En mugglare i Slytherin

Yay!

Skitbra kapitel
Jag gillar Theo jättemycket

Jag tycker om Artemis och Theo, dem har du gjort bra!


Det senaste kapitlet var Superbra!!

Jag längtar efter meeeeer!!

Jag gillar Artemis och Theo, och såklart Dracis.
Däremot får Pansy några minus (ich). Tur att du har fler på lager, Supermegaawesome ff btw.

Älskar det!
Instämmer med vad Alexandra skriver.
Hoppas också att nästa kapitel är Draco perspektiv >u<

Lööv it! Jag gillar Artemis och Theo som alla andra. Jag har dock en liten hatkärlek för Pansy, det är ändå hon som får handlingen att gå framåt men skulle jag bli utsatt för henne så skulle jag bokstavligen låsa in henne på toaletten och möjligen ge henne lite mat då och då..

När man sträckläser denna ff på en dag får man verkligen en bild av hur din berättelse är, och den är helt enkelt fantastisk. Det är så synd om Artemis! Hon vill bara passa in, men på grund av hennes föräldrar så blir hon hatad av alla i sitt elevhem, FÖRUTOM av Theo. Han verkar så snäll, och jag hade trott att Draco hade reagerat likadant eftersom han verkade gilla Art så mycket, men icke. Det är bland annat dessa "förvånande" saker som gör den så bra. Plus allt annat som jag inte ens orkar (förlåt!) rabbla upp, men du är helt fantastisk på att skriva och historien äger. Även om jag är en ny läsare och bara har läst denna i en dag är jag jätteglad över att du skriver nytt varenda dag. Extra + för det! Ooooo, jag hoppas bara att det går bra för Art, men samtidigt vet jag ju att om det löser sig så tar ff:en slut, och det vill jag ALDRIG! Så jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på, förutom att det kommer ett nytt kapitel imorgon.
På tal om karaktärerna tycker jag nog mest om Art, Theo (och "Themis" eller vad de nu kan kallas, hehe - såvida de inte vill fortsätta vara bara goda vänner) och Neville. Några av karaktärerna (jag upprepar - NÅGRA!) som du har gjort mest lika J.K.s karaktärer är nog Hermione, Dumbledore och Pansy (som förresten får många --poäng (minus-poäng) i motsats till dig), och Crabbe och Goyle.
Vad gäller Draco vet jag inte riktigt vad jag tycker om honom. Först verkade han superschysst, men nu... Äsch, det är ingen mening att förklara, för jag vet inte. Hoppas bara på mer kapitel! (Vilket förhoppningsvis kommer imorgon!)
Sluta aldrig skriva på den här! (Okej, kanske när den är färdigskriven, haha)

Wow, tack så mycket för era kommentarer! *lyckorus* Blir så himla glad! Ni skulle se mitt leende varje gång jag får en ny kommentar, oavsett om den är kort eller lång, för alla kommentarer betyder supermycket för mig! Ni är bäst ♥

Det verkar som om ni är ganska eniga om att Artemis och Theodore är bäst, och att Pansy är... inte så bäst Och alla verkar inte riktigt veta vad de ska tycka om Draco, haha. Men det är bra, för då har jag fått fram det jag ville!

Det var några som hoppades på att nästa kapitel skulle vara ur Dracos perspektiv, men ni får vänta lite. Kapitel 24 kommer vara ur Dracos perspektiv igen! Först ska vi se hur Artemis klarar av första dagen tillbaks i skolan!

---

Kapitel 21: Låt dem inte knäcka dig

Tyvärr kom måndagen fortare än jag ville. Om jag hade fått bestämma hade helgen aldrig tagit slut. Jag ville inte träffa mina klasskamrater.

När jag gick genom korridorerna märkte jag hur nästan alla stirrade på mig. De flesta med medlidsam blick. Men de slytherinare jag mötte såg bara äcklade ut eller stirrade hånfullt. Tack och lov var det ingen som sa något. Men det verkade som om det som hänt på fredagen hade spritt sig till hela skolan.

Jag tänkte på det Dumbledore hade sagt: ’låt dem inte knäcka dig’, så jag sträckte på mig och såg rakt fram när jag fortsatte till min första lektion. Jag hade återigen skippat frukosten.

Jag var först fram till förvandlingskonsten av slytherinarna. Bara ravenclawarna stod där, men de var ju kända över hela skolan att alltid vara i tid. De sa inget till mig när jag kom utan gav mig bara samma medlidsamma blick som jag fått hela morgonen. Jag ställde mig en bit ifrån dem.

Då kom Theodore runt hörnet. Han såg lättad ut när han såg mig. När han gick förbi mig viskade han tyst: ”Jag behöver prata med dig. Klockan fem i biblioteket”. Jag nickade kort för att visa att jag hade förstått.

Sedan kom resten av slytherinarna. Längst fram gick som vanligt Draco med Pansy som hängde i hans högra arm. Draco såg blekare ut än vanligt och hans ansikte var en stel mask helt utan känslor.

Jag stirrade rakt fram och låtsades som om jag inte såg dem.

”Nämen”, hörde jag hur Pansy sa. ”Vem har vi här?”. Jag sneglade åt hennes håll och såg hur hon släppte Dracos arm och gick fram mot mig. Draco såg åt ett annat håll. Han hade visst bestämt sig för att ignorera mig totalt. Jag fick en klump i halsen.

”Att du vågar visa dig här, smutsskalle”, sade Pansy och ställde sig framför mig. Hennes mopsliknande ansikte lyste av skadeglädje. ”Jag trodde du hade krupit tillbaks till den hålan du kom ifrån”

”Varför försöker du ens, Pansy?” sade jag. ”Du kan inte säga nått som skadar mig. Du är inte mer än en irriterande fluga som man viftar bort med handen”

”Du din…”. Pansy blev så arg att hon skakade. ”Din äckliga lilla smutsskalle, hur vågar du säga så till mig?!” Hon drog fram sin trollstav och pekade med den på mitt ansikte. Jag motstod impulsen att dra fram min egen eftersom att jag visste att McGonagall skulle komma vilken sekund som helst nu.

”Det var inte så svårt”, sade jag likgiltigt. ”Och om jag var du skulle jag stoppa ner den där” Jag tittade menade på hennes trollstav. ”Du vet att jag är mycket bättre än dig på att trolla”.

”Men du kan inte göra något i underläge”, sade plötsligt Draco och drog fram sin egen trollstav och pekade på mitt ansikte. Men han såg fortfarande inte på mig. ”Om du skadar Pansy, har jag inget val än att skada dig”

Jag bara stirrade på honom. Jag kände hur klumpen i halsen växte.

”Hon är inte ensam”, sade plötsligt en röst. Jag vände mig om och såg att alla ravenclawarna hade dragit fram sina trollstavar. ”Om jag var du, Malfoy, skulle jag inte ens försöka”, sade Padma Patil.

Då kom McGonagall ut från klassrummet. ”Vad håller ni på med här?” frågade hon strängt.

”Bara ett litet missförstånd”, sade Draco och stoppade undan sin trollstav.

McGonagall såg missnöjd ut. ”Mr Goldstein, skulle du kunna förklara vad som händer här?”

”Självklart, professorn. Miss Parkinson gav sig på miss Fox utan att hon hade gjort något, anledningen verkade vara att hon är mugglarfödd. Sen när Artemis sa åt Parkinson att lägga undan trollstaven så lade sig även Malfoy i. Sen tyckte vi att Malfoy och slytherinarna inte skulle bete sig så där”, sade Anthony Goldstein snabbt.

”Tack, mr Goldstein”. McGonagall såg om möjligt ännu mer missnöjd ut. ”Tio poäng från Slytherin för dåligt uppförande. Och jag ska prata med professor Snape om det här”. Sedan vände hon om och gick in i klassrummet igen. Ravenclawarna följde lydigt efter. Jag gav dem en tacksam blick.

”Tro inte du kommer undan”, väste Pansy bakom mig när jag gick in. Jag ignorerade henne.

Jag satte mig längst fram i klassrummet närmast dörren medan resten av slytherinarna satte sig längst bak som vanligt.

Lektionen flöt på långsamt. Uppgiften vi hade var inte så svår, men det hade varit bättre om inte McGonagall hade gett mig oroliga blickar hela tiden.

När lektionen äntligen var slut slängde jag ner mina saker i väskan igen och skulle just gå när
McGonagall ropade på mig.

”Jag skulle vilja prata med dig, miss Fox”, sade hon.

Jag stannade och gick tillbaka fram till katedern. De andra eleverna lämnade klassrummet men jag såg inte åt deras håll.

”Hur är det med dig?” frågade McGonagall när det bara var vi två kvar i klassrummet. Jag blev lite förvånad över att hon tilltalade mig så vänligt.

”Jodå…”, svarade jag undvikande och såg ner.

”Jag kan förstå att det är svårt, men låt dem inte köra med dig”, sade professorn vänligt. ”Alla lärare finns här om du behöver någon att prata med. Professor Dumbledore har satt in oss i situationen”. Sedan såg hon plötsligt sträng ut igen. ”Spring iväg nu om du ska hinna till din nästa lektion”.

Jag nickade och gick därifrån. Jag var verkligen tvungen att skynda mig för att komma i tid.

När jag kom ner till fängelsehålorna hade Snape precis öppnat klassrumsdörren och eleverna gick in.

”Så trevligt att du beslöt dig för att komma, miss Fox”, sade Snape kyligt när jag gick in sist i klassrummet och sen stängde han dörren.

Trolldrycksklassrummet var mindre än rummet där vi hade förvandlingskonst, så här fanns det ingen möjlighet för mig att sitta ensam. Både Theodore och Neville satt ensamma längst bak. Jag visste att jag inte kunde sätta mig bredvid Theodore utan att riskera hans rykte också, så jag satt mig bredvid Neville.

Den rundkindade gryffindoraren log åt mig när jag satte mig ner. Jag såg hur Daphne tittade bakåt på mig när jag satte mig ner och gjorde en äcklad grimas när hon såg vem jag satte mig bredvid.

”Om alla kan vända uppmärksamheten framåt istället för att se på miss Fox så kan vi börja lektionen”, sade Snape iskallt. Han gav mig en ogillande blick innan han vände sig mot tavlan och trollade fram receptet vi skulle använda under dagens lektion.

”Hur är det?” frågade Neville mig när alla började skramla med kittlar och ingredienser.

”Jag överlever nog…”, sade jag tyst. ”Tack förresten, Neville” tillade jag.

”För vadå?” sade han lite förvånat.

”För att du tog mig till sjukhusflygen och för att du bryr dig”

Han rodnade. ”Ingen orsak”, mumlade han fram.

Jag log åt honom.

Jag försökte hjälpa Neville så mycket som möjligt under lektionen utan att Snape märkte det. För jag hade sett hur bedrövlig Neville var i det här ämnet.

När Snape gick förbi för att inspektera Nevilles trolldryck kunde han inte riktigt dölja sin förvåning och irritation när den inte var riktigt så bedrövlig som vanlig.

Han gav mig en blick som tydligt sa att han misstänkte mig. Jag låtsades inte om honom. Så istället för att säga något nedlåtande så ”råkade” han slå omkull Nevilles kittel så all trolldryck rann ut på golvet.

”Ursäkta mig, Longbottom”, sade Snape, men han lät inte det minsta ångerfull. Han gav mig en illvillig blick. Neville såg ut som om han bara ville försvinna. ”Fem minuter kvar”, tillkännagav Snape högt och svepte bort från vår bänk.

Jag la handen på Nevilles arm och sade tyst: ”Låt honom inte knäcka dig. Du är hundra gånger bättre än honom”.

Neville gav mig ett tacksamt leende.

När lektionen var slut lät jag alla slytherinare lämna klassrummet innan jag och Neville gick. Utanför väntade Hermione, Harry och Ron.

”Hej, Artemis”, sade Hermione, ”Hur är det?”

”Kunde varit bättre”, svarade jag ärligt.

”Kan förstå det”, sade Hermione bekymrat.

”Jag tänkte att du kanske ville följa med till köket och äta där… så slipper du sitta vid slytherinbordet”, sade Harry. Jag såg på honom att han fortfarande hade dåligt samvete över det som hänt, och jag antar att det här var ett sätt att försöka gottgöra mig.

”Ja tack”, sade jag och log mot honom. Jag kunde inte vara arg på Harry, det var bara onödigt. Inte när jag såg hur mycket han led av det. Han såg lättad ut och log tillbaks.

---

Hon kanske förlät Harry lite fort, menmen. Och vad tror ni Theodore vill prata med henne om? Lämna en kommentar så blir jag glad! Kram

DUMMA HARRY OCH DUMMA ARTEMIS (FÅR JAG SKRIVA ART) SOM BARA FÖRLÅTER HONOM OCH NEVILLE ÄR SÅ SÖT OCH JAG TROR HAN ÄR KÄR I ART MEN JAG TROR OCKSÅ ATT THEO ÄR LITE KÄR I ART BARA FÖR ATT HON ÄR SNÄLL MOT HONOM OCH HAN ÄR LIKSOM INTE VAN OCH SHIT VAD BRA DU SKRIVER LÄGG UPP MER NU.

Braaaoow!