Det minst anade [sv]

varsågod

Lägg gärna upp ett kapitel idag

ja snälla snälla snälla lägg upp ett till kapitel!*valpögon*

vi vill veta var alice hamnar!

jag också!

sida 5 läser sen

meeeeeeeer

ny läsare här...

du skriver jättebra.

Tack för alla kommentarer Ska försöka lägga upp ett till kapitel i kväll, men kan inte lova för mycket

snäälla mer!

Nu kommer det mera!

Kapitel 16: Örnen

Alice glömde tillfälligt bort hur man andades. Hon stirrade förfärat upp mot professor McGonagall med halvöppen mun. Sekunderna gick och plötsligt kände Alice en knuff i ryggen. Hon vände sig om och såg att alla stirrade på henne. Pojken som hade knuffat henne, mimade: "Det är din tur!" Alice nickade svagt och började den oändliga vandringen mot pallen med hatten. Hennes fötter kändes som bly och benen som spagetti. Inte världens bästa kombination. Tillslut stod hon framför pallen i alla fall. Hon svalde nervöst, tog upp hatten och satte sig på pallen. Hennes hjärna skrek att detta var ett missförstånd, hon skulle inte passa i någon av elevhemmen, dom skulle be henne att ta tåget hem. Hon skakade av sig dom ovälkomna tankarna och drog hatten över öronen.
"Ett blygsamt yttre med modigt inre. Ovanlig kombination, men det funkar...", sade en gammal röst. Alice hoppade förskräckt till och såg sig om. Ingen i hennes omgivning gav ett tecken på att dom hade hört rösten. Hon kastade en blick mot professor McGonagall, och Alice svor på att hon hade sett skymten av ett leende. Hon drog slutsatserna att hon hade hört rösten i hennes huvud. Betydde det att hon var galen?
"Det är inte galenskap att höra mig...", sade rösten igen i hennes huvud. "...drar logiska slutsatser... är klok... verkar disciplinerad... det är nog bäst det blir..." hatten tystnade för att dra ut på ögonblicket, sedan ropade den högt:
"RAWENCLAW!"
En storm av applåder bröt ut i salen. Alice kunde se att Michael och Beccy klappade häftigast. Hon pustade lättat ut och drog på munnen. Ravenclaw... samma elevhem som Michael. Det var det hon hade hoppats på. Hon reste sig snabbt upp och satte hatten på pallen. Hon, bokstavligen, flög ner mot Ravenclaw bordet och slog sig ner bredvid Michael, mitt emot Beccy.
"Grattis Alice!", sade Michael och log med hela ansiktet. Han gav henne en stor kram, men släppte henne alldeles för snart och kastade en osäker blick mot änden av bordet där tre sätteårselever satt.
"Grattis!", sade Beccy och gjorde tummen upp.
"Tack...", sade Alice frånvarande. Hon höjde ögonbrynen mot Michael, som gav henne en senare-blick.
Efter att sorteringen hade avslutats, ställde sig en gammal man upp med långt silvrigt hår och skägg. Hela salen tystnade man skulle nog kunna höra en knappnål falla till marken. Han log strålande mot eleverna och sade högt:
"Välkomna till Hogwarts! Och till er som gått här tidigare, välkomna tillbaks till Hogwarts! Men nu så ska jag inte hålla ett långt tråkigt tal, som ingen kommer lyssna på" Några enstaka elever fnittrade. "Utan jag säger bara två ord till... Hugg in!"
Alla elever klappade i händerna och ropade uppskattande. Han log ännu bredare, och för ett ögonblick, möttes hans och Alice blickar. Han blinkade med ena ögat när han såg hennes förbluffade ansiktsuttryck. Alice fick intrycket av att, precis som på chokladgrodekortet, att han kollade in i henne.
Dom guldfärgade faten som prydde borden, fylldes med all mat man kan tänk sig.

När det sista fatet tömdes reste sig Dumbledore upp. Allt prat tonades bort.
"Nu när vi allesammans är mätta och nöjda, är det marsch i säng" Några elever fnittrade igen och kastade roade blickar på honom. "I väg med er nu!"
Alla elever reste sig upp från bänkarna och började gå mot dörren ut mot entréhallen.
"Förstaårseleverna, följ efter mig!", ropade en röst.
Michael kramade hennes hand, och viskade:
"Vi ses sen"
"Vad...", började Alice, men Michael hade redan försvunnit bland allt vimmel.
Alice stod kvar några sekunder, innan hon började gå mot rösten som ropade. Det var en ung kille, med med brosch fäst på bröstet med ett inristat litet P. Bredvid honom stod en flicka med samma märka fäst på sin klädnad. Prefekter, antagligen.
När alla förstaårseleverna var samlade, följde dom efter de två prefekterna ut igenom dörren och upp för den stora marmor trappan. Efter att ha gått upp för många trappor, och gått igenom många korridorer, var dom framme vid slottets västra sida. Nu stod dom i ett torn med en stor dörr. Bredvid dörren stod en stor örn skulptur. De båda prefekterna stirrade på statyn, som om de väntade på någonting.
Örnen vred huvudet och tittade ut över elevskaran. Alice stirrade dumt på den, det kändes som om inget kunde förvåna henne längre.
Prefekterna vände sig om och tittade ner på förstaårseleverna.
"Okej, man måste svara på en fråga för att bli insläppt i tornet!"
Några enstaka elever mumlade okej, utan att släppa örnstatyn med blicken.
Örnen öppnade näbben och sade med en vacker kvinnoröst:
"Vad är tid?"
"Ett fundamentalt begrepp i vår tillvaro som är svårt att definiera", sade en av prefekterna.
"Vackert formulerat", sade örnen och dörren gled upp på vid gavel.
Prefekterna vinkade till sig eleverna och gick in igenom dörren. Det första de möttes av var ett stort rum, med blå färgade gardiner. Väggarna var fyllda med affischer och vimplar med Rawenclaws emblem.
Överallt stod små soffor, bord och fåtöljer.
"Åh....", viskade Alice hänfört. Flera elever omkring henne gjorde likadant.
Prefekterna log nöjt åt förstaårselevernas reaktioner.
"Det här är Ravenclaws sällskapsrum... sär ni tillbringar er lediga tid", sade prefekten som var en kille. Han harklade sig och fortsatte. "Där är flickornas sovsal" Han pekade mot en trappa som gick upp till en trädörr på vänstra sidan av rummet. "Och där är pojkarnas" Han pekade mot höra sidan av rummet, där en till trappa stod. "Era koffertar står vid era sängar. Godnatt"
Hälften av elevskaran gick mot killarnas sovsal andra mot tjejernas.
"Alice!"
Alice hejdade sig vid änden av trappan. Hon vände sig om. Beccy gick med snabba steg mot henne.
Hon stannade vid foten av trappan, tog ett djupt andetag och sade:
"Inte en dålig första dag på Hogwarts, va?" Hon log brett.
Alice log tillbaka.
"Nej... nej verkligen inte"