Den oväntade förälskelsen[SV][PG]

MEER jäätte bra! Mooore!

nytt kapitel

------------------------------------------------------

Kapitel 23


[Bea]

Bea gick längs den långa korridoren, hennes senaste möte med Regulus var när han tvingat in henne i köket. Hon hade konstant försökte prata med honom, men varje gång hon försökt har han stuckigt. Hon blev argare och argare. Varför var han så elak mot henne? Lektionerna var slut för dagen och egentligen borde hon skynda sig tillbaka till sällskapsrummet, hon och killarna skulle på utflykt, eller vad det nu var som de kallade det för. Men hon hade praktiskt taget ingen lust just nu. Hjärtat värkte och saknaden växte i bröstkorgen. Tårarna ville flera gånger per dag tränga fram bakom ögonlocken och benen kändes tyngre för varje dag som gick. Om hon bara fick berätta för någon, eller åtminstone prata med honom! Bea suckade och gick med långsamma steg till sällskapsrummet.

[Regulus]

Det hade idag gått exakt 3 veckor sedan Regulus sist sade ett ord till Bea. Det tärde på honom, men hon ville inte ha honom ändå! Hon ville ha Sirius, det hade hon bevisat på halloween balen. Visst visste han väl att de var bästa kompisar, men om man dömde på blickarna de hade kastat varandra så hade han rätt. Regulus suckade där han låg på sin välbäddade grönklädda säng. Varför kunde inte livet vara enkelt?

[Bea]

När Bea var 1 korridor från uppehållsrummet, kände hon hur tårarna trängde sig fram, och hon kunde inte stoppa dem. Hon skyndade sig in i ett hörn där ingen skulle se henne och försökte mot all förtvivlan att hålla tårarna borta. Men de kom, i floder. Bea satte sig ned och drog upp knäna till näsan. Gud vad hon hatade sitt liv ibland. För just en minut senare kom James och Sirius fram till henne. När hon kastade dem frågande blickar viftade Sirius med marodörkartan. Bea suckade lågt och stängde ögonen.
”Hur är det skraptass?” frågade James och satte sig ned bredvid henne.
”Bra” sa Bea lågt och kämpade tårarna tillbaka.
”Jasså, varför sitter du här och gråter då?” frågade Sirius skeptiskt.
Bea kastade honom irriterande blickar. Varför skulle han verka så smart bara för att Remus inte var närvarande?!
”Snälla berätta Bea!” Sa James och såg menade på Bea-
Bea såg förvånat på James, om han kallade henne för hennes vanliga namn, var han seriös! Men hon skakade långsamt på huvudet och fäste blicken på golvet.
”Bea…!” sa Sirius varnande.
Varför han lät varnade visste hon inte men hon blev bara arg av det.
”NI SKULLE ÄNDÅ INTE FÖRSTÅ!” Skrek hon och sprang därifrån.

[Regulus]

Regulus gick runt i korridorerna med sina kamrater. Det var i deras rutin. Regulus tänkte inte så mycket, han tyckte det gjorde ont att tänka. För varje gång han tänkte, kom han att tänka på Bea, och sedan fick han inte ur henne ur huvudet. Plötsligt stod ett par och kysstes i ett hörn. När han hörde kommentaren: ”Ha, ung kärlek, sådant är inget att ha!” blev han arg. Han visste inte vem som sagt det men det brydde han sig inte om heller. Utan han gick med långa arga steg bort, mot sällskapsrummet och sovsalen igen.

[Bea]

Bea vaknade och såg sig omkring. Hon var i rätt sovsal, det var den vanliga tiden på morgonen, men något var inte som det brukar. Bortsätt från det att hon hade sovit med kläderna på, något… psykiskt var fel. När hon duschat, tagit på nya kläder och fixat i ordning sig, kom hon på det. Hon hade gått och lagt sig, medan hon fortfarande var jättearg på Sirius och James! Hon suckade och gick ned till Stora Salen. När hon kommit in, såg hon dem sitta vid frukostbordet. Hon suckade lite men gick och satte sig bredvid dem. De log vagt mot henne när hon satte sig, och hon log vagt tillbaka. Hon tog lite av det som var uppdukat, men åt inte så mycket av det, hon var inte hungrig.
”Ska du inte äta mer?” frågade James förvånat.
”Nej, jag är inte hungrig” sa Bea lätt och sköt ifrån sig tallriken. ”Förlåt för igår, men jag vill ärligt talat inte prata om det! Okej?”
”Ingen fara!” sa James och log lite mot henne. Men Sirius verkade fortfarande sur på henne för han undvek hennes blick.
”Ja, jag ska väl gå! Ses!” sa hon, mest till James. När Bea kom ut ur Stora Salen såg hon Regulus gå på andra sidan av en folksvärm. Vreden växte inom henne och hon kände att hon måste prata med honom.
”REGULUS BLACK!” skrek hon på honom och började tränga sig genom folkmassorna. Hon kunde se hur chockad och arg han blev. ”KOM HIT NU GENAST OCH PRATA MED MIG!!” Bea kom fram till Regulus som såg arg ut.

[Regulus]

”SKA JAG PRATA MED DIG?! VARFÖR I HELA VIDA VÄRLDEN SKULLE JAG VILJA PRATA MED DIG?!” röt Regulus och såg argt på Bea. Han suckade inombords, varför kunde hon inte låta honom vara?!
”FÖR ATT JAG VILL PRATA MED DIG OCH DU UNDVIKER MIG HELA J*VLA TIDEN!” skrek Bea och såg på honom med hat i blicken. Blicken sårade, han kunde känna en kniv i hjärtat, och det var någon som vred på kniven hela tiden.
”DU ska f*n inte prata med mig som om det är jag som har gjort något som är fel! Det var faktiskt du som svek mig!” Väste Regulus i örat på Bea innan han stack därifrån.

Mer, jätte bra

Ja malin... när kommer nästa?? (a)

GILLAR'T jätte bra

TACK Då är ändå denna inget mot sista boken i trilogin, den är min favorit ♥

Min med

----

Kapitel 24.

[Lily]
Den första snön hade fallit och Lilly brukad älska första snön men inget var roligt längre. Hon suckade och packade ner dagens böcker i den slita väskan. Hon gick ensam ner för trapporna mot stora salen. Hon höll sig lite om magen när hon gick. Hon nästan rös till det hade blivit väldigt kallt och hon kollade och såg att ett fönster var öppet. Hon kollade ut genom det och fick se marodörerna var där ute och lekte i snön. Dem brottades och kasta snö bollar ute i snön. Lily såg mot James och hon hörde Remus glada skratt. Hon stängde genast igen fönstret och vände sig med ryggen mot fönstret. En tår rann nere för hennes kind. Det gjorde ont för henne att Remus var glad och klarade sig utan henne. Lily pinade i sin ensamhet.

[Remus]

”Hahaha, där fick du tramptass” ropade Remus när precis träffat Sirius med en snöboll.
”Oh nu ska du få måntand” ropade Sirius tillbaka och slängde iväg en snöboll. Remus såg upp mot slottet och såg skymten av Lily i ett fönster. Han blev stum och när Sirius snöboll träffade föll han baklänges nere i snön. Sirius skyndade fram till Remus och räckte honom handen.
”Värst vad du blev tafatt då” sa Sirius leende. Remus sa inget men tog hans hand och fick hjälp upp.

”Nämen titta är det Snorgärsen som är ute och sträcker på benen” hördes James hånfulla stämma. Remus och Sirius tittade mot James och såg Severus Snape stå där också.
”Och du Potter ute och rastar dina hundar ser jag” snäste Snape tillbaka och blängde mot Sirius. Sirius var på väg att rusa fram mot Snape och nita honom med Remus tog tag i Sirius och höll kvar honom i bakgrunden.
”Akta din tunga snorgärs” sa James fräsande och drog sin trollstav. Remus försökte fortfarande hålla kvar Sirius men lyckades inte så bra Sirius drog sig lös och stod nu bredvid James.
”Ah, Black har nöjet att ackompanjera dig Potter, modig” Fräste Snape spydigt.
”Jag sa håll din tunga Snorgärs” snäste James och pekade med trollstaven på Snape och sa ”Levicorpus”. Sirius skrattade högt när Snape for upp i luften och blev hängandes i hälen. Remus suckade och gick tillbaka in mot slottet. James och Sirius skrattade glatt och bara lämnade Snape hängandes när dem gick.

[Lily]

Det var efter lunch tid och Lily gick iväg till lektionen i förvandlings konst som hölls av Professor McGonagall. Lily gick in i klass rummet och satte sig långt fram i en tom bänk. Hon kollade bak när dem andra kom in i salen hon såg att Remus kom in tillsammans med de andra Marodörerna. Lily kollade genast ner i boken och strax satte lektionen igång. Professorn berättade och demonstrerade nya förvandling formler.
”Ja, bara då ska ni para ihop er och jobba tillsammans med de här formlerna, Mr Lupin kan jobba med miss Evans…” hördes professorns röst.
”Meen professorn” protesterade Lily som inte ville jobba med Remus, hon ville inte vara i närheten av honom alls.
”Inga men Miss Evans”
Lilly suckade och snart satt Remus bredvid henne. Lily tvekande och ville inte se på honom.

[Remus]

Remus såg på Lily och suckade lite när hon inte ville se på honom. Han tvekade men la försiktigt hans hand på hennes.
”Lill, jag har sagt att jag är ledsen, och det är jag” sa han försiktigt. Han var lugn när Lily inte drog bort handen.
”Snälla Lill, säg någonting, prata med mig” sa han bedjande och han pratade allt i en väldigt låg ton.
”Hur kan jag lita på dig om du inte litar på mig” hördes Lilys röst viskande men hon såg inte på honom.
”Jag litar på dig Lill, jag ville bara inte skrämma bort dig” sa Remus och smekte hennes hand mjukt. Han kände hur Lily drog bort sin hand och det gjorde honom lite missmodig.
”Du skrämmer inte bort mig, du stänger ut mig, skjuter bort mig” hörde Lilys sorgsna och lite ansträngda röst.
”Lily jag menar det inte så” sa Remus tvekande och orolig.
”Men du gör det, fattar du inte” hördes Lily röst en aning vasst innan Remus såg henne resa sig upp och skynda ut ur salen. Remus tog ett djupt andetag och reste sig sedan upp. Han kollade snabbt på James och Sirius innan han spring efter Lily.

[Lily]

Lily skyndade ut ur klassrummet och bort genom korridoren. Några tårar rann ner för hennes kinder.
”Lill, Lill vänta” hörde hon Remus röst ropa bakifrån. Lily snyftade och fortsatte springa. Lily orkade inte prata med Remus, hon ville vara ensam.
”Snälla Lily, lyssna på mig…” hörde hon hans röst ropa.
”Jag vill inte lyssna, det är försent Remus” ropade hon snyftande tillbaka och svängde in i en mörk korridor där hon sjunk ner mot väggen sorgsen. Hon ville men ändå inte.

[Remus]

”Snälla Lily, du måste låta mig förklara, vart tog du vägen?” ropade Remus efter henne, han såg inte vart hon tagit vägen. ”Kom fram så berättar jag för dig, jag är ledsen Lill” fortsatte han men utan att lyckas få fram henne. Han suckade,
”Okej, jag säger det då…” sa han men gjorde en paus.
”Du minns väl att det både var stjärnklart och fullmåne på Halloween?” sa Remus tvekande och kollade efter något tecken på att Lily var där någonstans.
”Jag är en varulv, det var därför jag inte kunde stanna” sa Remus med ett lättat tungt hjärta. Han gick runt och sökte med blicken efter Lily. Han såg in i en mörk korridor och såg hennes konturer.

[Lily]

Lily hade hört att Remus sagt, hon kunde knappt tro det. Var Remus en varulv, hur kunde det gå ihop? Lily satte där tyst och tänkte lite. Vad gjorde der för skillnad? Hon älskade honom och han, älskade han henne? Kunde varulvar älska?
”Lill, där är du” hörde hon Remus röst och hon tittade upp och såg honom och han tittade tillbaka på henne med ett svagt leende. Lily reste sig upp hon torkade bort en tår och sen nästan flög hon in i Remus famn kramande om honom och sen kysste honom djupt. Vad hon hade saknat honom.

nawwwi, mer

good