisar. Jag och min vän på gymnasiet satt tysta intill varandra och stirrade på våra två arbeten och frågade ibland om källor/skvallrade. Några andra pratade igenom alltihop och gjorde arbeten tillsammans istället för isär. Hur gör Hannah och Susan? Det är ju inte suuperviktigt men det ger liv till en text! Och med en mening eller två kommer man långt. ♥ Uuuuuhm funderar på hur Miriam egentligen vet något om Cho och Harry efter Cedrics död och att deras känslor hamnat i skymundan? Det känns lite underligt! OJOJOJ PÅMINNER MICHAEL OM SNAPE OCH HAN ÄR INTE TYP TJUGO ÅR ÄLDRE ÄN DIG MIRRE?!?!? GO HARD! (Också darrar hon tilllll, vad gulligt!) Älskar att Anthony rodnar när han märker att Miriam ser att han är lite förlorad! Det är så när man dagdrömmer på lektioner och helt plötsligt vaknar till liv och undrar vilken värld man är i och vad klockan är… Haha! ”Hur skulle min undervisning kunna motsvara den längtan, som fanns i hans blick?” Först låter det lite (eftersom han rodnar och tittar på Miriam) som att han längtar efter henne och är lite smygkär i läraren! Men jag vet ju att det inte är det du menar så kanske du ska ändra om meningsföljden så att den meningen kommer innan ”Att Luna stundom kunde vara frånvarande…”? Kanske skulle fungera? Du får pröva (om du vill)! ♥ Förövrigt så kan hon ju faktiskt fråga typ Ron vad han tycker om hos lärare, vad det är som gör dem bättre och att man lyssnar mer, för Hermione älskar nog skolan lika mycket som jag och söker med frenesi efter ny kunskap? Min favoritlärare var förövrigt min allt-i-allo lärare som hade historia, samhäll, religion, geografi m.m. & m.m. ;P Hennes främsta egenskaper var hennes driv! Hennes oerhörda kärlek för ämnena hon talade om och hennes kunskap. Och att hon talade non-stop + att jag alltid satt och frågade saker i undervisningen. Kanske kan Miriam be hennes elever att jämt och ständigt ställa frågor? Inte bara glosor och läsa på latin utan kanske något litterärt mästerverk på latin eller någon rolig uppgift som att översätta latinska formler till engelska(eller ah svensk här då) (Oooook jag går till överstyr vet att Miriam är en fiktiv person(????) men jag vill hjälpa henne. ♥) ”hur roligt det var att glida runt” HAHAHA som SNAPIEEEE HAHAHA DÖÖÖR älskar att Harry ser förvånad ut och Ron stirrar efter dem! RÖD NYANS!!! GAAh ♥ du fångar allt så perfekt! ”Är hon … ” + ”… med den där killen” HAHAHA SÅ BRAAA och du fångar verkligen det där viftat med trollstaven! Ett riktigt bra exempel på hur man beskriver något sådant där. Med pauser i dialog och slänger in något som karaktären gör. SÅ BRAAA ♥ HAHA Roooooon du är så… pinsam??? ”Hon har ju alltid varit kär i Harry!” Det var som när jag försökte berätta något för min kompis i lördags och hon överröstade musiken med att skrika namnet på en kille jag träffat FAST DET INTE VAR DET JAG SA. Jisses. Piiiinsamt. ”Blängde uppfordrande på sin vän” <- HAHAH ♥ CHO OCH HARRY ♥ ”Tjo och hurry up” ;P ”En undervisning som slagit väldigt fel.” Stark avslutning! Väldigt stark! Och tänk om Miriam kan ta det här med ärret lite som sitt ansvar eftersom hon är lärare? Kanske diskuterar hon det med Snape och så? Eller så kanske måste Snape berätta att det är bäst hon inte lägger sig i också blir det EN KONFLIKT?!?! OH NO Detta var ett väldigt muntert kapitel i det stora hela! Det behövde vi! TOPPEN som vanligt. Läääängtar efter mer. ♥ 4 mar, 2019 21:32 |
Avis Fortunae
Elev |
♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥
Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Viloss♥♥♥ ♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ ♥♥♥c8aina♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Noraaa_5♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Devilssnare♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Trezzan♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Pride Potter♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 19 - Te Det bästa med dessa första veckor på Hogwarts var onekligen att få vara så mycket tillsammans med Hermione. Vår vänskap var verkligen på väg att fördjupas, och om det inte varit för henne, hade min ständiga längtan efter Snape varit mycket svårare att stå ut med. Hon var ett verkligt stöd i motivationen för studierna och planeringen av min andra lektion i latin. Det kändes inte alls som om hon var fem år yngre än mig. Vi var nästan alltid ensamma, eftersom Elvira just nu gick en kvällskurs, Ron flitigt tränade quidditch på egen hand för att vara värdig sin plats i laget, och Harry återigen åkt på straffkommendering hos Umbridge. Det hade hänt redan under lektionen trion gått till efter att ha besökt mig i anslutning till min första lektion. Umbridge hade i undervisningen ondgjort sig över sina föregångare och sagt att de utsatt eleverna för stora risker. Den ende hon tyckte hade hållit sig till en lämplig nivå för årskursen var professor Quirrell. Då hade Harry inte kunnat hejda sig utan sagt att Quirrell visserligen skulle varit en fantastisk lärare, om han inte haft Voldemort utstickande ur bakhuvudet. “Jag har funderat en del på Quirrell”, sa jag. “Det är fullständigt hemskt att Du-Vet-Vem kunde besitta honom på det sättet och försöka få honom att skada Harry.” “Ja, visst är det”, höll Hermione med. “Tänk vad nära oss Du-Vet-Vem var, utan att vi hade en aning om det.” “Hur var Quirrell som lärare egentligen?” undrade jag. “Märktes det mycket på honom?” Hermione var tyst några sekunder och såg ut att fundera skarpt. “Han var rädd”, sa hon. “Så rädd för sitt ämne att det hindrade honom från att undervisa ordentligt om det.” Återigen - trots det som Harry utsatts för - greps jag av medlidande med den besatte läraren. Hur väl hade jag själv kunnat hantera något sådant? Hela våren hade jag varit vaktad, just på grund av en sådan risk, och då hade ju Snape nämnt att misstankar om förbindelse fanns även angående Harrys ärr. Det skulle varit skönt att kunna prata med Harry om de här tankarna, men det var i stort sett bara vid de stimmiga måltiderna i stora salen som vi träffades. Det dröjde inte länge innan han åkte på straffkommendering igen och den upptog hela kvällarna fram till midnatt. “Han sa emot henne på lektionen i skötsel och vård av magiska djur”, suckade Hermione resignerat. “Ja, jag klandrar honom faktiskt inte. Hon var där med den där hemska skrivskivan och inspekterade Grubbly-Plank, och då började Malfoy berätta om när han en gång blev skadad av Vingfåle under Hagrids lektion … Det var ju för att han retades och inte följde Hagrids instruktioner! Harry kunde inte låta bli att påpeka det, och nu sitter han där och får handen uppriven igen.” Mina värsta misstankar angående ärren på Harrys handrygg hade tyvärr bekräftats. Hermione hade berättat för mig om den speciella fjäderpenna Umbridge använde då han skulle skriva straffmeningar. “Det är fullständigt sjukt!” sa jag upprört. “Jag förstår inte hur det kan få fortsätta, för det måste vara olagligt. I mitt land hade hon fått sparken med omedelbar verkan!” “McGonagall och Dumbledore skulle sätta stopp för det direkt, om de visste, men det är inte säkert att de skulle lyckas få henne avskedad”, sa Hermione sammanbitet. “Ministeriet skulle säkert slingra sig ur det på något sätt, med någon ny ‘undervisningsförordning’.” Hon höjde hånfullt på ögonbrynen vid ordet. “I vilket fall som helst borde Harry berätta för någon vuxen om det, och vi fattar inte riktigt varför han totalvägrar.” Jag satt kvar vid böckerna en bra stund efter det att Hermione gått. Det var omöjligt att fokusera och bilden av Harrys sargade hand dök hela tiden upp för mitt inre synfält. Så här kunde det inte få fortsätta. Efter att ha börjat med Snape, sökte jag efter Dumbledore och McGonagall utan resultat, mer modlös än någonsin. Alla tre verkade tillfälligt ha lämnat slottet, och jag visste inte för hur länge. Förmodligen var de på uppdrag för Fenixorden. Det var redan söndag och imorgon kunde Umbridge vara igång igen med nya, fysiska bestraffningar för Harry. Det gick inte att räkna med att någon eller några av de tre lärarna skulle vara tillbaka då. De övriga lärarna hade jag knappt pratat med, så jag kände mig inte tillräckligt trygg att komma till dem med ett sådant här ärende. Nu återstod alltså bara en sak att göra. Jag måste försöka agera på egen hand. Korridorerna var relativt tomma och öde under den soliga söndagseftermiddagen. Mina tankar ekade i huvudet likt mina fötters steg mot stenplattorna. Hur skulle jag lyckas med det här? Att bete sig hotfullt eller auktoritärt var inte mitt starka kort, så det måste bli på ett annat sätt. Någon empati måste hon väl ändå ha? Ytterst få individer jag träffat - Voldemort undantagen - hade varit helt fria från medkänsla. Det gällde att finna den och vädja till den. Det måste lyckas, för Harrys skull. Jag visste inget lösenord, så jag knackade helt enkelt på dörren. Till min förvåning gled den upp direkt. Försiktigt trädde jag in i rummet och sökte med blicken efter dess innehavare, men såg inte till någon alls. Det runda, ljusa rummet gapade tomt mot mig. Tveksamt tog jag ännu några steg in och såg mig omkring. Förutom att det fanns ett gigantiskt, gammaldags skrivbord och bokhyllor, liknade det egentligen inte alls ett kontor. På nästan alla ytor fanns broderade dukar. Väggarna pryddes av grälla prydnadsföremål av olika slag, bland annat en stor samling av tallrikar med motiv av hoppande kattungar, som alla följde mig med glasartade ögon. Inuti ett enormt, mörkt skåp satt ett antal spetsklädda dockor med döda blickar under halvslutna ögonlock. Jag skakades av en ofrivillig rysning, som blev än värre när jag upptäckte några leksaker i ett hörn. Fastkedjade leksaker - bollar, frisbees, rackets. Där fanns även quidditchutrustning som kvastar och slagträn, alla låsta i tungt järn med kedjor. Plötsligt blev jag medveten om ett svagt ljud i bakgrunden, en pinglande liten melodi, och såg att den kom från en uppvriden speldosa, som lojt snurrade på en av hyllorna. Den gyllene veven vred sig runt, saktare och saktare. Mitt hjärtas takt hade däremot ökat avsevärt. Skrämt gled min blick vidare och fastnade på ett litet bord med en stol. På bordet låg en duk och stolen hade en rosa, stoppad dyna. Ovanpå duken låg en vass fjäderpenna och ett antal pergament. Både duken, pergamenten och stolens dyna var fläckiga av något rött. Snape hade haft rätt; jag skulle ha hållit mig långt härifrån. Det var någonting med det här rummet, som skrämde mig från vettet. Jag var räddare än någonsin i mitt liv, till och med mer skrämd än på kyrkogården med Voldemort, där jag mest känt maktlöshet och förtvivlan. Den skräck jag kände nu förlamade mig fullständigt och jag förstod, att här skulle det inte gå att uträtta något. Det bästa var, att ta sig iväg fortast möjligt. Precis då jag vände mot dörren hörde jag en välbekant, sockersöt röst bakom mig. “Åh, inte ska ni väl gå redan? Vad förskaffar mig äran av ett så fint besök?” Jag stod som fastfrusen med skorna nerkörda i den tjocka mattan. När jag långsamt vände mig om såg jag, att hon kom glidande ut från ett mindre rum. Med sin rosa, blommiga dräkt var hon nästan kamouflerad mot bakgrunden. “Ursäkta, jag trodde inte det var någon här.” Min röst kom som från ett långt avstånd och lät tunn som papper. “Verkligen?” Hon log brett. “Men ni tog er ändå friheten att se er omkring, eller hur?” Hon måste alltså ha betraktat mig en stund, innan hon gav sig tillkänna. Det här blev bara mer och mer obehagligt. “Inte får ni gå er väg med oförrättat ärende.” Hennes leende blev bredare och det blänkte i tänderna. Hon synade mig uppifrån och ner och jag fick en känsla av, att hon kunnat se mig bli torterad utan att ens lyfta så mycket som ett ögonbryn. “Nu ska ni sitta ner och dricka lite eftermiddagste med mig, så får jag höra vad ni har på hjärtat.” Varför kändes den meningen dubbeltydig? Hur skulle jag slippa ifrån den här situationen? Det kändes som att precis vad jag än sa eller gjorde nu, skulle det användas mot mig. Vare sig jag stannade eller flydde. Umbridge log ännu bredare och svängde med sin korta trollstav. Genast kom en mycket vacker, gammaldags servis svävande genom rummet och landade ljudlöst på skrivbordet. Kopparnas gyllene kanter blänkte i eftermiddagssolen. Även Umbridges ögon glänste metalliskt, då hon visade mig besöksstolen framför skrivbordet: “Sitt ner, lilla vän.” Mina ögon var fixerade på de redan fyllda kopparna och plötsligt hörde jag hans röst i huvudet: Drick aldrig, under några som helst omständigheter, något som hon bjuder dig på. Paradoxalt nog återvände en del av mitt mod. Jag hade nämligen kommit att tänka på beställningen av sanningselixir. Vi hade lett i samförstånd mot varandra, då jag lämnade hans kontor den kvällen. En sak var säker: Vad han än skickat henne, var det inte ens i närheten av att vara något sanningsserum. Umbridge slog sig ner bakom den spegelblanka skrivbordsskivan och såg på mig med sitt överlägsna leende. Jag bestämde mig för att gå rakt på sak. “Det gäller era metoder för bestraffning. Jag skulle, som kollega, vilja vädja till er att upphöra med en del av dem.” Hon följde min blick mot det blodfläckade lilla bordet bredvid oss. “Ni är ju nykommen här”, återtog jag, “och känner kanske inte till alla regler … men här använder vi aldrig fysiska straff. Så för allas vårt bästa …” “Åh, nu tror jag väl ni fått allt om bakfoten, lilla vän.” Hon gav upp ett tillgjort litet skratt, som skar genom luften likt glassplitter. “Brukar ni inte läsa tidningen? Det är jag som numera är ansvarig för regelverket på den här skolan.” Hon knep viktigt med munnen. “Om så är fallet”, sa jag saktmodigt, “föreslår jag att ni utnyttjar detta utmärkta tillfälle och blir ett föredöme genom att undvika fysiska bestraffningar.” Vad var det jag höll på och svamlade om? Hur byggde jag upp mina argument egentligen? Som om hon kunde känna min osäkerhet, bet hon av: “Ånej, jag förbehåller mig rätten att i särskilt svåra fall tillgripa alla de nödvändiga åtgärder som behövs. För allas vårt bästa, som ni säger. För allas vår säkerhet.” Hon synade mig åter med genomträngande blick och ett alltmer triumferande leende. Jag vek undan med ögonen. Behärskade hon legilimering? Det hade jag ingen aning om. Skräcken smög sig starkare på mig igen. De inlåsta dockorna i skåpet såg ut genom glasrutorna med sina tomma ögon. Jag kände hur jag började darra av återhållen fruktan. Hon såg det och gav upp ett förnöjt litet fnitter, medan hon sköt tekoppen mot mig: “Ni dricker ju ingenting, lilla vän? Vad har ni fått för uppfostran egentligen? Varsågod, jag insisterar.” KRASCH! Ett av faten med kattungar ramlade i golvet och splittrades. I rummets förtätade stämning verkade ljudet fullkomligt bedövande och fick mig att hoppa högt i stolen. Umbridge, däremot, rörde inte en fena. Hon vände sig om och betraktade förödelsen på golvet. Därefter vände hon sig om igen mot mig med smalnande ögon. “Kära nån då”, sa hon med spelad förvåning. “Vilken märklig händelse. Tycker ni inte?” Jag var så lamslagen av skräck att jag inte kunde tänka klart. Hur mycket visste den här kvinnan? Hur mycket anade hon? Jag måste härifrån omedelbart, innan det blev ännu värre. Kapsla in känslan. Nej, det gick inte längre. Det var omöjligt. Skakande i hela kroppen reste jag mig från stolen, samtidigt som ännu ett fat landade på golvet. “Jag … måste gå, jag … mår inte bra. Ursäkta mig!” Med snabba steg drog jag mig baklänges mot dörren. Det sista jag såg innan jag lämnade kontoret var hennes triumferande min, medan hon med en kort snärt på trollstaven samlade ihop skärvorna på golvet. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 7 mar, 2019 19:46 |
Du får inte svara på den här tråden.