Familjen splittras, familjen förenas

Jag vet att jag borde har lagt upp detta kapitel för länge sedan, men skolan har nästan tagit slut på all min energi den senaste tiden.. Ska egentligen skriva på min hemtenta just nu men har tagit en paus ifrån den.. Har suttit och skrivit sedan måndags morse och den ska in 23:55 imorgon.. Nu skall jag sluta babbla och låta er njuta av kapitlet. Så här kommer en present ifrån mig till er som en jag-går-på-sommarlov-imorgon-och-slipper-skolan-fram-tills-28-augusti-present Njut!

Harry POV

Harry och Hermione utbytte blickar. Hur kunde Draco vara Sirius son?
"Hur vet du det?" frågade Harry försiktigt. Draco mötte hans blick och började att berätta historien.

Flashback

Draco POV

Draco öppnade en av dörrarna på den översta våningen. Den enda dörren som var olåst. Han gick in i rummet, smög fram till sängen, hoppade upp och körde ner sitt ansikte i kudden. Draco lät tårarna rinna. Här var den enda platsen där han kunde vara sig själv, här fick han visa sina känslor. Draco kände hur någon satte sig på sängkanten. En hand som strök honom mjukt över ryggen.
"Jag har alltid älskat det kortet." sade en kvinnas röst.
"Jag förstår varför han hade det på sängbordet." svarade en mansröst. Draco rullade runt och lade sig på sin höger sida. På sängkanten satt Walburga Black och vid hennes sida stod hennes man Orion.
"Borde ni inte vara hos Amelia?" frågade 4-åringen.
"Hon somnade strax innan vi gick och hon har Remus hos henne ifall hon behöver honom. Du behöver oss mer." sade Walburga vänligt.
"Varför tror du det?" viskade pojken.
"För att din pappa som just nu sitter i Azkaban." viskade Walburga tillbaka. Draco slog armarna runt kvinnans hals och grät häftigt. Orion satte sig bredvid paret och strök pojken över ryggen.
"Hur visste du?" frågade pojken efter att han hade lugnat ner sig.
"Dina föräldrar har aldrig lyckats gömma något för mig." svarade Walburga.
"Men varför sade han aldrig något till mig?"
"För att Sirius kände aldrig till att han hade en son." Alla tre vände sig emot dörren och stod Narcissa.
"Mamma." Draco lämnade sängen och gick fram till henne varpå kvinnan lyfte upp pojken i sin famn.

Narcissa POV

Narcissa kysste sin son på pannan och gick bort till sängen och satte sig mellan Sirius föräldrar.
"Visste han inte?" frågade Walburga förvånat.

Flashback

Narcissa kände en arm runt hennes midja och hon log för sig själv innan hon vände sig om och fick se Sirius sovande ansikte. Hon strök en hand över hans kind. Narcissa hade alltid älskat att vakna upp i Sirius armar, hon visste att det var fel eftersom att hon var gift med Lucius Malfoy. Narcissa avskydde den mannen, han hade inte accepterat att Narcissa inte velat gå ut med honom under deras tid på Hogwarts. Lucius hade då gått till sin far som hade gått till hennes far som gick till familjens överhuvud, Lord Black (vilket var Sirius pappa). Narcissas far hade då fått Lord Orion Black att gå med på att bryta kontraktet mellan Narcissa och Sirius för att gifta bort henne till familjen Malfoy.

Narcissa suckade och försökte trycka undan sina tankar.
"Vad tänker du på?" hördes en djup röst. Narcissa såg att Sirius hade vaknat, hon kände hur hans armar drog hennes kropp närmare sig.
"På min make och sättet han blev det." svarade den blonda kvinnan och tryckte sin panna emot Sirius kind. Hon kände hur Sirius kropp stelnade till för en sekund innan han slappnade av igen.
"Tänk inte på det nu." sade Sirius och kysste henne mjukt.
"Just nu är det bara du och jag i hela världen." Hon skrattade och lade sig på rygg medan Sirius stödde sin på sin armbåge. Hon strök sin hand över hans bara bröstkorg och log svagt.
"Jag önskar att Orion inte brutit vårt kontrakt." viskade hon sorgset. Sirius tog hennes hand och kysste hennes fingertoppar.
"Jag önskar samma sak." svarade han lågt. Hon drog ner honom över sin kropp och kysste honom passionerat.
"Du förstår att det blir sista gången? Lucius kommer bli misstänksam om du fortsätter försvinna för att träffa mig." Sirius mötte hennes blick. Han såg ut som en sparkad hundvalp.
"Han kommer inte..." började hon men han avbröt henne.
"Det kommer han, och jag vill inte att du blir skadad." svarade han. De mötte varandras ögon och de sade inget mer, för de båda visste att det Sirius var sant. Om Lucius någonsin fick reda på deras förhållande så skulle ingen av dem troligen överleva.

Narcissa såg ner på pojken i spjälsängen. Pojken såg upp på henne med Sirius gråa ögon. Hon lyfte upp barnet och kysste hans panna.
"Älskade Draco Sirius Black, förlåt mig." viskade kvinnan innan hon gjorde en gest med sin trollstav över bebisen. Pojken hade fortfarande hennes blonda hår men hade nu Lucius hårda, kalla gråa ögon.

Flashback slut

Narcissa såg ner på den sovande pojken i sin famn och log då hon såg hur Orion tog bort förtrollningen som gjorde så att Draco såg ut som Lucius son.
"Vi har ett barnbarn, Orion." viskade Walburga med glädjetårar i sina ögon. Hon hade alltid önskat sig ett barnbarn, det var därför hon hade älskat Amelia ifrån första stund. Det spelade ingen roll att hon inte var en nära släkting (Walburgas faster var ju ändå Amelias biologiska farmor). Orion såg på pojken som, trots sitt blonda hår, var kopia av Sirius när denne var fyra år gammal.

Flashback slut

Ingen POV

Harry såg på Draco medan han pratade och kunde knappt tro på det han berättade. Hermione satt med sina armar runt om den blonda pojken för att ge honom stöttning och tröst medan han talade. Det var tydligt att Draco aldrig hade pratat om detta sedan han fick reda på det.

"Kom med oss." sade Harry och drog med sig Draco upp när han ställde sig upp. Han drog med sig Slytherin pojken upp till slottet med Hermione i hälarna. Hon verkade förstå vart Harry har på väg, hon visste nästan alltid vad Harry tänkte innan han själv ibland gjorde det.

De kom snart fram till Lupins kontor och Amelia öppnade dörren innan han ens hunnit höja handen för att knacka.
"Harry!" Hon kramade om honom och log emot Hermione.
"Draco!" utbrast hon förvånat när hon fick syn på honom.
"Hej Amelia." Han log emot flickan.
"Amelia! Vart hade du lagt mina böcker?!"
"I min ryggsäck!"
"Du kan inte hålla på att ta mina böcker hela tiden!"
"Du har ju gett mig köp förbjud på böcker! Hur skall jag annars få tag på dem?!" Harry, Draco och Hermione såg på varandra.
"Vad gör du?" frågade Hermione försiktigt.
"Hjälper Remus ett packa." svarade Amelia och försvann in i rummet. Trion följde efter henne in i rummet och såg på det organiserade kaoset som ägde rum där.
"Hej." sade Lupin och flyttade ut böcker ur Amelias ryggsäck till en koffert som stod på golvet.
"Varför packar ni?" frågade Hermione.
"Jag har sagt upp mig." svarade Lupin och tog tillbaka en bok från Amelia som hon försökte smuggla ner i sin väska igen.
"Varför?" Draco såg förfärat på professorn.
"För att rektorn 'råkade' berätta för skvallerligan på skolan att Remus är en varulv, dessa har sedan 'råkat' berätta det för resten av skolan." sade Amelia.
"Vilken skvallerliga?" frågade Hermione trött.
"Lavender Brown, Pansy Parkinson, Wilhelmina Thomsson bland annat." svarade Amelia surt och slängde ner ett par skor i en koffert.
"Men du är den bästa läraren vi någonsin haft i försvar emot svartkonster!" utbrast Harry.
"Jag vet, Harry. Men jag är en varulv och föräldrar kommer inte att bli glada när de får reda på att jag undervisar deras barn." svarade Lupin lugnt och såg sig om i det nu tomma kontoret.
"Vad det något särskilt ni hade och berätta?" tillade han efter ett par minuter, var under Amelia lyckads smuggla ner tio böcker i sin väska. Harry, Draco och Hermione utbytte blickar innan Amelia började prata.
"Draco berättade för dem om sitt rätta släktskap och om Sirius." sade hon och bläddrade i en bok som Remus tog ifrån henne och lade tillbaka den i sin koffert. Amelia svarade med att räcka ut tungan.
"Jag förstår." sade Remus och såg på trio med ett milt leende.
"Hur visste du det?" frågade Draco och såg på Amelia förvånat.
"Draco, jag har känt dig sedan vi var barn. Jag kan läsa dig som en öppen bok." förklarade Amelia.
"Mer av att hon läste dina tankar och Amelia har vuxit upp med Walburga och älskar släktforskning." tillade Remus. Amelia kastade en sko på varulven med ett surt ansiktsuttryck.
"Aj! Amelia."
"Äsch, det kändes ju knappt!" Resten av eftermiddagen satt de fem bland Lupins packade koffertar och pratade om allt mellan himmel och jord men mest om det faktum att Draco var en Black. Både han och Harry fick hörs historier ifrån deras föräldrar skoltid på Hogwarts och alla deras upptåg.

---

Två dagar senare kom Ron, Hermione och Harry in i Stora Salen. Ron styrde genast stegen mot Gryffindor bordet. Hermione och Harry stannade vid dörren och blickade ut över Slytherin bordet.
"Där, bredvid Emmy och Amelia." sade Hermione plötsligt och pekade på den blonda pojken. Under de senaste dagarna hade de tre (och ibland Emmy och Amelia) pratat och lärt känna varandra bättre. Harry hade märkt att den Draco som han hade sett de senaste tre åren var inte den riktiga Draco. Han hade bara spelat den snobbiga rikemanspojken för att det var en sån person som Lucius förväntade sig av Draco. Draco hade även bett Hermione om ursäkt för smutsskalle kommentaren året innan. Harry och Hermione gick långt Slytherin bordet tills de nådde fram tills de nådde fram till trion.
"Harry!" Amelia hoppade snabbt upp och kramade om honom. Han skrattade och satte sig bredvid henne efter hon släppt taget om hans hals.
"Hur är det med dig?" frågade Hermione och log svagt. Amelia hade varit nere de senaste dagarna, delvis på grund av att Remus hade lämnat skolan och delvis för att hon hade haft svårt att röra sig, då hennes ben hade gjorde ondare än vanligt. Benet hade aldrig blivit helt efter explosionen då hon har tre, den där som Pettigrew orsakade. Hon fick regelbundet besöka en läkare för att få ut en stark trolldryck som dämpade smärtan hon kände i benet.
"Jag saknar Remus." svarade Amelia tyst och såg med ens ledsen ut.

"Varför sitter ni här?!" hördes en skarp, arg röst bakom Harry. Han vände sig om och fick syn på Ron som stod där.
"Vad spelar ser för roll vart vi sitter?" frågade Hermione och fyllde upp bägaren framför sig med pumpajuice.
"För att ni sitter vid äckliga.."
"Jag skulle passa mig noga för att förolämpa oss ormar när du står så nära vårt bord, Weasley." avbröt Emmy och hade samma hårda ansiktsuttryck som hennes pappa alltid hade när det var lektionstid. Ron blängde på henne och skulle just öppna munnen på nytt när Amelia började prata.
"Om jag vore du så skulle jag låta Emmy vara ifred." Hon såg inte upp på Ron utan satt och rörde runt i sin gröttallrik med ett eftertänksamt uttryck.
"Och varför skulle jag lyssna på varulvs sympatörer som dig, alla vet ju att varulvar är farliga och borde utrotas." Just dom orden han inte ha sagt. Amelia flög upp ifrån sin plats, slöt sin hand till en knytnäve och drämde in den i Rons käke. Ron ramlade ihop av smällen men var snabbt uppe på fötter och slog till Amelia i ansiktet, strax var de båda inne i ett vilt slagsmål där många elever samlades runt dem för att heja på. Harry, Draco, Hermione och Emmy försökte komma fram till paret som höll på att ha ihjäl varandra. Lärarna kom ner till den allt större gruppen åskådare och försökte komma fram till paret.
Ett gällt skrik av smärta och förvåning ekade strax i salen och hopen runt Ron och Amelia skingrades snabbt. Harry kände hur nackhåren reste sig på honom när han hörde sin systers skrik av smärta. Han såg Amelia som låg på i fosterställning på golvet och höll sin om sitt väntar ben, det som blivit skadat när hon var liten. Det hade börjat slipar ut blod ur ett sår på smalbenet. Ron stod ovanför henne med ett förvånat ansiktsuttryck och med ena handen på sin högra axel. Det verkade som om Amelia hade lyckats att bita honom.

"Amelia!" Severus knäböjde bredvid flickan som inte rörde på sig.
"Säg något."
"Hon vill inte. Hon biter sig i läppen för att inte skrika." sade Emmy som knäböjde framför sin pappa. Det var uppenbart att Emmy hade hört sin kusins tankar.
"Straffkomendering, mr Weasley." fräste Snape åt den rödhåriga pojken medan han lyfte upp flickan i sin famn.
"Va?! Hon började ju!" sade Ron som just kom ut ur sin chock.
"Hon agerade på sina instinkter, Amelia är blodadopterad av en varulv och har enligt lag rätt att försvara sig emot alla former av attacker emot varulvsläktet." sade Snape och tog med sig Amelia upp till sjukhusflygeln. Emmy följde efter honom utan ett ord.

Ron vände sig emot Harry.
"Skitstövel den där alltså." sade han och log svagt emot pojken-som-överlevde. Harry blängde på honom argt.
"Vad?" frågade Ron oförstående.
"Du skadade hans syster och du verkar inte bry dig." svarade Draco.
"Vadå? Hon anföll mig!" protesterade Ron.
"Amelia är på väg upp till sjukhusflygen med en svår skada i benet." sade Percy och blängde på sin bror.
"Va? Står du på hennes sida?! Du är min bror!" fräste Ron.
"Fattar du inte? Du verbalt anföll en varulvs valp! En alfa varulvs valp! Professor Lupin kommer att bli informerad om detta och har du tur kommer du undan med enbart de skador som Amelia redan orsakat dig." förklarade Percy arg innan han drog med sig Ron och följde efter Professor McGonagall upp till hennes kontor.

Då får mig att hata Ron så mycket

Superbra iallafall

TARTYAWAZHANG!

Så bra

Jättebra!

Är det något bra eller dåligt?

Jag har själv läst många (kanske för många) fanfiction där Ron är en vidrig människa så jag har svårt att se honom som en bra vän, sedan tycker inte jag att det är okej att lämna sin bästa vän två gånger, ena för att han typ var avundsjuk (fjärde boken) för att Harry var i turneringen och andra ute i skogen (denna kan jag mer förstå eftersom han var orolig för sin familj och för kriget) men ändå..

både och

Jag tror jag också skulle bli avundsjuk om jag hade bröder som alla var bra på något och gjorde de kända på Hogwarts när alla förväntade sig att jag skulle göra något coolt. Det hjälper häller inte när man är bästa vän med en känd människa och man ser mig som en lakej. Jag skulle tyckt det var mycket när min bästa vän var med i turneringen. Ibland tar avundsjukan över en person.
I sjunde boken så var det inte Rons fel. Han hade horroxruxen som gjorde hans ilska ännu värre och när han tog av sig den så fans det fortfarande biverkningar men de lade sig ner när han transferera sig.

Fast även om Ron är vidrig i den här FF så gillar jag den här ändå

Okej, intressant att ni tycker att det både är bra och dåligt

Jag funderar på om jag skall tona ner Ron genom att inte låta Amelia och han vara för nära varandra och Harry inte skall behöva gå emellan dem hela tiden. Dock tycker jag så mycket om hur dessa båda påverkar varandra hela tiden. De går varandra på nerverna, jag leker med tanken på att de (långt in i framtiden på denna berättelse) skall ha en samtal mellan enbart dem två där de pratar och börjar en vänskap. Men har inte bestämt något ännu

Bra ff