Kraften (femte året)

så bra

Superbra!

Hjättebra! ♥

Najsigaste (sorry fånigt ordval) någonsin din ff!!

DUE JU FANTASTISK!

Har inte läst än utan tänkte bara "svara" på din kommentar om min kommentar innan jag glömmer bort det. Okej, först, jag vill veta lite grann om Sirius ... typ om han kommer leva. Eller nej. Eller jo. Jag vet inte, det är tråkigt att veta allting innan men samtidigt måste jag få veta om han kommer få leva. Men jag säger nog nej. Det ska bli en överraskning och det lät bra ändå Men vad menar du med "och inte bara för honom"? Hm? Vad? Kommer det Wolfstar? Kommer Bellatrix dö? Fast vänta, då kan vi ju inte höra Molly kalla henne bitch ... Kanske Wolfstar då? Hoppsan, nu kom mitt Wolfstar-beroende fram igen. Hehe ... whoopsiiii c:

Jamen, skulle det inte vara helt fantastiskt om Miriam och Snape bodde i en liten stuga vid stranden och hade tre barn? Och alla var häxor/trollkarlar men hade samtidigt ärvt Miriams kraft. Jaaaaaa, och sen kunde Albus och James och Lily var jämngamla med deras barn och då kunde Lily bli ihop med deras dotter (för nu har jag bestämt att de kommer få en dotter), för Lily är the lesbianqueen. Fight me. c:< Okej, nu överreagerar jag igen. Sorry!

Om (host när host) du nu skriver en bok kan jag hjälpa dig med nästan allt. Då kan vi också skriva om berättelser tillsammans och hjälpa varandra med skrivarblock. Sedan kanske vi kan skriva tillsammans men nej vänta du skriver mycket bättre än mig och vill antagligen inte skriva med en tolvåring buhuuu Men vi kan hjälpas åt i alla fall. (Såklart diskuterar jag gärna din fanfic också, det är bara att skicka iväg en uggla.)

Nu till kapitlet:

När man tänker efter, visste hon praktiskt taget om min hemlighet. Hon visste att min magi var, som hon uttryckte det, annorlunda fördelad, vilket innebar att jag inte bar trollstav, men kunde påverka fysiska föremål med syn och tanke på ett mycket kraftfullt sätt.

Det här lilla stycket fick mig att fundera ... Jag vet ju vad "praktiskt taget" betyder, men samtidigt undrar jag om Hermione vet att hon är mugglare? Kanske kommer hon få reda på det senare. I vilket fall skulle Hermione vara mest förstående eftersom hon växt upp i en mugglarfamilj. Men jag tror dock inte att hon vet om, men hoppas nästan på att hon får reda på det i framtiden haha.

Abbott, Hannah, år 5, Hufflepuff
Bones, Susan, år 5, Hufflepuff
Chang, Cho, år 5, Ravenclaw
Corner, Michael, år 5, Ravenclaw
Finch-Fletchley, Justin, år 5, Hufflepuff
Faded, Elvira, år 2, Ravenclaw
Goldstein, Anthony, år 5, Ravenclaw
Lovegood, Luna, år 4, Ravenclaw
Macmillan, Ernest, år 5, Hufflepuff
Patil, Padma, år 5, Ravenclaw

Jag brukar tänka mig Miriam som en Ravenpuff, och nu var det ju lite kul med att alla elever var från "hennes" elevhem. Oooo, vänta, kom precis på en sak - du kanske kan göra Pottermore-testet ur Miriams perspektiv? Se vilket elevhem hon tillhör? Nej, nu känner jag att jag bestämmer över dig och det vill jag inte. Så nu slutar jag! Men fortfarande kul med elever från "hennes" elevhem (enligt mig då).

Ivrigt lade jag upp planer för vilka formler jag skulle ta upp i introduktionen, och märkte till min glädje, att jag hade en viss fallenhet för det här. Att vara dotter till två lärare hade tydligen satt sina spår.

Såklart är Miriam bra på det. För det första är hon ju, som du säger, dotter till två lärare, och för det andra är det bara så att hon helt enkelt är en bra lärare. Dessutom är hon helt perfekt supermegabra Typ, hon har ju sina brister som alla har. Det är en bra sak med din påhittade karaktär; en del glömmer att ge sina karaktärer dåliga saker och så blir de bara bra. Men inte du, för du är supermega fantastisk!

Dolores Umbitch.

Jag skrattade inte. Nej, nej, absolut inte. Vad är det du säger? Men seriöst, det här var helt fantastiskt. Att det över huvud taget är med, då jag saknade det i böckerna, och att det är Hermione av alla människor som säger det. Det visar att Hermione inte är en tråkig karaktär, utan hon kan vara rolig och svära.

suckade jag och snurrade frustrerat på fjäderpennan.

Av någon anledning är det något jag tänker mig att hon gör. Att hon pillar på saker ofta liksom. Vet inte riktigt varför, det bara är så. Kanske är det för att jag själv gör det (jag menar, jag skrapade bort allt det orangea från en blyertspenna under en genomgång en gång). Eller för att mina karaktärer ofta gör det ... vilket i och för sig kommer lite från att jag gör det. Och det leder oss till slutsatsen om att jag tänker att Miriam ofta pillar på saker för att jag gör det x)

Hur jag brukade ta en bok och smyga mig ut i våningen för att göra honom sällskap framför elden. Hur han, om jag någon gång dröjde, alltid förr eller senare dök upp och erbjöd mig någon härlig dryck - värmande, stärkande eller rogivande - och på ett eller annat sätt lät mig förstå att han uppskattade min närvaro där ute hos honom. Hans koncentrerade ansikte … det rofyllt prasslande ljudet när någon av oss vände blad …

Nämen gud ... Älskar när du skriver vad hon saknar med Snape. Det blir typ vackert men sorgligt, och det är bara så himla fint. GAH ♥ Plus att vi får veta mer om hur Snape tog hand om henne. Alltså Sniriam är så himla bra och Miriam borde ha varit en karaktär i böckerna. Seriöst Joanne, why didn't you add Miriam as a character? (Ursäkta min dåliga engelska).

en överlycklig Ron som kom dansande mot oss, även han med en flaska i handen. Hermione sken upp.

Detta är bara helt fantastiskt. Ron som verkligen är ambitiös för quidditchen, och Hermione som skiner upp. Vet ni varför hon gör det? För att hon älskar Ron och de är menade för varandra MOAHAHAHAHA (på samma sätt som att Sniriam är menade för varandra). Så himla synd att (spoiler från sjätte-sjunde boken)


Hur stor del av själva personen Quirrell hade det egentligen varit som agerade? Hade man ens en rättvis chans, om Voldemort tog sig så nära ens kropp eller sinne?

Som svar på din första fråga: En liten del, typ inte ens det. Ungefär 1% kanske. Svar på din andra fråga: Nej, man hade ingen rättvis chans. Voldy är, även om man helst inte vill erkänna det, en ganska bra trollkarl. Förutom att han inte bryr sig om kärlek osv. Vet inte varför, men har typ alltid haft en soft spot för Quirrell. Kanske efter Mintygirl89's fantastiska fanfic om honom =)

Hon (Elvira) var också den som var först in i klassrummet.
“Hej, Miriam … ehm, miss Silver!” hälsade hon glatt och slog sig ner på en av de främsta bänkraderna.

Tycker bara att detta är fantastiskt. Först att Elvira är den första som kommer eftersom hon gillar Miriam. Sedan att hon rättar sig eftersom hon kommer ihåg att Miriam är hennes lärare. Med att kalla henne "miss Silver" visar hon typ att Miriam verkligen är hennes lärare och så. Typ som att hon "respekterar" Miriam. Dock tror jag inte att Miriam vill vara respekterad, hon vill vara en jämlike, en vän, men visste inte hur jag skulle formulera mig hehe x) Jaja, det var i alla fall fantastiskt att Elvira gjorde så!

och inledde min första lektion.

Kommer vi få veta hur det gick? Typ som att detta är en cliffhanger? Hur som helst, detta var en fantastisk mening. Många skulle skrivit "och började lektionen", vilket enligt mig är ganska dåligt ... Med din mening är det inte bara vackert på något sätt, det är samtidigt lite information i meningen. DU BERÄTTAR SAKER I FÖRBIFARTEN hihiuhihuhihi

Nu längtar jag till nästa kapitel i alla fall! ♥ Återigen, det här kapitlet var jättebra

Underbart kapitel som vanligt! Tycker du får till Miriams funderingar angående Quirrell väldigt bra. Man kan förstå att hon känner medlidande för honom. Oj, oj! Jag både längtar, och gruvar mig för när vi kommer till det du och jag diskuterade om via ugglan! Snape får nog skaffa öronproppar! OBS! Jag bara skojar!

“Jag tror inte att han kan besitta henne på samma sätt som med Quirrell”, funderade Hermione, “han har ju sin egen kropp nu och behöver inte dela någon annans, eller hur? Fast det är klart - han kan ju ha lagt en Imperiusförbannelse över henne …”

Jag skulle skriva, som jag har gjort i exemplet.

“Jag tror inte att han kan besitta henne på samma sätt som med Quirrell”, sa Hermione med fundersam min, “han har ju sin egen kropp nu och behöver inte dela någon annans, eller hur? Fast det är klart - han kan ju ha lagt en Imperiusförbannelse över henne …”

Det låter lite bättre.



Jo, jag kom några saker i kapitel 16 som kan vara bra om du ser över det. (Det är bara för att hjälpa dig!)

“Faktiskt är jag här i ett ärende.

Meningen låter skum i mina öron, när jag läser den högt.

“Jag är faktiskt här i ett ärende.


Det låter bättre.

“På alla upptänkliga sätt”, sa Snape.


Du skriver självklart som du vill, men jag hittade ett ord som lät bättre.

“På alla möjliga sätt”, sa Snape.

Jag gillade båda avsnitten. Nu ska vi se hur det går.

Superbra!!!

Förlåt att jag inte förrän nu tagit min tid att sätta mig ner och läsa kapitlet ordentligt. Det är inte för att det inte är lika bra som vanligt, för det var det absolut. Precis lika bra som alltid. Men jag har haft fullt upp hela veckan och inte haft tid att läsa och när jag läser vill jag kunna ge hela min uppmärksamhet odelat till det jag läser.
Som vanligt var kapitlet fantastiskt bra och jag beundrar ditt språk och din stil enormt. Det är en sann fröjd att få läsa din berättelse och din skildring utav den värld vi alla älskar så mycket. Likt jag gjort alla andra gånger har jag kommenterat allt eftersom jag läst och därför kanske en del kommentarer trycker på något som senare bekräftas. Men jag föredrar att kommentera direkt och precis det jag känner i stunden av läsningen istället för att kommentera efteråt. När jag redan besitter de flesta svar.
Därför kommer här i vanlig ordning, mina favoritcitat/beskrivningar:

Att se henne dyka upp mellan de upplysta borden, med sin tunga, bokfyllda väska på axeln,

Just detta får mig att tänka på upplysningen av någon anledning, haha. För att Hermione på något vis symboliserar den upplysta männniskan. Tänker att det står just de upplysta borden och att hennes tunga bokfyllda väska mycket väl skulle kunna symbolisera kunskapens börda och att kunskap väger tungt.


När man tänker efter, visste hon praktiskt taget om min hemlighet. Hon visste att min magi var, som hon uttryckte det, annorlunda fördelad,

När jag läste detta fick det mig osökt att tänka på hur Hermione under deras trejde år upptäcker Remus hemlighet men sedan behåller den för sig själv utan att berätta ens för honom att hon vet om den. Kanske är det likadant nu. Att Hermione egentligen vet om Miriams hemlighet men väljer att spela med och inte avslöja något som de tagit sig mycket möda att hålla från alla andra.

Medan regnet trummade mot de ståtliga fönsterrutorna, kämpade vi på med våra studier.

Åh, alltså jag älskar regn som slår mot fönsterrutan, och bara blev helt varm när jag läste detta. Även om det kanske mer är menat som en trumma som ökar intensiteten och reflekterar deras stress med studierna… Men ah, jag älskar regn såå…



Det som tog det mesta av mitt fokus var dock förberedelserna för min första undervisning

Jag lider med Miriam i hennes ’stress’ över att förbereda sin första lektion. Själv fick jag hålla en improviserad lektion i musik i veckan… det är inte så lätt som en del får det att verka, haha! Så jag kan verkligen känna hur hon måste känna där hon sitter och försöker förbereda något hon måste genomföra bra om hon inte vill ha Umbitch efter sig.


Tillvalet i latin hade erbjudits hastigt och lustigt vid terminsstarten, med bara några dagar att välja.

Älskar att detta kom hastigt inpå, och även fast det beskrivs som lustigt, kan jag tänka mig att inte många blev sådär jätteförvånade. När allt kommer omkring sig hände det många mycket konstigare saker under perioden när de gick på Hogwarts… förbjudna korridorer osv

“det kan hon mycket väl vara. Det är bara det att … Hon ger ju intrycket av att leva lite grann på sin egen planet, om du förstår vad jag menar.”

När det kommer till ämnet som är Luna är det enda gången jag känner mig riktigt besviken på Hermione. Att hon liksom dömer ut Luna för att hon är annorlunda och vis på ett annat plan än just genom litteratur. Bara för att Luna besitter kunskap man inte kan läsa sig till och som kräver ett steg ut ur boxen. Men mäkta stolt över Miriam som ifrågasätter Hermione och verkar förvånad över att hon inte tycker att Luna är ambitiös.



Det enda, som var lite olustigt, var hennes förbindelse med Hört och sett. Jag hade inte glömt Rita Skeeters framfart.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt att Miriam är orolig över Lunas förbindelse med Hört och sett. Onekligen vet hon inte vad tidningen skriver för slags artiklar. Men för oss som vet blir det fruktansvärt humoristiskt när hon ställer det jämte Rita Skeeter… haha!

Sedan var det viktigt att få till en bra introduktion, som motiverade dem att lära sig så mycket latin som möjligt under året.

Tänk om det vore enkelt att lyckas motivera 15 åringar till att läsa latin… Jag lider med Miriam som måste ge det ett försök, men har all tillförlit till att hon kommer klara det galant. Det gäller bara att blanda allvar med humor eller så… haha. Men oavsett har jag en känsla att Miriam kommer vara en mycket bra och pedagogisk lärare.

Ivrigt lade jag upp planer för vilka formler jag skulle ta upp i introduktionen, och märkte till min glädje, att jag hade en viss fallenhet för det här.

Åå, jag blir så lycklig när jag läser om hennes iver att planera lektionen. Att hon lägger ner sin tid och själ i att få den första lektionen att bli så bra som den bara kan bli. Jag själv älskar att planera, skriva och genomföra lektioner/redovisningar, särskilt om de ämnen man brinner för. Jag kan riktigt se hur Miriam hittar kopplingar mellan trollformlerna och det latinska språket. Kopplingar som kan ge eleverna större förståelse för den magi de utför.


“Med den där hemska kvinnan de satt att undervisa oss i försvar mot svartkonster. Dolores Umbitch.”
Jag hoppade högt i stolen. Att Hermione yttrade fula ord var mycket ovanligt.

Jag älskar att Hermiones plötsliga fula språk får Miriam att reagera så starkt, därför att det berättar för oss två saker. Det första att Hermione ytterst sällan använder sådana förstärkande ord och därför ger det mer kraft och slagkraftigt. För det andra därför att det berättar för oss att Miriam inte använder sådana ord på daglig basis. Det vore konstigt annars att reagera så mycket. Men jag kan mycket väl ha fel.

“Vi får inte lära oss praktiskt försvar! Allt vi gör - det enda vi gör, Miriam - är att läsa kapitel ur Magisk försvarsteori, som jag läst ut för länge sedan.

Tycker det är väldigt roligt att Hermione av alla klagar på att de bara läser böcker…haha!

Det fick mig att tänka på en viss trolldryckslärare, och en våg av intensiv längtan kom över mig. Jag såg ut i regnet, som tilltog i den fallande skymningen. När skulle bli nästa gång för oss?

Åå, Miriam vi längtar lika mycket som du efter en viss trolldryckslärare. Måste också påpeka att i takt med hennes ökade längtan och känsla, ökade också regnet vilket förstärkte hennes känsla. Jag älskar när du använder miljön för att skildra karaktärernas inre.


Hur han, om jag någon gång dröjde, alltid förr eller senare dök upp med något varmt, rogivande te, och på ett eller annat sätt lät mig förstå att han uppskattade min närvaro där ute hos honom.

Alltså, jag dööör vad Snape är fantastiskt gullig och omtänksam i denna berättelsen. Jag ser det verkligen framför mig och jag önskar att detta hände på riktigt.



Hans koncentrerade ansikte … det rofyllt prasslande ljudet när någon av oss vände blad … Nu var detta ett minne blott och ett ensamt tornrum väntade på mig.

Hur gulligt? – För gulligt! Tror det är tredje veckan på raken som jag dött sötdöden. Hör hur boksidorna prasslar så där underbart som bara gamla böcker kan. Känner doften av eld, och gamla boksidor och av en människa man bara älskar att vara nära. Sedan kontrasten från detta underbara mysiga till det faktum att det endast är ett bestående minne och att hon i själva verket ska gå till ett ensamt tornrum… Kan inte låta bli att tänka att det just är ett tornrum – högt upp, långt från alla andra. Nästan undanskuffad.

“Hermione?” undrade jag försiktigt. “Kan jag … följa med dig en liten stund?” Det var inte min starka sida att tränga mig på någon.
“Javisst, såklart!” sa Hermione obekymrat. “Det var verkligen ett tag sedan du var uppe hos oss! Vi får be att Neville försöker hålla Trevor undan bara …” Hon log okynnigt mot mig och jag skrattade lättat, glad att få skjuta upp ensamheten lite till.

Å, man måste bara uppskatta sådana människor som Hermione. Likt Miriam hatar jag också att tränga mig på människor och när Hermione obekymrat bekräftar att det självklart är okej blir jag alldeles varm. Jag känner verkligen hur Miriam lättat kan andas ut och för en stund till skjuta undan alla jobbiga tankar och känslor som kryper intill en när man är ensam.

men avbröts av en överlycklig Ron som kom dansande mot oss, även han med en flaska i handen. Hermione sken upp.

Jag vet att storyn handlar om Miriam och Snape, men blev så glad av just denna meningen. Hermione skiner upp när hon ser att Ron är lycklig, ahhh älskar kärlek mer än allt annat!

Färger och ljud började flyta ihop.

Jag har egentligen inte mycket att säga om just denna meningen. Mest för att det är så svårt att uttrycka vad den fick mig att se och känna i ord. Men tyckte att det var en fantastiskt fin skildring av vad som händer när man är trött och slut både kroppsligt och emotionellt.


“Är du orolig för att Du-vet-vem kontrollerar henne precis som han kontrollerade Quirrell?”
“Ja”, viskade Harry, “det är ju tänkbart, eller hur?”


Spänningen stiger! Vad är nu detta, jag kände hur jag blev helt yrvaken och på spänn när jag läste detta. För vad kommer hända nu egentligen om Umbridge är kontrollerad av Voldemort. För det är ju som Harry säger fullt tänkbart när hon dessutom kunde känna av hans smärtande ärr. Kanske är det därför som hon är så väldigt anti att Voldemort är tillbaka… allt är bara en förklädnad för vad hon verkligen döljer…

“han har ju sin egen kropp nu och behöver inte dela någon annans, eller hur? Fast det är klart - han kan ju ha lagt en Imperiusförbannelse över henne …”

Mycket tänkbart, men jag tänker också att Umbridge i sig själv är så pass mycket ren ondska att hon knappast behövt bli kontrollerad genom imperius. Men Voldemort är ju känd för att kunna legilimens… (Haha tror det heter så…)

“Hon utstrålar ren ondska”,

Ja, det var ju trots allt hon som genomförde alla lagar mot Varulvar och andra ’väsen’ som hon ansåg vara ovärdiga. Det var också hon som senare kom att driva registreringen av mugglarfödda trots allt…


Hur stor del av själva personen Quirrell hade det egentligen varit som agerade?

Tycker Miriam tänker en klok tanke. Därför att jag är av den personliga uppfattningen att han inte hade mycket till val. Han var förmodligen rädd för att dö också och det hade varit den enda andra utvägen, och han klängde sig fast vid livet även om det innebar att Voldemort besatt honom. Eller också blev frestelsen av makten Voldemort erbjöd för stor… det kan finnas många anledningar, men oavsett vad som manade honom, var det nog allt annat en ett fullt eget val.


Icke desto mindre var jag ganska nervös på måndagen, då jag, i egenskap av lärare, trädde in på min första lektion någonsin.

Usch, hoppas nu att allt går vägen för Miriam och att inte en viss padda stör lektionen och gör livet surt för Miriam.

Trion hade inte valt min kurs, vilket jag var tacksam över, då jag hellre ville vara deras vän än deras lärare.

Det finns inget värre än att gå in som lärare i en klass där man känner ungdomarna som vänner utanför klassrummet, så förstår mycket väl Miriams lättnad över att trion inte valde att delta i hennes kurs. Även om det hade kunnat bli spännande om de var med.



“Hej, Miriam … ehm, miss Silver!” hälsade hon glatt och slog sig ner på en av de främsta bänkraderna. Hon hade allt material redo och såg mycket ivrig ut, som alltid på lektion.

Å, älskar att Elvira träder in med den attityden och visar sitt engagemang genom att ha allt material redo och vara ivrig för att få börja. Den respekten och omtanken lugnar säkert Miriams nerver något.

Luna sist med ett drömmande uttryck i ansiktet. Hon satte sig längst bak och tittade ut genom fönstret,

Att Luna redan när hon kommer in är i ett drömmande tillstånd och sätter sig och tittar ut genom fönstret istället för fram, talar så mycket om Lunas drömmande karaktär och jag ville bara uppskatta den fina skildringen.

Ännu en gång, vilket underbart kapitel! Jag blir alldeles salig när jag läser och vill inget annat än att läsa mer. Tyvärr tar ju allt gott slut någon gång och trots att jag läst sista ordet dröjer jag mig kvar en liten stund i den värld du har skapat kring Miriam. Nå med det sagt behöver jag knappast säga att jag längtar efter mer men… se, jag gjorde det ändå!