Vandalen på ridskolan (Berättelse)
Forum > Kreativitet > Vandalen på ridskolan (Berättelse)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Kapitel 26
Jag känner verkligen starkt för den lilla familjen som sovit i samma rum under natten. Det måste kännas läskigt med hoten utifrån. Amy är dock stark. Smart att hon tar med sig smyckena, så att vandalen inte kan få tag på dem. Här blir det lite oklart: ”Ja, vi har ju sett hennes mörka sida”, muttrade Janice hätskt. ”Jag funderar på att prata med Hazel, och be henne se till så att jag får prata med miss Moyes. Följer ni med?” Det låter som om det är Janice som säger alltsammans, eftersom det inte är något radbyte, men visst är det Amy som säger att hon ska prata med Hazel? Åh, vad spännande att Amy ska få träffa miss Moyes! Hon är förmodligen oskyldig. Ska bli väldigt intressant att se hur allt hänger ihop. ”Men jag ska minsann visa den där skurken att jag är tuffar än jag ser ut!” tillade hon bestämt. (Obs, det lilla tryckfelet). ”Härligt! Vi slutar redan klockan två då, eftersom vi har höstlov nästa vecka!” utropade Amy. "Kan mina vänner följa med?” ”Det tror jag går. Jag är ledig i morgon, så efter skolan kan jag hämta er. Om era mammor undrar, så kan ni säga att jag gärna vill ha goda råd om smink.” Byt rad när Hazel svarar: ”Härligt! Vi slutar redan klockan två då, eftersom vi har höstlov nästa vecka!” utropade Amy. ”Kan mina vänner följa med?” ”Det tror jag går. Jag är ledig i morgon, så efter skolan kan jag hämta er. Om era mammor undrar, så kan ni säga att jag gärna vill ha goda råd om smink.” Efter att ha sagt hej då, kom Melanie in i sovrummet. Det låter som om det är Melanie som säger hejdå. Efter att Amy hade sagt hej då, kom Melanie in i sovrummet. Efter att de sagt hej då, kom Melanie in i sovrummet. Åh, vad läskigt med brevet !!! Vad ska hända nu? Nu är det helt uppenbart att smyckena hör ihop med vandalen och att hen verkar veta allt vad Amy tar sig för. Nu börjar Amy bli riktigt rädd, men håller tyst för att skydda sin mamma. Systrarna delar dock allt med varandra. ♥ Längtar till nästa! Mintygirl89:EDIT efter läsning med dottern: Hon tycker absolut att de nu borde berätta för Amber vad som sker, och att det skulle underlätta saker och ting. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 9 jul, 2019 19:02 |
catradora
Elev |
Hej hallå! Ledsen att jag inte hunnit läsa förrän nu, har haft fullt upp (men bättre sent än aldrig heter det väl ).
Kapitel 25 Vilken tur att Amy inte fick ett alltför hårt straff för det hon gjorde, och att hon är sams med sina vänner som står på hennes sida. Lionel och Patricia vill hon däremot inte veta något av, även ordet verkar mer och mer troligt att hon misstagit sig om något. Kanske vore det bra för dem att sitta ner i lugn och ro för att reda ut det som hänt, även om jag förstår att Amy förmodligen inte skulle vara så positivt inställd till det förslaget. Mrs Dubois beter sig lite mystiskt, kan det vara så att hon är inblandad? Förstås kan hennes beteende bara vara en tillfällighet, men ändå... Åh nej, vad obehagligt med inbrott! Förstår att Melanie blir så rädd, det skulle jag också vara i hennes situation. Modigt av Amy att planera ett besök hos miss Moyes, då kanske hon får någon ledtråd om vem som gjorde inbrottet. Kapitel 26 Klokt gjort av Amy att ta med sig smyckena till skolan, så har hon i alla fall dem i säkert förvar. Nu har de också ordnat träffen med miss Moyes, och jag håller tummarna för att de kan få reda på något, speciellt efter den obehagliga lappen Amy fick. Jag känner nog lite samma som Melanie om jag ska vara ärlig, kanske det är läge att låta Amber få veta vad som sker. Det skulle dock säkert leda till lite bråk och förbud gällande Amy och hennes vänners jakt på vandalen, men kanske det är bäst så? - Ja, oj är nog ett bra ord att beskriva detta med. Får som jag tidigare skrev hålla tummarna extra hårt för att miss Moyes kan säga något som är till hjälp. Superbra kapitel (båda två ), jag längtar efter att få se vad som sker härnäst! 21 jul, 2019 21:52 |
Mintygirl89
Elev |
Ett nytt fräscht, och förhoppningsvis efterlängtat kapitel! Hoppas ni gillar det!
_____________________________________________________________ Kapitel 27 Det kändes som en evighet innan den första lektionen skulle ta slut och Amy trodde för ett ögonblick att tiden hade stannat. Hon tappade sin penna på golvet med flit, så hon fick en ursäkt att böja sig ner för att kika i väskan efter brevet hon hade fått. Hoppas miss Moyes berättar allt, tänkte hon när hon rätade på sig. Då får vi tag på hennes kumpan också. När det äntligen ringde ut, smet Amy, Helen, Janice och Kate iväg till biblioteket för att läsa lappen. ”Den där brevskrivaren sparar då inte på krutet!” muttrade Janice argt. ”Gud, vad obehagligt det är”, sa Kate. ”Personen verkar vilja ha sina smycken tillbaka.” Helen såg skrämd ut. ”Vi får hoppas Hazel kan hjälpa oss”, sa Amy och vek ihop brevet. Hon fick syn på Lionel i ögonvrån, men istället för att möta hans blick, tittade hon snabbt ner i en bok. När klockan slog två, jublade Amy, Helen, Janice och Kate eftersom höstlovet började. ”Nu kan vi koncentrera oss på att försöka hitta Arthur”, sa Helen. ”Ja, vi får inte glömma Apple och Chip”, sa Janice. ”Sedan är London Riding och hästarna i säkerhet”, sa Kate. ”Ja, förhoppningsvis åker miss Moyes kumpan fast”, sa Amy. Hon såg sig om efter Hazel, när hon upptäckte att mrs Dubois stod vid grinden och vinkade åt dem. ”Vad kan hon vilja?” undrade Helen förvånat. ”Ingen aning”, sa Kate fundersamt. De styrde stegen mot den gamla damen. ”Åh, Amy!” utropade mrs Dubois. ”Jag hörde att det hade varit inbrott hos dig! Gode Gud, så otäckt det måste ha varit!” ”Vem har ni hört det av?” frågade Amy förvånat. ”Jag och… Lionel pratar inte med varandra längre, så mrs Berry kan omöjligt ha sagt det till er.” ”Jag… öh... sprang på din mamma när jag handlade lunch”, sa mrs Dubois. ”Då berättade hon det för mig.” Hon log medlidsamt. ”Blev något stulet?” ”Nej”, svarade Amy. ”Jag tror människan var ute efter örhänget och ringen”, tillade hon. ”Vi tror att miss Moyes har en medbrottsling!” viskade Kate. ”Just det. Han, eller hon, har skrivit ett till brev till Amy”, sa Janice. ”Det är lika otäckt som det förra brevet!” Helen såg skrämd ut. Mrs Dubois såg medlidsam ut. ”Ja, Martha måste veta att du inte kan simma”, sa hon och klappade Amy på axeln. ”Så gräsligt, lilla vän.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur och tillade: ”Nej, nu måste jag rusa! Vi ses!” Med de orden gick hon iväg. Amy kände sig förbryllad. ”Hur kan hon veta vad som stod i den första lappen?” sa hon förvånat. ”Du vet ju att hon och mrs Berry är goda vänner”, sa Janice. Innan Helen och Kate hann säga något, ropade någon: ”Om ni skyndar er, får ni åka med Hazels privata taxi!” Amy och hennes vänner vände sig om, för att se Hazel stå och le mot dem, så de skyndade sig fram till henne. ”Du har ett speciellt sätt att överraska folk!” skrattade Amy när hon slog sig ner bredvid Hazel. ”Ja, verkligen”, sa Helen. ”Har du aldrig funderat på att bli komiker?” undrade Kate. ”Jag är då utsedd till klassens clown!” ”Och gör lärarna vansinniga efter ett tag!” retades Janice. Hazel fnissade. ”Ni är bra snälla”, sa hon. ”Men jag trivs med mitt jobb. För att vara allvarliga nu, så vet jag vad som har hänt.” Hon såg med ens bekymrad ut. ”Mina kollegor berättade om inbrottet hos dig, Amy.” ”Det var otäckt”, mumlade Amy. ”Vi gissar att miss Moyes har en medbrottsling.” Hon drog fram lappen. Hennes granne läste den och blev bister. ”Ja, vi får se vad hon säger om det”, sa hon och startade bilen. Amy ryste när hon och hennes vänner kom in till fängelset. Allt var grått och det kändes så dystert på något sätt. ”Vänta här”, sa Hazel. ”Jag ska se efter om ni alla får besöka henne, eller om hon bara får träffa en av er.” Hon gick iväg. Medan Amy, Helen, Kate och Janice väntade, såg de sig om. Lite färg på väggarna hade inte skadat, tänkte Amy. Tur att Melanie inte hade tid att följa med, hon skulle få mardrömmar. Hennes granne kom tillbaka efter några minuter. ”Jag är ledsen, men ni kan inte komma in allihop”, sa hon. ”Jag tycker att du ska konfrontera henne, Amy”, sa Janice raskt. Innan Amy hann protestera, sa Helen: ”Jag håller med. Det är dig hon har försökt skada!” ”Och hon har hotat dig!” Kate darrade på rösten. ”Om ni tycker det är okej”, mumlade Amy. ”Jag berättar allt sen.” Med hjärtat i halsgropen följde hon med Hazel till rummet. Miss Moyes snyftade där hon satt fastkedjad vid ett bord. Hennes ögon var rödkantade av gråt och hennes röda hår hade förlorat sin glans. När hon tittade upp, utbrast hon: ”Amy?! Åh, vad glad jag är att se dig!” ”Jaså, det är ni?” frågade Amy kyligt när hon satte sig mitt emot henne. ”Åh, Amy”, sa miss Moyes. ”Du måste få ut mig härifrån! Jag är oskyldig.” Hon grät igen. ”Oskyldig?!” Amy fick en vansinnig lust att skratta, om situationen inte var så allvarlig. ”Arthur är borta, Chip och Apple har fått något konstigt i sig, så de är sjuka och jag blev nästan krossad av en höbal!” Hon drog efter andan. ”För att inte tala om sabotagen med alla sadlar och hinder. Ni skrämde upp min stackars syster!” Miss Moyes såg förskräckt ut. ”Vad säger du?” frågade hon. ”Ja, ni skrämde oss samma helg då jag höll vakt i stallet!” fräste Amy och berättade hur det hade gått till och hon passade även på att redogöra för vad mrs Dubois hade sagt. ”Melanie grät och var livrädd, men det enda vi kunde göra, var att hålla oss lugna. Mrs Dubois säger även att er pojkvän överföll henne i kontoret!” Hon tvekade innan hon slet fram brevet. ”Här är något er vän lämnade i min brevlåda!” Hon andades tungt, som om hon hade sprungit flera mil. En spänd tystnad rådde i det trånga rummet. Miss Moyes läste lappen och såg chockad ut ”Jag har ingen pojkvän”, sa miss Moyes till slut när hon vek ihop meddelandet. ”Jag hade en för två år sedan, men han dog.” Stora tårar rann nerför kinderna. ”Han var med om en bilolycka. Så Abigail har fel. Jag var hos tandläkaren när Chip fick i sig min sömnmedicin och vad gäller Arthur och Apple, var jag inte i närheten av dem. Jag älskar hästar.” Hon snyftade till. ”Jag vet inte hur sakerna kunde hamna i mitt skåp!” ”Hur förklarar ni hotbreven?” undrade Amy. ”Jag skulle aldrig skada dig!” Miss Moyes gav henne en vädjande blick. ”Jag ringde aldrig dig, eller knuffade ner höbalen mot dig. Jag hade åkt till min pappa den där lördagen.” Hon harklade sig och fortsatte: ”Jag äger inte ens en motorcykel, och vad ringen och örhänget beträffar, så är de någon annans.” Amy andades tungt. Hon visste inte vad hon skulle tro. Det känns som om vi är på ruta ett, tänkte hon dystert. Vi kan lika gärna ge upp. En annan tanke slog henne plötsligt. ”Mrs Dubois berättade om något ni gjorde när ni var sjutton år. Ni misshandlade en häst under en tävling!” Miss Moyes såg på henne en kort stund innan hon snyftade till igen. ”Jag kan inte fatta varför Abigail säger så!” viskade hon förtvivlat. ”Jag…” ”Jag är ledsen”, avbröt en polisman plötsligt, ”men besökstiden är tyvärr slut.” ”Vänta lite”, sa Amy. ”Vad är det ni inte fattar?” ”Jag såg när en häst blev misshandlad! Jag har inte skadat någon häst! Du måste…” ”Besökstiden är slut, så nu är det bäst att du går”, sa polismannen och tog Amy om axlarna. Hon frös när hon lämnade rummet, och miss Moyes gråt ekade i hennes huvud. Hennes vänner tittade på henne med förväntansfulla blickar. ”Hur gick det?” frågade Janice spänt. ”Hon förnekar allt!” muttrade Amy och berättade om samtalet. När hon var klar, utbrast Helen: ”Vi är tillbaka där vi började! Och hon sa inget om Arthur!” Hon fick tårar i ögonen. ”Vi får hoppas att polisen gör allt för att hitta honom”, sa Kate och tog henne om axlarna. De fyra vännerna sa inget till varnadra när Hazel skjutsade dem hem. _________________________________________________________ Ja, ni får ursäkta angående fängelsescenen. Jag utgick från filmer, så jag har inte någon aning! Jag hoppas ni förstår! Mystiken tätnar! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 22 jul, 2019 21:50
Detta inlägg ändrades senast 2019-07-23 kl. 17:52
|
Avis Fortunae
Elev |
Miss Moyes snyftade där hon satt fastkedjad vid ett bord. Hennes ögon var rödkantade av gråt och hennes röda hår hade förlorat sin glans. När hon tittade upp, utbrast hon: ”Amy?! Åh, vad glad jag är att se dig!”
Mitt helhetsintryck av det här kapitlet är, hur oerhört synd det är om miss Moyes! Jag får verkligen medlidande med henne, det är starkt skrivet och nu är jag helt övertygad om att hon är oskyldig. Mrs Dubois är däremot mer misstänkt än någonsin! Hoppas verkligen att Amy frågar sin mamma om hon och mrs Dubois har pratat. Om de inte har det ... då är något väldigt skumt! Skickligt förresten att få in twisten med Lionel i berättandet. Att han och Amy inte pratar längre och därför kan mrs Dubois inte veta genom mrs Berry om inbrottet. Upptäckte några smågrejer: Hon såg med ens bekymrad. Hon såg med ens bekymrad ut. Amy anades tungt. Amy andades tungt. ”Jag såg när en häst blev misshandlad! Jag har inte skadat någon häst!” Du måste…” ”Jag såg när en häst blev misshandlad! Jag har inte skadat någon häst! Du måste…” Min dotters kommentar: Hon jublade, när hon fick höra att det hade kommit ett nytt kapitel. Kommentar under läsningen: De skulle inte ens vara i stallet och hålla vakt, för de hade inte fått tillåtelse. (Apropå att Amy blev arg på miss Moyes för att de blev skrämda samma helg som de höll vakt i stallet). Som sagt - hoppas Amy frågar Amber, om hon träffat mrs Dubois och om de pratat om inbrottet! Längtar till nästa kapitel! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 23 jul, 2019 15:03 |
Mintygirl89
Elev |
Det kliade i fingrarna, så jag laddar upp ett nytt kapitel! Det kan bli lite läskigt, så se till att ha något ätbart i närheten!
Njut ordentligt. ________________________________________________________ Kapitel 28 När Amy kom hem satt hennes syster vid matbordet. ”Mamma är inte hemma än”, upplyste Melanie och tittade upp från sin bok. ”Men hon slutar ju om en kvart, så hon kommer snart.” ”Bra”, sa Amy och slog sig ner. ”Då hinner jag berätta för dig vad som hände idag!” Hon talade om exakt vad miss Moyes hade berättat. När hon var klar, satt Melanie och gapade. ”Det är ju vansinne!” utbrast hon. ”Om miss Moyes inte vet var Arthur är, kommer skolan ändå att stängas! Ingen kommer att vilja rida där, med rädsla för att deras hästar ska bli stulna, skadade, eller dödade!” Hennes ögon fylldes av tårar. ”Jag tänker gå till mrs Dubois efter maten”, sa Amy bestämt medan hon letade fram en näsduk som hon räckte sin syster. ”Hon kan ha blandat ihop saker och ting.” Just som hon hade sagt det, ringde mobilen och Ambers nummer syntes. ”Hej mamma!” sa Amy när hon svarade. ”Hej, vännen”, sa hennes mamma. ”Jag undrar om ni kan ta mat ur frysen ikväll? Jag kommer inte att hinna hem, jag måste jobba över. Lås dörrarna och öppna inte för främlingar! Jag ska skynda mig hem när jag är klar.” ”Jag hade tänkt åka över till mrs Dubois efter middagen”, sa Amy. ”Det… var så att hon såg dig när hon skulle köpa lunch, och att du hade berättat att det varit inbrott…” ”Jag har inte pratat med mrs Dubois idag”, avbröt Amber förbryllat. Amy blev också förvånad. ”Är… är du säker?” frågade hon. ”Skulle jag ljuga?” undrade Amber, som lät ännu mer häpen. ”Hon var i affären samtidigt som jag köpte larmet, men just när jag skulle gå fram och hälsa, skyndade hon sig iväg.” Hon harklade sig och tillade: ”Hon verkade ha bråttom. Jag tror inte hon mår så bra. Du kan kanske åka dit någon annan gång?” ”Ja… ja, det gör jag”, mumlade Amy innan hon sa hejdå. Melanie såg ängsligt på henne. ”Vad sa mamma?” viskade hon. ”Hon sa att hon och mrs Dubois inte hade pratat med varandra.” Amy stirrade misstroget på telefonen. ”De var på affären samtidigt, men när mamma skulle gå fram och hälsa, gick hon iväg.” Melanie bet sig i läppen. ”Hon är kanske orolig för att miss Moyes kumpan ska komma och attackera henne, så hon kanske sa fel?” föreslog hon. "Du vet, hon är kanske förvirrad och säger fel saker. Den här personen har kanske fått nys om att hon känner till händelsen med hästen, och nu försöker han, eller hon, tysta henne." ”Det kan mycket väl vara så”, sa Amy, men hon var fortfarande fundersam. ”Kila iväg och lås båda dörrarna medan jag plockar fram mat.” Med snabba steg gick systern från köket. När Amy letade fram rester, snurrade tankarna i huvudet på henne. Så fort de hade ätit klart, gick Melanie till badrummet. Amy skickade ett mejl till sina vänner, där hon berättade vad Amber hade sagt. Sedan drog hon fram en bok för att tänka på annat, men bokstäverna och orden hoppade omkring för hennes ögon, så hon gav upp. Hon kunde inte låta bli att tänka på vad miss Moyes hade sagt. ”Jag undrar om hon misshandlade hästen. Hon blev väldigt förtvivlad när jag nämnde händelsen. Hon säger att hon inte har någon pojkvän. Jag undrar vad som pågår.” Hon tänkte plötsligt på Lionel, och dysterheten angrep henne på bara några sekunder. ”Om jag hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom!” Ögonen fylldes av tårar. ”Då skulle jag berätta om besöket hos miss Moyes. Men han är ihop med Patricia, och nu sitter de säkert och myser!” Hon torkade sig hastigt i ansiktet. ”Han är inte värd mina tårar!” muttrade hon ilsket. ”Jag ska hitta en annan kille!” Till hennes stora lättnad kom hennes mamma, och tillsammans installerade de larmet. ”Nu kommer vi att vara trygga”, sa Amber med ett triumferande leende. ”Tjuvarna kommer inte att våga sig in hit!” ”Toppen”, mumlade Amy samtidigt som hon läste igenom bruksanvisningen för att se så de hade gjort rätt. ”Men vad är det med dig?” Amber stirrade på henne. ”Du är inte dig själv. Jag trodde du skulle vara glad för att ni har höstlov”, tillade hon förvånat. Gud vad jag önskar att jag kunde berätta om vandalen! tänkte Amy. ”Jag… jag är nog bara trött”, sa hon undvikande. ”Du vet, vi har haft så mycket läxor innan lovet”, tillade hon. Amber log lättat och gav henne en kram. ”Ja, det förklarar ju saken. Sedan är du tonåring, och då är det upp och ner med humöret. När du har duschat, kan vi se film och bara mysa!” Amy log och skyndade till badrummet. Under natten vaknade Amy av någon underlig anledning. Hon kände sig torr i munnen, så hon klev upp för att ta sig ett glas vatten. Medan hon vred på kranen, betraktade hon stjärnorna. Hon kom att tänka på hästarna och ridskolan. ”Undrar om Chip, Apple och Arthur kommer tillbaka”, mumlade hon innan hon tog en klunk av vattnet. ”Jag hoppas verkligen att allt är över, bara vi får tag i kumpanen. Men miss Moyes såg väldigt konstig ut när jag talade om misshandeln. Det som är ännu mera mystiskt, är att mamma såg mrs Dubois, men inte pratat med henne.” Hon suckade och drack upp det sista av vattnet. ”Jag hoppas mrs Dubois är hemma i morgon.” Hon ställde ifrån sig glaset och gick till sovrummet. Just som hon skulle krypa ner i sängen, fick hon en underlig känsla av att någon betraktade henne. Med viss tvekan vände hon sig om och stelnade till. Vid äppelträdet stod en person, klädd i svart huvtröja och svarta byxor. Amy förstod med en gång att det var vandalen, så hon skyndade ut i köket igen, där hon drog fram en stekpanna. Hon tog sig snabbt till ytterdörren och låste upp den, men när hon kom ut, hade människan hunnit ta sin motorcykel och åkte snabbt iväg. Amy vågade inte springa efter, utan rusade in och låste dörren. Med darrande ben smet hon tillbaka till sovrummet och lade stekpannan på sängbordet. När hon kröp ner i sängen, darrade hon av rädsla. _______________________________________________________ Hu! Vilken cliffhanger! Hoppas ni gillade kapitlet. Nu får vi se hur det går. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 29 jul, 2019 12:31
Detta inlägg ändrades senast 2019-07-30 kl. 08:58
|
Avis Fortunae
Elev |
Mycket bra och spännande kapitel! Och mrs Dubois hade inte pratat med Amys mamma, så som hon sa att hon hade gjort. Mrs Dubois är mer misstänkt än någonsin och det är svårt att förstå hur Amy kan vilja gå hem till henne. Det verkar som om hon är rädd för vandalen men inte för mrs Dubois. Men jag minns motorcykelnycklarna som Amy såg hemma hos nämnda dam ...
”Det är ju vansinne!” utbrast hon. ”Om miss Moyes inte vet var Arthur är, kommer skolan ändå att stängas!” Hennes ögon fylldes av tårar. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop att hela ridskolan kommer att stängas för att Arthur saknas. Kanske kan det förklaras tydligare? ”Hon sa att hon och mrs Dubois inte hade pratat med varandra.” Amy stirrade misstroget på telefonen. ”De var på affären samtidigt, men när mamma skulle gå fram och hälsa, gick hon iväg.” Melanie bet sig i läppen. ”Hon är kanske orolig för att miss Moyes kumpan ska komma och attackera henne, så hon kanske sa fel?” föreslog hon. ”Det kan mycket väl vara så”, sa Amy, men hon var fortfarande fundersam. Om du ser den gula texten: Hur hänger det hela ihop? På vilket sätt kan hon ha sagt fel och vad hade det med kumpanen att göra? Mycket spännande nu och det känns som om dramaturgikurvan bara når högre och högre. Amy är väldigt modig på slutet, när hon springer ut med stekpannan, och vandalen verkar bli rädd för henne, eftersom hen åker iväg på motorcykeln. Nu får vi se hur det går! ------------------------------------------------------------- EDIT efter läsning med dottern: "Jag visste det!" sa hon, när det visade sig att mrs Dubois INTE pratat med Amber. Vi är båda övetygade om mrs Dubois inblandning. Hon tyckte också att inbrottsskyddet borde inkludera kameror. Och istället för stekpannan tyckte hon att Amy borde tagit en stor kniv från köket ... (!!!) Just som hon skulle krypa ner i sängen, fick hon en underlig känsla av någon betraktade henne. Just som hon skulle krypa ner i sängen, fick hon en underlig känsla av att någon betraktade henne. Längtar till nästa, det närmar sig Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 29 jul, 2019 14:27 |
catradora
Elev |
ska läsa när jag har lugn och ro att sätta mig ner, blir spännande att se vad som händer (feel free att lägga upp kapitel fast jag inte hunnit kommentera, jag läser ikapp vid första bästa tillfälle bara )
30 jul, 2019 19:37 |
Mintygirl89
Elev |
catradora, du skrev att jag kunde lägga upp ett kapitel, så jag gör det. Kom ihåg att INTE stressa med kommentaren! Ta god tid på dig. ♥
Avis Fortunae, här är nästa kapitel! _________________________________________________________ Kapitel 29 Amy skrek till när hon kände att någon ruskade på henne. ”Amy!” väste en röst. ”Lugna dig! Du väcker mamma!” Amy slog upp ögonen och fick till sin stora lättnad syn på systern. ”Åh, Melanie! Tack gode Gud!” viskade hon och gav henne en kram. ”Jag hade en så förfärlig dröm.” ”Jag vet”, viskade Melanie. ”Du skrek nej ett par gånger. Vad hände? Och vad gör stekpannan på ditt sängbord?” ”Jag drömde att vandalen jagade mig med en pistol. Jag skrek att personen skulle sluta, men jag snubblade och ett skott hördes”, svarade Amy undvikande. ”Sen väckte du mig tack och lov. I natt gick jag in i köket för att dricka lite vatten. När jag kom tillbaka hit, fick jag en känsla av att någon stirrade på mig och när jag vände mig om, fick jag syn på den där hemska människan! Jag tog stekpannan för att stoppa personen, men han, eller hon, hann åka iväg på sin motorcykel.” Hon drog på sig morgonrocken och gick till köket för att lägga tillbaka stekpannan i skåpet, så att Amber inte skulle märka något. Melanie såg skräckslagen ut. ”Jag fattar inte varför det händer!” viskade hon och slog armarna om Amys midja. ”Vad vill vandalen oss?!” Hon snyftade till och tårarna rann nerför kinderna. ”Jag vet inte”, mumlade Amy medan hon strök systern över håret. ”Men jag tänker fråga mrs Dubois idag”, tillade hon bestämt. ”Jag ska be Helen, Janice och Kate följa med.” ”Bra!” Melanie torkade sig i ögonen. Efter några minuter kom deras mamma ner i köket. ”Värst vad ni är morgonpigga”, sa hon. ”Ja… vi kunde inte somna om”, svarade Amy i ett försök att låta naturlig. ”Jo, jag tänkte träffa tjejerna nu före lunch. Vi… öh… fick… en uppgift i biologin! Vi ska samla löv och pressa dem!” Amber höjde förvånat på ögonbrynen. ”Jag trodde att ni skulle slippa läxor under lovet”, sa hon. ”Det går fort att göra den.” Amy log i hopp om att det var övertygande. Amber ryckte på axlarna. ”Ja, det kan du väl få göra”, sa hon innan hon gick till badrummet. ”Det gick ju bra”, sa Melanie. ”Ja”, verkligen.” Amy suckade av lättnad. ”Vill du följa med?” tillade hon raskt. Systern skakade på huvudet. ”Jag tänkte att jag kan smita över till Hazel och berätta vad som hände i natt”, sa hon. ”Jag säger bara till mamma att jag vill lära känna henne lite bättre”, tillade hon. ”Det kanske är lika bra”, sa Amy och drog fram koppar, glas och fat. ”Då får polisen veta att vi har en mystisk främling som smyger omkring på vår gård. Jag ska ringa de andra tjejerna så fort vi har ätit frukost.” När klockan var halv tio, skyndade Amy iväg till parken för att möta sina vänner. De andra tjejerna stod vid fontänen och alla tre såg nyfikna ut. ”Vi blev förvånade över ditt mejl”, sa Janice när Amy kom fram till dem. ”Det låter konstigt alltihop!” viskade Kate. ”Det är inte det enda!” sa Amy bistert. ”Vandalen var ute på vår gård i natt!” ”Vad säger du?!” utbrast Helen chockat. ”Åh, gode Gud!” tillade hon och såg förfärad ut. Amy berättade snabbt hur det hade gått till. ”… och sen försvann människan på sin motorcykel”, avslutade hon. ”Jag vågade inte följa efter, så jag sprang in igen och låste dörren.” ”Det var bra!” sa Janice och tryckte hennes hand. ”Men jag undrar vad människan ville”, sa Kate med darrande röst. ”Det rör sig om örhänget och ringen förstås!” sa Helen. ”Han, eller hon, vill så klart ha tillbaka dem!” ”Just det, men det kan personen bara drömma om.” Amy tog upp påsen med smyckena ur sin väska. ”Jag går ingenstans utan dem.” Hon lade tillbaka sakerna i väskan och tillade: ”Bäst vi går nu, så vi hinner innan lunch.” Med de orden skyndade sig de fyra vännerna iväg. Så fort Amy och hennes kompisar stod utanför mrs Dubois, sa Helen: ”Jag hoppas hon är vaken. Du berättade att hon blev irriterad när du ringde på sist.” ”Hon väntade besök, så hon ville hinna bada”, sa Amy. ”Men hon mjuknade lika snabbt”, tillade hon och ringde på. Dörren öppnades och mrs Dubois dök upp, rufsig i håret. ”Nej, men vilken trevlig överraskning!” sa hon. ”Kommer ni på besök?” ”Ja, vi vill prata med er”, sa Amy och klev in. ”Ni låg väl inte och sov?” undrade Helen oroligt. ”Inte alls, Helen lilla!” Den gamla damen log. ”Jag har inte hunnit kamma mig än. Slå er ner, så kommer jag strax”, tillade hon innan hon smet in i badrummet. ”Hon såg ut som hon hade ett skatbo!” viskade Kate och fnissade. ”Kate!” väste Janice och daskade till henne. ”Hon kan höra dig! Vi är här för att prata om vad miss Moyes sa till Amy, inte för att skämta.” ”Det stämmer”, sa Helen och kastade en blick mot badrummet. ”Vi måste hålla oss till saken.” Mrs Dubois kom tillbaka. ”Jaha, vad har ni på hjärtat?” undrade hon. ”Jag fick chansen att träffa miss Moyes”, svarade Amy raskt. ”Jag fick veta en hel del saker!” Utan att hejda sig, talade hon om hur allt hade gått. Mrs Dubois såg förvånad ut. ”Inte visste jag att hennes pojkvän var död sedan två år tillbaka”, sa hon slutligen. ”Ja, hon måste ha en vän i alla fall, som hjälper henne.” Hon kastade en snabb blick på sitt armbandsur. ”Jag tror ni får kila iväg, flickor. Jag måste åka till läkaren om en kvart.” ”Men jag har mer att säga!” protesterade Amy. ”Det är viktigt!” ”Jag är ledsen, Amy.” Mrs Dubois gav henne ett sorgset leende. ”Jag har inte tid. Vi får ta det en annan dag.” Hon visade ut dem. ”Kom bara ihåg att Martha är falsk! Hon ljuger för att få komma ut!” Därefter stängde hon dörren. Amy kände hur ilskan steg inom henne. ”Jag kan inte tro det!” fräste hon när de var ute på gatan. ”Jag skulle just tala om att mamma inte hann prata med henne, och så skickar hon ut oss!” ”Lugna dig!” bad Janice. ”Hon hade säkert bråttom”, tillade hon. ”Vi måste tänka på att hon blev överfallen på sitt kontor”, sa Helen. ”Jag håller med.” Kate såg allvarlig ut. ”Det kan hända att hon fortfarande är chockad och behöver hjälp. Du vet, hon kan kanske inte sova och behöver tabletter.” Amy kände hur vreden rann av henne lika fort som den kommit. ”Ni har rätt”, sa hon. ”Jag ljög och sa till mamma att vi fick i läxa att pressa några löv, så vi går förbi parken och tar ett par blad.” Medan de gick, tänkte hon: Vi är tillbaka på ruta ett. Men vi får hoppas att vandalen blir påkommen av Hazel och hennes kollegor. Då får vi äntligen vara ifred. _______________________________________________________ Hoppas ni gillade kapitlet! Det börjar dra ihop sig. Nästa kapitel kommer på obestämd tid. Dels är det inte färdigskrivet ( ), och dessutom ska jag vara hos mina föräldrar. Hade jag haft en laptop, hade jag kunnat ta med mig datorn, men nu kan jag inte det. (Berättelsen är skriven på ett dokument.) Så ni får ha tålamod, vilket jag vet att ni har! ♥ Läs gärna Tårar från himlen :D <3 1 aug, 2019 13:10
Detta inlägg ändrades senast 2019-08- 2 kl. 13:38
|
Avis Fortunae
Elev |
Bra kapitel som vanligt! De kämpar på, men mrs Dubois låter dem inte komma någon vart. Som alltid skickar hon iväg dem, när det börjar brännas. Klokt beslut av Amy att ta med sig vännerna dit och bra att Melanie samtidigt besöker Hazel. Nu måste de få tag i den mystiska personen!
En detalj jag blev lite speciellt förtjust i är ursäkten att de ska pressa löv till biologin. Det passar ihop med höstlovet och blir lite som en miljöbeskrivning, vilken ger ännu mer liv åt texten. TIPS: ”Ja, det kan du väl få göra”, sa hon innan hon gick till badrummet Punkten fattas eller har råkat falla bort. ”Vi blev förvånade över ditt mejl”, sa Janice när Amy kom fram till dem. ”Det låter konstigt alltihop!” viskade Kate. ”Det är inte det enda!” sa Amy bistert. ”Vandalen var ute på vår gård i natt!” ”Vad säger du?!” utbrast Helen chockat. ”Åh, gode Gud!” tillade hon och såg förfärad ut. Amy berättade snabbt hur det hade gått till. ”… och sen försvann människan på sin motorcykel”, avslutade hon. ”Jag vågade inte följa efter, så jag sprang in igen och låste dörren.” ”Det var bra!” sa Janice och tryckte hennes hand. ”Men jag undrar vad människan ville”, sa Katie med darrande röst. Jag tror det är bäst att vara konsekvent och kalla henne antingen Kate eller Katie hela tiden. ”Men jag har mer att säga!” protesterade Amy. ”Det är viktigt!” ”Jag är ledsen, Amy.” Mrs Dubois gav henne ett sorgset leende. ”Jag har inte tid. Vi får ta det en annan dag.” Hon visade ut dem. ”Kom bara ihåg att Martha är falsk! Hon ljuger för att få komma ut!” Byt rad när en ny person pratar. ”Men jag har mer att säga!” protesterade Amy. ”Det är viktigt!” ”Jag är ledsen, Amy.” Mrs Dubois gav henne ett sorgset leende. ”Jag har inte tid. Vi får ta det en annan dag.” Hon visade ut dem. ”Kom bara ihåg att Martha är falsk! Hon ljuger för att få komma ut!” Säkert är vandalen ute efter att få tillbaka smyckena, främst kanske för att de är bevismaterial? Det känns som om det inte är en slump att mrs Dubois är rufsig i håret när de kommer. Om en sådan detalj är med brukar det betyda något. Vild gissning: Har hon varit ute och åkt motorcykel? ”Hon såg ut som hon hade ett skatbo!” viskade Kate och fnissade. ”Kate!” väste Janice och daskade till henne. Det blev samtidigt en rolig detalj i texten! Sorry, men mitt hopp om mrs Dubois är ute sedan länge Nu hoppas vi på att Hazel kan hjälpa till! Längtar på obestämd tid till nästa och hoppas du får det trevligt hos föräldrarna. ♥ EDIT: Två kommentarer från dottern den här gången. Dels att det inte var så snällt att säga det där med skatboet och dels att Amy lätt blir arg. Att ha en känslosam huvudkaraktär har ju många fördelar! Tänker också på Quirinus och på min egen huvudkaraktär, som dock har svårt att bli just arg, men har nära till både glädje och tårar. Upptäckte ett till tips: Dörren öppnades och mrs Dubois öppnade, rufsig i håret. Jag tror det blir bättre om man väljer ett annat ord istället för öppnade, till exempel dök upp eller kom ut. Eller något annat. Då blir det ingen upprepning. Längtar till nästa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 1 aug, 2019 14:46 |
Mintygirl89
Elev |
Ja, då är det dags för ett nytt kapitel. Eftersom jag jobbar, kommer avsnitten att komma slumpmässigt, det vill säga, ni ser vilket dag tråden uppdateras.
Varsågoda! __________________________________________________________ Kapitel 30 Efter att ha hittat ett par fina löv, sa Amy hej då till sina vänner och gick hemåt. Så fort hon kom in i sitt hus, mötte hon sin mamma. ”Vilken tur att du kommer”, sa Amber. ”Jag är så klantig, jag glömde handla mjölk igår!” Hon log generat. ”Jag vill inte lämna Melanie ensam efter inbrottet, så det är bra om du stannar här, medan jag åker till affären.” ”Ja, oroa dig inte”, sa Amy och sparkade av sig skorna. ”Jag går ingenstans.” Amber gav henne en kram. ”Jag ska skynda mig så fort jag kan”, sa hon innan hon sprang mot bilen. ”Jag har extranyckeln med mig, så lås dörren är du snäll”, tillade hon. Amy stängde och låste, innan hon gick till sovrummet. ”Vad bra att du är här”, sa Melanie som tittade upp från sin bok. ”Jag var hos Hazel och berättade om det som hände i natt”, tillade hon. ”Vad sa hon?” undrade Amy hoppfullt. ”Hon var på jobbet när det hände, men hon ska ta upp det med sina kollegor”, svarade systern. ”Hon bad mig säga att du ska komma till henne när du har tid. Hon vill prata med dig.” ”Så fort vi har ätit lunch, går jag dit”, sa Amy. ”Då är mamma hemma, och du slipper vara ensam.” Klockan var halv ett när Amy skyndade sig till sin granne och ringde på. ”Åh, Amy. Jag undrade just ifall jag skulle ringa dig”, sa Hazel när hon öppnade dörren. ”Slå dig ner i soffan, så kommer jag med saft”, tillade hon och gjorde en gest mot vardagsrummet. Amy gjorde som hon blev tillsagd. Efter några sekunder kom Hazel med glas, tillbringare och lite småkakor. ”Ja, du undrar kanske varför jag bad Melanie skicka hit dig?” frågade hon och tog en kaka. ”Jag vet varför”, sa Amy och tog en klunk av saften. ”Det handlar om främlingen som stod på gården. Jag sa till mina vänner att jag…” ”Det är inte därför jag vill prata med dig”, avbröt Hazel med sorgsen stämma. ”Är det om händelsen miss Moyes var med om när hon var sjutton år?” sa Amy, förbryllad över tonfallet hon hörde. ”Nej”, sa Hazel och såg dyster ut. ”Det handlar om Lionel.” Amy satte saften i halsen när hon hörde hans namn. ”Lionel?!” utbrast hon mellan hostningarna. ”Vad… vad är det med honom?” Hon ville helst slippa höra hans namn, men samtidigt var hon lite nyfiken. ”Han verkar annorlunda, har Pamela berättat för mig.” Hon bet sig i läppen. ”Han verkar vara i andra tankar, för min syster får nästan tjata på honom att han ska hjälpa till i stallet, eller att han ska göra sina läxor. Hon vet att du och jag är grannar, så hon undrade om du kanske vet något.” ”Han har väl dåligt samvete!” fräste Amy, som inte kunde hejda vreden. ”Han har ljugit för dig!” Hazel höjde förvånat ögonbrynen. ”Ljugit för mig?” upprepade hon förundrat. ”Ja, han är en lögnhals!” sa Amy argt. ”Han sa till dig att han inte har en flickvän, men jag såg honom sitta och pussa Patricia Spellman i matsalen på skolan!” Hon kände hur ögonen fylldes av tårar, så hon vände sig bort. ”Det… det värsta är att… h-han inte var… ärlig mot dig!” Hazel såg mer häpen ut. ”Pussade han Patricia Spellman?” undrade hon. ”Ja, eller något i den stilen”, muttrade Amy och reste sig upp. ”Jag är ledsen Hazel, men jag tror jag måste gå. Tack för saften och kakorna!” ”Vänta lite!” bad Hazel hastigt. ”Jag tror du har…” ”Jag är ledsen, men jag vill inte prata om honom. När han är här, kommer jag inte att hälsa på!” sa Amy. Hon gick ut genom dörren och sprang snabbt till sitt eget hus. _______________________________________________________ Ja, kapitlet blev inte så långt, men det kan inte hjälpas. Men annars hoppas jag ni gillar det! Oj, nu har Hazel fått höra hur det ligger till med Lionel. Hur ska det gå? Det får vi se, för jag kan avslöja redan nu att jag håller på att få berättelsen klar. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 25 aug, 2019 15:36 |
Du får inte svara på den här tråden.