Vandalen på ridskolan (Berättelse)
Forum > Kreativitet > Vandalen på ridskolan (Berättelse)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Suuuperbra kapitel! Så spännande när de börjar prata om Lionel! Jag har en teori - se spoilern:
Spoiler: Tryck här för att visa! Dottern tror att jag kan ha rätt i min teori. Nästan outhärdligt att Amy rusar iväg och inte får veta hur det ligger till! Längtar till nästa kapitel.♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 25 aug, 2019 21:19 |
Mintygirl89
Elev |
Jag känner hur det kliar i fingrarna, så jag postar ett nytt kapitel! Ha gärna något ätbart i närheten, så ni inte biter på naglarna.
___________________________________________________________________ Kapitel 31 När Amy kom hem, rusade hon in på sitt rum och slängde sig på sängen, medan hon grät bittert. Tanken på Lionel fick henne att må illa, och hon var säker på att hon aldrig skulle våga lita på en kille. ”Jag skulle ha sagt till honom om mina känslor medan vi satt i stallet!” viskade hon och lät tårarna rinna. ”Men nu kan jag inte se hans moster i ögonen!” Steg hördes och i nästa sekund stod Amber i rummet. ”Amy?” sa hon försiktigt och satte sig på sängkanten. ”Hur är det fatt, hjärtat?” tillade hon och strök Amy över håret. ”Jag trodde att du skulle stanna en längre stund hos miss Smith.” ”Det… det är inget”, mumlade Amy och snöt sig. ”När du kommer hem och gråter, är det något som är på tok”, sa hennes mamma försiktigt. ”Är det bråk med kompisarna?” ”Nej”, svarade Amy. ”Det är inte något! Jag… jag är bara trött.” Amber suckade medkännande. ”Ja, det är inte lätt att vara tonåring”, sa hon. ”Du får väl vila en stund. Jag ska säga till Melanie att du inte vill bli störd.” Hon reste sig och gick mot dörren. När Amy blev ensam, skickade hon ett sms till sina vänner där hon förklarade vad som hade hänt. Hon försökte lägga sig ner och blunda en stund, men efter några minuter gav hon upp, så hon gick ut till köket för att koka en kopp te. Hennes mobil ringde och när hon svarade, hörde hon Janices röst. ”Jag är så ledsen för din skull!” sa hon medlidsamt. ”Det måste ha varit jobbigt att se Hazel i ögonen!” ”Ja, det var hemskt”, muttrade Amy samtidigt som hon letade fram honung. ”Jag smet iväg för att inte börja gråta inför henne.” Janice gav ifrån sig en medkännande suck. ”Helen och Kate är lika upprörda för din skull. Jag har ringt till båda två, och vi tycker att vi förtjänar en paus i sökandet. I alla fall du!” sa hon. ”Så vi kan göra som vi brukar , innan höstlovet börjar på allvar?!” tillade hon med ett ivrigt tonfall. Trots klumpen i halsen, kunde Amy inte låta bli att le. Den sista helgen i oktober brukade hon och hennes vänner träffas för att kika i skyltfönster efter fina kläder, och sedan fira höstlovet en kopp varm choklad och en härlig tårtbit på ett kafé. Ibland hände det att Melanie följde med och det brukade vara trevligt. ”Det låter som en bra idé”, sa Amy. ”Det kan vara skönt att tänka på annat.” ”Precis!” sa Janice muntert. ”Du kan fråga Melanie om hon vill komma med. Har vi tur, hinner vi kanske med ett biobesök. Vi kan träffas i parken klockan halv sex.” De sa hejdå till varandra, och Amy kände sig genast lite gladare. Efter middagen drog Amy på sig jackan och rättade till håret. Melanie stod och såg på. ”Jag hoppas du inte blir ledsen över att jag inte följer med”, sa hon. ”Men efter allt som har hänt, vågar jag inte gå ut när det är mörkt.” ”Jag förstår det”, sa Amy och strök henne över kinden. ”Jag ska köpa godis åt dig, och under lovet kan vi hitta på något, bara du och jag.” Hon gav sin syster en kram och efter att ha lovat Amber att komma hem halv tio, skyndade hon sig iväg. Klockan var halv sex när Amy anlände till parken, men ingen av hennes vänner hade hunnit dit. Hon skulle just sätta sig på en bänk för att vänta på dem, när mobilen plingade till. Hon öppnade den och såg ett sms från Janice. Jag kan tyvärr inte komma! En läkare ringde och berättade att min mormor har brutit benet! Jag måste till sjukhuset, för att se så hon mår bra. Förlåt, men jag blir orolig för henne. Kram Janice. Amy blev förvånad över det hon såg, men sedan blev hon medlidsam. Det är ingen fara. Åk du och se hur din mormor mår. Jag ska tala om det för de andra tjejerna. Hon hade just skickat iväg meddelandet, när Kate ringde. ”Jag kan inte komma!” skrek hon med gråt i rösten. ”En läkare ringde till mamma och sa att pappa har varit med om en bilolycka! Han var medvetslös när ambulansen kom och…” Hon avbröt sig och snyftade. ”Lugna dig”, sa Amy. ”Du ska absolut se hur din pappa mår. Åk till sjukhuset. Jag talar om det för Helen.” ”Tack, Amy!” Kate snöt sig. ”Vi måste skynda oss nu.” Därefter lade hon på. ”Stackars Janice och Kate”, sa Amy för sig själv. ”Hoppas de får goda nyheter på sjukhuset.” Mobilen ringde igen och Helens nummer syntes på skärmen. ”Vad bra att du ringer”, sa Amy när hon svarade. ”Det blir nog bara du och jag, för Janice och Kate är på sjukhuset…” ”Jag kan inte heller komma”, avbröt Helen förskräckt. ”Jag fick just ett samtal från min moster! Mamma och pappa var med en olycka i restaurangen där de skulle fira sin bröllopsdag, och de ligger på sjukhuset! Jag har bett min granne skjutsa mig!” Hon lade snabbt på. Amy stirrade på telefonen. ”Det här var ju ingen lyckad kväll”, muttrade hon. ”Och som om det inte räckte, glömde jag ladda mobilen! Det är bara sexton procent kvar.” Hon suckade. ”Jag kan lika gärna gå hem. Vi får umgås någon annan kväll”, mumlade hon och reste sig upp, när telefonen ringde igen och ett okänt nummer syntes. ”Hallå?” sa Amy när hon svarade. ”Hej, Amy”, sa en glad, men hes röst. ”Du vet kanske inte vem jag är, men jag går på din skola. Jag heter Todd Watson!” ”Jag minns inte att jag har sett dig”, sa Amy försiktigt. ”Nej, du har ju alltid umgåtts med dina vänner. Men jag läste om ridskolan i skoltidningen och du var ju med och skrev artikeln. Jag beundrar verkligen ditt arbete… och dig!” sa Todd. Amy kände hur hon rodnade. ”Det var snällt av dig”, sa hon i ett försök att hålla tonen stadig. ”Ja, jag kan inte prata så länge, för batteriet håller på att ta slut.” ”Kan vi träffas?” Todd lät ivrig. ”Jag kan bjuda dig på en fika.” Amy tvekade en stund. Det var trots allt en främmande pojke som hon pratade med, men samtidigt lät han så trevlig. Han verkar snäll. Dessutom är han kanske den rätte! tänkte hon och blev genast gladare. ”Vi kan träffas”, sa hon raskt. ”Jag ska bara gå hem och ladda mobilen…” ”Det behöver du inte göra!” Todd skrattade muntert. ”Jag har min bärbara laddare med mig, så bestäm ett ställe där du vill att vi ska träffas!” Amy kom just på att hon inte hade sökt efter en artikel om miss Moyes misshandlade en häst, så hon sa: ”Kan vi träffas på biblioteket? Jag behöver kolla en sak.” ”Ja, kila i förväg”, sa Todd. ”Jag kommer om ett tag.” Amy sa hejdå, innan hon skyndade iväg mot biblioteket. Medan hon gick, stängde hon mobilen för att all ström inte skulle försvinna. Biblioteket var tomt när Amy kom dit. Hon kastade en snabb blick på klockan. ”Det var nog ingen bra idé”, mumlade hon. ”På lördagar stänger biblioteket sju på kvällen, så jag kan inte stanna för länge. Jag hoppas Todd kommer så fort han kan.” Hon suckade och satte sig vid en dator. Hon öppnade internet och medan hjärtat bultade av nervositet, skrev hon ”Misshandel av häst år 2004, Martha Moyes.” Efter bara några sekunder fick hon syn på en artikel, där rubriken löd: Häst misshandlad under tävling-ägaren rasande på vittne. Amy klickade på länken och slog händerna för munnen för att inte skrika högt. En häst misshandlades svårt under en tävling. Den berömda ryttaren, Abigail Greenwood, fyrtiotvå år slog sin häst i vredesmod, då den vägrade lyda henne. Hästen började gå iväg och kvinnan ska ha blivit rasande och slagit till den med ett verktyg, så den haltade. En ung flicka på sjutton år såg händelsen och rapporterade allt till sin mor, som var en av domarna. Den äldre kvinnan blev diskvalificerad och fick lämna tävlingen med en gång. Hon sökte upp den unga flickan, Martha Moyes, och hotade henne till livet. Enligt polisen, får vittnet fly från landet med sina föräldrar, för att inte komma till skada. Under texten fanns två bilder som skrämde Amy. På det vänstra fotografiet syntes miss Moyes som sjuttonårig. Amy svalde hårt innan hon kastade en blick på det högra fotot. En äldre kvinna med brunt lockigt hår såg rasande ut, medan två män höll henne tillbaka. I öronen dinglade samma örhängen som Amy hade hittat i sin trädgård och hos mrs Dubois. På den vänstra handen glimmade en grön ring. Amy slöt ögonen för att samla sig. ”Miss Moyes ljög inte”, viskade hon. ”Hon skadade aldrig hästen! Hon flydde från landet för att hon var ett huvudvittne! Vandalen har förstås saboterat allt för att hämnas på miss Moyes!” ”Det stämmer alldeles utmärkt, din lilla snorunge!” utropade en iskall röst. Amy vände sig snabbt om och flämtade till. Mrs Dubois stod bakom henne och log hånfullt, medan hon höll fram en pistol. ___________________________________________________________ Oj! Här kommer storyns klimax! Hoppas ni gillar det! Var det förresten oväntat? Mrs Dubois har ju betett sig skumt! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 8 sep, 2019 10:33
Detta inlägg ändrades senast 2019-09- 8 kl. 12:29
|
Avis Fortunae
Elev |
Vad härligt när det kliar i fingrarna att få publicera! Jag kan verkligen relatera, och är mycket glad för det nya kapitlet, liksom dottern kommer att bli. Hon brukar fråga om det har kommit något nytt!
Det här kapitlet är kommenterat under själva läsningen. Hoppas, hoppas att Amy får reda på sanningen om Lionel nu ... hur det verkligen ligger till med Patricia. Nu känns det ändå som om hennes ilska lägger sig och hon börjar tänka lite på hur det kunde ha blivit: ”Jag skulle ha sagt till honom om mina känslor medan vi satt i stallet!” viskade hon och lät tårarna rinna. Men vad sorgligt att hon känner att hon inte vill se Hazel i ögonen! Det kommer förhoppningsvis att gå över så småningom. Kommer Amy att berätta för Amber? Hoppas det! Men det är inte alltid lätt att prata med sina föräldrar. Ibland kan det vara lättare med kompisarna. Låter väldigt mysigt med traditionen innan höstlovet! Vad synd att Melanie inte vågar följa med på grund av allt som hänt ... hoppas verkligen att vandalen åker fast snart. ÅH NEJ. En efter en av hennes vänner får meddelanden om olyckor ... nu är det fara å färde! Ruskigt spännande!!! Hur har den som är ute efter Amy lyckats med detta? HUUU! OMG HON HAR GLÖMT ATT LADDA MOBILEN. Todd Watson? Glad men hes röst ... Det här är nog ingen Todd Watson utan en viss vandal ... SPRING HEM AMY. Eller till närmast säkra plats! NEJ NEJ NEJ, han är inte den rätte, spring åt andra hållet!!! Bra i alla fall att hon föreslår biblioteket som mötesplats. Men någon kommer att hända på vägen dit ... ÅH NEJ. BIBLIOTEKET ÄR TOMT. Nu känns det genast mycket läskigare, men ... är det ingen personal där? Jag kan se det öde biblioteket framför mig ... Och nu får vi veta hur det hela hänger ihop! Frågan är bara om mrs Dubois och Abigail Greenwood är samma person, eller om de är kompanjoner. Det var inte oväntat att mrs Dubois var inblandad, men det är precis lika spännande för det! OERHÖRT spännande kapitel! Hoppas det är okej med denna lite mer spontana kommentar, som alltså skrevs medan jag läste texten och inte visste hur det skulle gå. TIPS: ”Amy?” sa hon försiktigt och satte sig på sängkanten. ”Hur är det fatt, hjärtat?” tillade hon och strök Amy över håret. ”Jag trodde att du skulle stanna en längre stund hos miss Smith." ”Det… det är inget” mumlade Amy och snöt sig. Byt rad vid Amys replik och sätt dit ett kommatecken. Längtar så mycket till nästa !!! Edit: Dotterns kommentarer: När Amy började få sms från sina vänner, sa hon att hon förstod vad som var på väg att hända, att någon lurade Amys vänner "to get her alone." Och när mobilen ringde med okänt nummer sa hon: "Don't pick up." Hon tyckte att Amy borde träffat Todd på en plats med mer folk, som en "mall" (köpcenter)? Men Amy trodde nog att det var folk på biblioteket. Mrs Dubois hade kanske gjort något med personalen! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 8 sep, 2019 11:21 |
Mintygirl89
Elev |
Ja, som ni ser på bilderna, är det tips på vad ni kan ha i närheten, då detta kapitel är spännande! Det pirrade i kroppen på mig när jag skrev avsnittet. Hoppas ni tycker likadant! Så ha något ätbart framför er, så ni inte biter på naglarna! Jag kan tala om att jag har fått skriva och skriva om detta kapitel. Jag är väldigt kritisk och bortskämd, så jag har fått stryka, ändra och fixa, innan jag slutligen blev nöjd! ___________________________________________________________ Kapitel 32 Amy kunde inte tro att det var sant. ”Mrs Dubois!” sa hon chockat. ”Vad… vad är meningen med det här?” ”Du har just upptäckt min hemlighet”, sa mrs Dubois lugnt. ”Du räknade just ut att lilla Martha är oskyldig. Men du kommer inte att skvallra för någon, för nu ska du få vad du förtjänar!” Hennes gröna ögon lyste av triumf. ”Jag har gjort allt för att ridskolan ska stängas.” ”Men varför?” viskade Amy. ”Jag förstår inte! Ni har alltid varit så snäll och tagit hand om oss.” ”Ja, men skenet bedrar!” sa mrs Dubois med ett elakare flin. ”Jag hatar hästar efter den där händelsen. Dessutom råkade jag ta på mig de där örhängena och ringen en dag, och då kände Martha igen mig! När jag började på ridskolan, försökte jag hålla låg profil, så Martha inte skulle misstänka något. Jag hade ändrat utseende och efternamn efter att jag blev diskad.” ”Men varför slog ni inte till direkt?” undrade Amy i ett försök att hålla sig lugn. ”Ni hade kunnat göra det när ni började arbeta.” ”Visst skulle jag kunna det”, sa mrs Dubois lugnt. ”Men först ville jag komma henne närmare, och låtsas vara hennes vän. Men tyvärr räknade hon ut vem jag var när jag hade tagit på mig smyckena, så hon hotade att tala om allt för mr och mrs Berry! Därför stal jag Arthur för att skrämma upp henne, men dessvärre var hon envis!” Hon gjorde en grimas. ”Jag behövde handskar för att stjäla honom, så jag tog av mig ringen. Oturligt nog beslagtog du den!” Amy svalde hårt innan hon sa: ”Hur kunde ni hälla sömnmedel i Chips hö, och göra Apple överaktiv utan att någon upptäckte något?” Mrs Dubois leende blev galnare när hon sa: ”Jag lurade iväg allihop på möten, genom att ringa till deras mobiler. Men sedan började du snoka, och allt höll på att förstöras!” Hon grep tag om Amys hår och slet upp henne ur stolen. ”Släpp mig!” Amy flämtade av smärta. ”Åh, nej! Du vet för mycket”, sa mrs Dubois. ”Jag försökte skada dig med höbalen, men Lionel kom till undsättning!” Amy blev chockad. ”Det var ni!” utbrast hon förskräckt. ”Ni ringde och låtsades vara Lionel!” Hon fick en klump i magen. ”Javisst, din idiot!” fräste mrs Dubois och tryckte pistolen mot Amys haka. En iskall tystnad fyllde rummet. ”Mina vänner kommer hit!” sa Amy efter ett par sekunder. ”Jag fotade artikeln och skickade den till dem!” ”Din dumma lilla flicka.” Mrs Dubois log. ”Du vet väl att det är fult att ljuga? Jag har lurat iväg dina vänner till sjukhuset, så de kan inget göra! Dessutom såg jag dig när du stängde din mobil!” Amy blev genast illamående. ”Ni var i parken och låtsades vara Todd”, viskade hon medan hon fick tårar i ögonen. ”Jag höll mig gömd i ett hus i närheten.” Mrs Dubois log ett triumferande leende. ”Jag körde iväg med motorcykeln och tog en genväg för att komma hit före dig.” Amy blev gråtfärdig. ”Det var er motorcykelnyckel jag hittade hos er! Ni var främlingen som min granne såg i vår trädgård. Ni… skrämde min lillasyster.” Hon svalde och tillade: ”Ni råkade försäga er när ni nämnde alla händelser, men ni ljög och sa att mrs Berry hade berättat allt för att jag inte skulle bli misstänksam!” ”Alldeles riktigt. Jag ville avleda dig, men du är envis som en get… eller ska vi säga häst?” Mrs Dubois skrattade hånfullt, och för ett ögonblick påminde hon om skurken från Ringaren i Notre Dame. ”Jag ringde även till dig och lät bli att svara, enbart för att få dig att bli osäker. Jag lurade dig också att tro att jag behövde vila, men egentligen skrev jag det första brevet, för att Martha skulle åka fast. Dessvärre vägrar du ge dig!” Amy tänkte på vad som hade hänt den sista tiden. ”Ni låtsades att ni hade blivit överfallen, eller hur?” Hon flämtade till när hon kände hur greppet om hennes hår hårdnade. ”Ja, jag ville att ni skulle bli skrämda och ge upp, men ni vägrade. Jag hörde även att du och Lionel skulle hålla vakt i stallet, så jag tänkte fånga dig innan du tog dig dit, men du var snabbare”, muttrade mrs Dubois. ”Men när ni alla trodde att Martha var skyldig, smög jag till ditt hus och log över hur lättlurad du är! Oturligt nog har du mitt andra örhänge, och ringen, så jag var just på väg till dig, när du kom och grät över att Lionel har en tjej.” Hon tvingade Amy att röra sig framåt. ”Hur kunde ni veta att vi inte var hemma?” undrade Amy. ”Så fort du hade gått, skyndade jag mig att åka efter dig. Jag slog till så fort ni körde iväg”, svarade mrs Dubois lugnt. ”Men jag hittade inget, och du fortsatte snoka, så jag skrev ett till brev. Jag försökte ta mig in igen, men du var vaken, och det där hemska inbrottslarmet hade kunnat sätta igång.” ”Så… när jag och mina vänner kom, hade ni varit ute under natten!” ”Precis! Håll klaffen och följ med! Vi ska göra et besök på din skola! Jag låtsades vara städerska, så jag har stängt av larmet. Vi kan ta oss in till simhallen.” Mrs Dubois lade en arm om halsen på henne. ”Bibliotekarierna kan inte rädda dig, för de är inlåsta i arkivet, och jag fick tag i en bilnyckel.” ”Släpp mig!” bad Amy och försökte slita sig loss. Men mrs Dubois var starkare och drog ut henne på gatan. Så fort de stod vid en svart bil, ropade Amy: ”Hjälp! Jag blir kidnappad! Mrs Dubois tänker dränka mig i skolans bassäng!” ”Skrik inte!” sa den äldre damen argt och ett pistolskott hördes. ”Släpp henne!” ropade någon från skuggorna. Ännu ett skott hördes och personen kastade sig åt sidan. ”Tänk inte tanken!” skrek mrs Dubois, innan hon öppnade bakluckan och knuffade in Amy i bagageutrymmet. Luckan stängdes och Amy blev skräckslagen när hon hörde hur bilen startades. Det tog inte lång stund förrän Amy märkte att de hade stannat, och i nästa sekund öppnades luckan. ”Kom nu!” Mrs Dubois slet ut henne och gick mot simhallens ingång. Amy försökte skrika, men en hand lades över munnen. Lukten av klor var obehaglig och ögonen fylldes av tårar när hon visste vad som väntade. Så fort de stod vid startpallarna vid bassängen, viskade hon: ”Låt bli! Snälla, det är djupt!” ”Det vet jag, din dumma gås!” Mrs Dubois log elakt. ”Men jag har skrivit ett avskedsbrev på min dator, som de andra tjejerna, Melanie och din mamma ska få. Där tar du farväl, för att du inte känner dig älskad. Lionel valde ju Patricia, eller hur?” tillade hon och gav henne en kraftig knuff. Amy ropade till när hon föll i poolen, men ljudet omvandlades till ett gurglande när hon befann sig under ytan och vattnet rusade in i hennes mun. Skräcken spred sig medan hon slog vilt omkring sig. ”HJÄLP! JAG KAN INTE SIMMA!” skrek Amy när hon äntligen fick sig upp. ”MRS DUBOIS, HJÄLP MIG! JAG KAN INTE SIMMA! JAG DRUNKNAR!” Vattnet slöt sig åter över hennes huvud ett par ögonblick. ”JAG KAN INTE SIMMA! SNÄLLA MRS DUBOIS, HJÄLP MIG! JAG SJUNKER!” ”Du skulle ha lärt dig simma”, sa mrs Dubois med ett hånleende på sina läppar. ”Men du valde att ta ridlektioner istället, så du får skylla dig själv!” Därefter började hon gå iväg. ”NEJ, KOM TILLBAKA! JAG KAN INTE SIMMA!” Amy sjönk och det kändes som en hel evighet innan hon till slut fick huvudet ovanför ytan. ”HJÄLP MIG, NÅGON! JAG KAN INTE SIMMA! JAG DRUNKNAR!” ropade hon och fick ännu mer vatten i munnen. ”HJÄLP MIG! JAG KAN INTE SIMMA!” Hennes skrik ekade i hallen och hon blev alltmer panikslagen när hon guppade upp och ner i vattnet. Strupen snördes samman när hon tänkte på Amber, Melanie och sina vänner. Jag får aldrig se dem igen! tänkte hon samtidigt som hon åter befann sig under vattenytan. De kommer att svälja mrs Dubois lögn. Jag skulle ha talat om för Lionel vad jag kände för honom. Då kunde jag dö lycklig! Hon tog sig upp och kippade efter luft. ”Rädda mig… jag… jag kan inte s-simma…”, snyftade hon. ”Snälla… jag drunknar!” Klorsmaken var obehaglig när hon svalde ännu mer vatten. ”Hjälp… mig…” Amy sjönk och efter några sekunder försvann alla ljud och ljus. Någon hoppade i och drog upp henne. Hon hörde inte hur hennes räddare utbrast: ”Kom igen, Amy! Ge inte upp. Kom igen, Amy!” Det tog ett ögonblick innan Amy började hosta och allt vatten rann ur hennes mun. När hon öppnade ögonen, fick hon syn på ett suddigt ansikte och hon insåg att det antingen var Helen, Kate eller Janice som hade räddat henne. Hon skulle just säga tack, när hon svimmade igen. _________________________________________________________ Ja, nu är frågan vem som drog upp Amy. Alla hennes bästa kompisar är duktiga på att simma, så skapa teorier. Mrs Dubois är en fegis som hånar Amy som hon gör. Nu får vi se hur det går med henne. Angående när Ringaren i Notre Dame nämns, se spoilern: Spoiler: Tryck här för att visa! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 14 sep, 2019 17:47
Detta inlägg ändrades senast 2019-09-15 kl. 21:10
|
Avis Fortunae
Elev |
Jag och dottern läste igår kväll, och nu är det ingen tvekan om att berättelsen befinner sig på sin absoluta topp av spänning!
Nu får vi en förklaring till hur allt hänger ihop. Mrs Dubois har ju känts misstänkt nästan hela tiden, men jag tänkte att hon kanske hade en medhjälpare också. Effektfullt att hon liknar Frollo! Vad hemskt att hon tänker göra sig av med Amy genom att kasta henne i en djup bassäng - det är bara elakt! Hon vill inte bara få henne ur vägen utan även straffa henne. Ett komplicerat förhållande till vatten är ett återkommande tema, som även finns i Quirrells första år på Hogwarts. Verkligen otäckt och väldigt bra beskrivet med klordoften i simhallen och det falska avskedsbrevet. Nu kan det verkligen inte bli mer spännande och dessutom nämns att Lionel valde Patricia. Fruktansvärt när Amy hamnar i vattnet. "Don't panic, just breathe and float", sa dottern, men det är ju inte så lätt, när man inte är simkunnig. TIPS: Men tyvärr räknade hon ut vem jag var när jag hade tagit mig smyckena, så hon hotade att tala om allt för Lionels föräldrar! Det känns som om det fattas ett ord, ska det vara tagit på mig smyckena ? Sedan undrar jag om det inte är mer troligt att hon säger mrs och mr Berry. ”Mina vänner kommer hit!” sa Amy efter en stund. "efter en stund" känns som oändligt lång tid när man har en pistol tryckt mot hakan. Jag tror att ett annat tidsuttryck skulle fungera bättre, något som handlar om sekunder. Jag skulle ha talat om för Lionel vad jag kände för honom. Då kunde jag dö lycklig! Denna tanke från Amy gör att jag hoppas ha rätt i min teori att det är Lionel som räddar henne. Hennes vänner har lurats till sjukhuset och Lionel brukar ju vara i simhallen och träna. Kanske han har något pass som gör att han kan komma in där och simma även på sena tider. Om det är Lionel, hoppas och tror jag att Amy nu kommer att lyssna på honom!♥ Längtar till fortsättningen! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 15 sep, 2019 19:19 |
catradora
Elev |
Gissa vem som ÄNTLIGEN har läst ikapp?
Så det var mrs Dubois som var skurken i alla fall! Nu knöts alla trådar ihop, men Amys liv var i fara. Inte bra alls, tur att någon kunde hjälpa henne! Jag gissar och hoppas, precis som Avis Fortunae, att det är Lionel som kommit till undsättning. Jättebra skrivet (som vanligt ), väntar med spänning på fortsättningen. 23 sep, 2019 20:08 |
Mintygirl89
Elev |
Nu har idétorkan äntligen lossnat! Har skrivit klart detta kapitel ikväll, och har påbörjat på nästa del. Så snart kommer tråden att uppdateras slumpmässigt. Njut!
________________________________________________________________________ Kapitel 33 Amy kände sig illamående när hon öppnade ögonen. Ett skarpt ljus lyste, så hon blundade. Medan hon samlade sig, försökte hon komma ihåg vad som hände. Med viss tvekan öppnade hon ögonen igen och fick syn på både sin syster, sin mamma och de tre vännerna, och alla fem såg ängsliga ut. ”Åh, Amy!” sa Melanie med tårar i ögonen. ”Vi har varit så oroliga för dig!” ”Det har vi verkligen varit”, sa Helen med darrande röst. Amy försökte säga något, men hon fick inte fram ett ord, och en spänd tystnad sänkte sig. ”Hur länge har jag legat här?” undrade hon till slut. ”En timme”, svarade Janice. ”Vi fick en chock när vi hörde vad som hade hänt”, sa Kate, som var kritvit i ansiktet. ”Vi kom till sjukhuset, och när vi fick veta att allt var en bluff, försökte vi ringa dig, men din mobil var avstängd.” Amy ryste när hon tänkte på vad som hade hänt. Hon kastade en blick på sin mamma, och utmattad som hon kände sig, fick hon tårar i ögonen. ”Förlåt, mamma!” viskade hon. ”Jag… jag…” ”Lugna dig”, avbröt Amber och strök henne över håret. ”Jag vet vad som har hänt.” ”Jag berättade allt”, sa Melanie, som hade krupit upp i sängen och lutat huvudet mot hennes axel. ”En läkare ringde till mamma, och då tyckte jag att det var bäst att förklara.” Amy vände sig till modern och sa: ”Du är förstås arg på oss för att vi inte sa något på en gång.” ”Oroa dig inte”, tröstade Amber. ”Jag är glad att du lever, så jag tänker inte gräla på någon av er.” Hon rynkade pannan och fortsatte: ”Jag kan inte begripa att mrs Dubois skulle göra något sådant! Hon har alltid verkat så trevlig.” ”Hur visste ni att det var hon?” frågade Amy förvånat. ”Övervakningskamerorna på biblioteket och skolan fångade upp henne”, svarade Janice raskt. ”Dessutom ringde någon till polisen för att meddela att ett pistolskott hade hörts”, tillade hon. ”En polis följde med och berättade allt”, förklarade Kate. ”Oroa dig inte för personalen på biblioteket”, försäkrade Melanie. ”De blev utsläppta på en gång”, sa Amber. ”Jag önskar att vi hade hunnit ringa och förvarna dig!” sa Helen. ”Du hade kunnat drunkna!” Hon knöt nävarna. ”Tur att mrs Dubois är efterlyst! När jag ser den där falska gamla skatan, ska hon få så mycket stryk att hon inte vågar visa sig på flera år!” Amy kunde inte låta bli att le åt sin väns omtänksamhet. ”Tur att någon av er hann till skolan och rädda mig”, sa hon. Vid de orden såg hennes vänner förbryllade ut. ”Vi tog oss inte till skolan.” Kate stirrade förvånat på henne. ”Vi försökte som sagt ringa dig”, sa Janice. ”Vi visste inte vad som hade hänt förrän vi såg dig komma in hit”, sa Helen. ”Men… men någon drog upp mig”, mumlade Amy. ”Om ingen av er kom till skolan, vem kom då dit i tid?” ”Det var jag”, sa en röst från dörröppningen. I nästa sekund hördes steg och Amy tappade hakan när hon såg vem det var. ”Lionel?!” utropade hon chockat. Lionel kom fram till sängen och hans rågblonda hår var rufsigt. ”Ja, jag”, sa han. ”Jag var förbi ditt hus för jag ville prata med dig.” Han bet sig i läppen. ”Du förstår, jag och mina föräldrar var på ridskolan i eftermiddags, eftersom mamma behövde fråga om mrs Dubois kunde ta över jobbet som ridlärare. Mrs Dubois fick dock väldigt bråttom ut och i all hast tappade hon något från sin väska. När jag plockade upp föremålet, såg jag att det var samma örhänge som du visade för polisen. Jag ville höra om du hade kvar det andra smycket, så jag cyklade till dig, men du hade hunnit gå hemifrån.” ”Hur visste du att jag var i parken?” undrade Amy, som fortfarande var förvånad. ”Jag talade om det”, svarade Melanie i Lionels ställe. ”Han visade mig örhänget och jag berättade att miss Moyes inte hade misshandlat hästen. Vi letade efter information på hans mobil och hittade en artikel om henne. Då förstod vi att något var fel när vi läste att hon var vittne till händelsen!” ”Jag bad Melanie gå till er mamma och vänta på besked”, sa Lionel. ”Jag cyklade iväg till parken, men du var inte där. Jag tänkte först att du hade gått till mrs Dubois, så jag ringde på hennes mobil, men då hörde jag ljud från en soptunna! Hon hade förstås slängt telefonen för att inte bli upptäckt.” Han såg arg ut när han fortsatte: ”Jag plockade upp den och såg att hon hade skickat sms till Kate, Janice och Helen. Lyckligtvis måste hon ha kommit åt inspelningsknappen, för hennes samtal till dig hade spelats in. Då tog jag mig till biblioteket så fort jag kunde.” Amy ryste när hon mindes vad mrs Dubois hade gjort. ”Hon är galen!” sa hon. ”Hon… hon höll en pistol mot min haka!” ”Jag vet.” Lionel log medlidsamt. ”Jag såg när hon tänkte slänga in dig i bilen, och när du skrek på hjälp, ropade jag till mrs Dubois att hon skulle släppa dig, men hon sköt mot mig, så jag var tvungen att kasta mig åt sidan.” ”Då var det dig jag hörde!” Amy trodde att hon skulle svimma. Varför hade hon inte upptäckt honom i skuggorna? ”Ja, och så fort den där häxan hade åkt iväg med dig, ringde jag polisen. En polisman var i tjänst och han hade också hört skottet så han kom till biblioteket. Jag såg att det var moster Hazels kollega, och han kände igen mig, så jag fick hoppa in i bilen så vi kunde åka till skolan. Medan han körde, kontaktade han sina arbetskamrater. Jag ringde moster Hazel under tiden och berättade vad som höll på att hända.” Återigen blev det tyst. ”Vad hände sen?” frågade Amy till slut. ”Allt jag minns var att jag försökte skrika på hjälp, och sedan blev allt svart.” ”Jag såg att ingången till simhallen var öppen, så jag skyndade mig dit. När jag såg att du inte rörde dig, insåg jag att det handlade om sekunder, så jag dök i poolen för att dra upp dig”, svarade Lionel. Innan någon annan hann säga något, kom Amber fram och slog armarna om honom. ”Det är jag evigt tacksam för!” sa hon. ”Du är en riktig hjälte!” Plötsligt kom Amy ihåg Patricia, och hon blev genast dyster. ”Det kan du berätta för din flickvän”, sa hon och vände sig bort. ”Då kommer hon att älska dig ännu mer! Hon kan då simma!” ”Amy”, sa Helen. ”Var inte så nu”, bad Janice. Lionel satte sig på sängkanten och sa: ”Jag vet att du är arg på mig, men när det gäller Patricia, så är hon inte min flickvän. Hon är mitt kusinbarn.” _______________________________________________________________________ Haha! Ni hade rätt! Det var Lionel som räddade Amy från att drunkna! Men han kom inte in via ett pass, utan han började ana oråd, så han letade efter Amy för att varna henne. Om ni läser om kapitel 32, är det någon som ropar "Släpp henne!". Hoppas ni gillade kapitlet! Som ni läste i detta avsnitt, var det honom mrs Dubois försökte skjuta. Glöm inte att komma med tips, om ni ser några småfel. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 1 dec, 2019 21:16
Detta inlägg ändrades senast 2019-12- 3 kl. 19:35
|
Avis Fortunae
Elev |
Vad härligt att skrivandet har lossnat igen! Det gör ju alltid det, förr eller senare. Nu märks det att berättelsen går in i sin avtoning. Saker och ting börjar klaras upp. Bra kapitel, som vanligt!
Vilken lättnad att Amber nu vet om allt och att hon tar det så bra. Självklart är hon tacksam att Amy har klarat sig.♥ Jag upptäcker inga fel i texten. Ett tips jag tänkte på, är att undvika att rada upp namn. Det är inget fel att göra det, men jag tycker att texten får mer liv om man väver in efterhand vilka som till exempel sitter runt sjukhussängen. Med viss tvekan öppnade hon ögonen igen och fick syn på Melanie, Amber, Helen, Kate och Janice, och alla fem såg ängsliga ut. Ett alternativ är att göra så här: Med viss tvekan öppnade hon ögonen igen och fick syn på både sin syster, sin mamma och de tre vännerna, och alla fem såg ängsliga ut. Man kan också dra ut mer på det och låta personerna 'dyka upp' i texten när de säger något. eftersom mamma behövde prata med mrs Dubois om hon kan ta över jobbet som ridlärare I en sådan mening tycker jag det är lite oklart om det var mamman som ville ta över som ridlärare, eller om hon skulle fråga mrs Dubois om det. Visserligen klargörs det väl av sammanhanget, för om jag minns rätt äger Lionels föräldrar ridskolan, men det vore ändå bra om meningen var lite tydligare, till exempel: eftersom mamma behövde fråga om mrs Dubois kunde ta över jobbet som ridlärare Vilken tur att mrs Dubois inte blev den nya ridläraren! Hu och usch! Vad fint att Amber omfamnar Lionel!♥ Och teorin om att Patricia är en släkting visade sig stämma Nu hoppas jag att Amy kan förlåta Lionel och att det blir en romantisk scen. Kanske kommer de att titta på Ringaren i Notre Dame tillsammans, vem vet? Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 3 dec, 2019 18:19 |
Mintygirl89
Elev |
Ett nytt år, och ett nytt kapitel! Nu ska vi se om Lionel och Amy kan reda ut allt som har hänt mellan dem!
______________________________________________________ Kapitel 34 Amy trodde inte sina öron när hon hörde vad Lionel sa. ”Ditt kusinbarn?!” utbrast hon, Kate, Janice och Helen i kör. Amber och Melanie såg oförstående ut. ”Ja, mitt kusinbarn.” Lionel log vänligt. ”Pappas brorson Alexander, som är min kusin, är tjugoett år äldre än mig, och när jag föddes, var Alexanders flickvän gravid. Efter nio månader föddes Patricia.” ”Men… men vad gjorde ni i matsalen?” undrade Amy, som kände hur hon rodnade. ”Det är så att Clive Robinson är min granne och en av mina bästa vänner”, förklarade Lionel. ”Jag sa att hon kunde följa med mig hem efter skolan och spela spel med oss, så hon får en chans att lära känna honom. Hon blev så glad att hon gav mig en kram, och hennes hår kittlade mig i ansiktet, så jag flyttade på det!” Han smålog. ”Åh, Lionel!” utbrast Amy och slog handen för munnen. ”Jag har varit en idiot!” ”Jag tror ni två behöver prata i lugn och ro”, sa Amber. ”Ja, vi kan gå och köpa lite te”, sa Janice och tog Melanie i handen. Kate log retsamt och formade fingrarna till ett hjärta, men Helen daskade till henne på armen, innan alla fem gick ut ur rummet. ”Jag har varit en idiot”, upprepade Amy när hon och Lionel hade blivit ensamma. ”Jag hällde mjölk över dig…” ”Jag vet”, avbröt Lionel vänligt. ”Jag förstår att du var arg, för när vi höll vakt i stallet, skulle jag ha talat om att Patricia är som en syster för mig.” ”Så… så Hazel visste om det!” Amy bet sig i läppen när hon tänkte på samtalet med grannen. ”Ja visst.” Lionel tog hennes hand. ”Dessutom finns det en tjej som jag är kär i. Det är du, Amy!” För ett ögonblick kände Amy hur luften gick ur henne och hjärtat slog onormalt fort. ”M-mig?!” stammade hon fram. ”Är… är du… kär i m-mig?” ”Ja, det är jag. Det har jag alltid varit. När du klev in på ridskolan för första gången, kände jag hur hjärtat slog på mig. Varje gång jag ser dig i skolan får jag fjärilar i magen”, förklarade Lionel ivrigt. ”Varför tror du jag kom med din mobil alldeles själv? Mamma frågade om hon skulle skjutsa mig, men jag sa nej. Jag ville dels inte att du skulle råka illa ut, men jag ville även prata lite med dig.” Han smålog. ”Men jag är inte gärna den sorten som tränger mig på, och dessutom var jag osäker på om Melanie skulle känna sig utanför, så därför gick jag. Men jag har alltid haft känslor för dig, och det har jag nu också.” Amy började skratta och gråta på samma gång. ”Åh, Gud!” utropade hon. ”Här har jag trott att mina känslor inte var besvarade, och så har du känt samma sak för mig hela tiden!” Innan hon hann säga något mer, gav Lionel henne en puss mitt på munnen. ”Jag har trott samma sak”, sa han när han drog sig ifrån henne. ”Men nu vet vi att vi har hittat varandra. Bara dina vänner godkänner mig!” tillade han och log retsamt. ”De kommer att bli stormförtjusta!” skrattade Amy. Hon rodnade och fortsatte: ”De vet om att jag har känslor för dig, och de har peppat mig att försöka ta kontakt. Men jag har nästan alltid fått tunghäfta i din närhet.” Ännu en gång blev det tyst. ”Oj! Jag har ju glömt bort miss Moyes!” utbrast Amy förfärat efter några sekunder. ”Kommer hon ut från det hemska fängelset?” ”Ja, oroa dig inte”, sa Lionel lugnande. ”Moster Hazel fick nämligen artikeln om mrs Dubois, så det är tillräckligt med bevis för att miss Moyes ska bli frikänd.” Plötsligt slogs dörren upp och Amy såg hur hennes vänner, mamma och systerstormade in i rummet. ”Vi måste slå på teven!” utropade Kate. ”Polisen har sökt mrs Dubois med helikopter, och händelsen filmas!” Hon slängde sig på kontrollen och på skärmen fick de se hur den svarta bilen åkte genom gatorna i en väldig fart. ”Åh, jag hoppas hon får punktering!” fräste Helen. ”När hon väl fångas, hoppas jag att hon talar om var Arthur är!” ”Vi får inte glömma Chip och Apple!” sa Janice. En siren hördes och i nästa ögonblick hade en polisbil blockerat vägen för mrs Dubois, som klev ut ur bilen. ”Titta, de tar fast henne!” utropade Melanie förtjust. ”Så bra!" Amber lät lättad. ”Nu kan vi hålla ridskolan öppen”, sa Amy. Och jag och Lionel behöver inte dölja våra känslor för varandra längre! tänkte hon, innan hon smög in sin hand i Lionels. _______________________________________________________________ Nu har det rett ut sig mellan Lionel och Amy. Nu har de funnit varandra! ♥ Mer kommer snart. Jag tycker själv att kapitlet blev kort, men det kan inte hjälpas. Jag vill gärna avsluta berättelsen, så jag kan fokusera på annat. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 7 jan, 2020 18:55
Detta inlägg ändrades senast 2020-01- 8 kl. 20:00
|
Avis Fortunae
Elev |
"ÄNTLIGEN!" sa dottern när hon fick veta att ett nytt kapitel var ute. Och det är ett ganska passande ord, när allt klaras upp mellan Amy och Lionel. Hihi, jag gillar när alla de andra kommer på att de måste gå och köpa te och liknande! Klassisk filmscen! Vad fint att det blev en puss också ♥
Amber kan för övrigt skatta sig lycklig. Om någon är en svärsmorsdröm, så är det Lionel.♥ Gillar när han förklarar att han inte ville tränga sig på, eller få Melanie att känna sig utanför. Tips, eller kanske snarare tankar: ”Oj! Jag har ju glömt bort miss Moyes!” utbrast Amy förfärat. Innan den meningen är det en paus, ett avslutat stycke, och jag förstår att det ska symbolisera tystnaden. Men det känns som om den tystnaden ändå skulle nämnas i inledningen på det följande stycket, med ett tidsuttryck. Till exempel ”Oj! Jag har ju glömt bort miss Moyes!” utbrast Amy förfärat efter en stund (eller något bättre tidsuttryck; det känns som om man kan komma på något bättre). Så fort polisen får tag på mrs Dubois, blir miss Moyes frikänd. Blir hon inte det, även om de inte skulle få tag på mrs Dubois? Eftersom de redan har bevis. ”Nu kan vi hålla ridskolan öppen” sa Amy. Sätt dit ett kommatecken. Spännande att det blev en biljakt som man kunde se på teven i realtid ... Nu får vi se vad som händer, när allt slutat lyckligt. ♥ Hoppas vi får reda på vad som hände med hästarna som råkade illa ut! Ser fram emot nästa kapitel! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 7 jan, 2020 20:50 |
Du får inte svara på den här tråden.