Ginny och Lunas äventyr

Superbra!!

Du äger på fanfictions

❤Superbra❤

Fortfarande riktigt spännande! Kommer de hinna ångra sig i tid för att få tillbaka sina identiteter tro? Bra skrivet!

Spännande

Superspännande

Tack, ni anar inte hur glad jag blir!


-Vad var det där med att bara er släkt känner till din faster? frågade Alhena, där hon stod med systrarna innanför porten i den lilla gränden, där bara Ms Edgecombe verkade bo.
-Att du orkar vara sådan nu, sa Margot. Det här är mitt livs ögonblick! Hon sprang fram mot den bruna trädörren, så snabbt att man kunde se alla underkolar under manteln, och knackade.
Alhena och Cecilia drog sig diskret bakåt.
Det dröjde en stund, troligtvis på grund av effekten, men till slut öppnades dörren. Alhena nickade koncentrerat. Det som skall ske, det sker. Dom skulle lyckas. Få krafterna och uppfylla andras önskningar, få andras hopp att bli verklighet. Det var inte riktigt en sak en äkta Balck skulle göra, men utomordentligt nog...
Alhena sträckte på sig. Det här var hennes chans också, att gå emot sin familj. Hon hånflinade och gick fram till Margot och tanten. Hon var en lång smal kvinna, med fjunigt vitt hår och en blågrön duk på huvudet. Hon hade en väldigt ljus hyton och som grädde på moset prydde ett par klapprande träskor hennes fötter. Någonting sa Margot att allting inte stod rätt till, att detta inte var den förnäma släktens mest omtalade rebell.
-Är du...
-Städerska! sa hon. Städar åt Ms Edgecombe. Hon rynkade på sin vårtiga panna.
-Hon klagar och bölar ofta, men reser sig aldrig från sängen. Hon blev alldeles ifrån sig av lycka när ni kom.
Städerskan verkade däremot inte tycka att trion var mer intressant än en irriterande fläck på en bordduk, hon verkade tvärtom tycka att dom var i hennes väg.
-Fatalt nog... malde städerskan på. Kan hon inte lämna rummet. Men...
-Men... sa Cecilia hetsigt och fick tre hårda blängningar i rakt i det näpna lilla ansiktet. Den lilla flickan rodnade åter djupt och drog sig ännu lite mer bakåt.
-Varför kan hon inte lämna rummet? frågade Margot förvånat.
-En gammal förbannelse, tjugo år sedan. Hon blev oigenkännlig.
Städerskan visade inga känslor av sorg, så Margot vågade sig på en fråga till.
-Vilken förbannelse?
-Du kan inte vara mer än tio och skulle förmodligen inte känna igen dess fruktansvärda namn.
Det blev tyst en stund och Margot betraktade den oskyldiga lilla fågeln som åt på en mask på trappan där städeskan stod. Hon var tio, det hade städerskan fått helt korrekt. Det kändes förnedrande, men Margot längtade till sina pappas historier och till sina mjuka bommulsfiltar. Men hon skulle hellre dö här och nu än att erkänna det för Black och sin lillasyster. Nu i efterhand kände hon sig aningen generad, att ta en främling och sin lillasyster ner hit, hade det varit en genialisk eller enfaldig ideé? Margots ideér hade en tendes att skena iväg med henne ibland, vilket hade orsakat konflikter förrut.
-Men... sa städerskan med sin knaggliga röst och väckte Margot och kanske även Alhena och Margots syster ur sina respektive tankar.
-Jag hade nog aldrig förlåtits om jag inte gav er krafterna... sa städerskan trött.
-Ge dom nu! sa en stark röst innifrån huset.
-Jag antar att det är det svarthåriga surskaftet och den äldre av guldfiskarna som skall ha den?
-Ja, sa flickorna snabbt.

En stund senare gick flickorna därifrån, stolta som aldrig förr, helt utan skamklumpar värkandes i magarna, då hela gränden applåderade åt deras bravad.

Nytt kapitel redan imorgon!

Superbra!!!

Bäst!!!

Superbra