Somewhere only we know - Scorbus/Drarry (SV)

Okej

jag skrev fel
jag var på fel sida

Okej!

Vad bra!

Han är min brorsa
han är yngre än mej

...

Be patient guys! Det är fortfarande en bit kvar av storyn. Nu fortsätter iaf Scorbus biten ^^
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kapitel 31.

Albus perspektiv

Det hade gått en vecka sedan Albus gjorde slut med Scorpius. Dom undvek varandra allt vad dom kunde, vilket Albus inte gillade. Han saknade honom. Han hade inte ens koll på var han höll hus om dagarna, när dom inte hade lektion.

Albus gick omkring ensam i biblioteket. Det var ovanligt ensamt där. Inte ens madam Pince var där. Utan att tänka gick han mot den avskilda avdelningen. Bokhyllorna därinne var ovanligt långa. Det var som att gå genom en gång som aldrig tog slut. Han gick längre in och fick syn på en figur, flera meter bort, som liknade... Scorpius. Var det han? Albus fortsatte gå. Ja. Det var Scorpius som stod framför honom. Han log ett brett leende som ett hej. Albus började gråta och slog armarna om honom.
"Åh Scorpius, förlåt så mycket för allting!" sa han med ansiktet mot hans axel. "Jag älskar dig så mycket." Scorpius strök honom genom håret.
"Det är okej. Jag är här nu", sa Scorpius. Albus tittade på honom, lutade sig fram och kysste honom.
"Ska vi gå vidare?" sa Scorpius efter att dom dragits isär. Albus tittade på gången mellan bokhyllorna.
"Vart leder det?" undrade han.
"En plats som bara vi känner till". sa Scorpius och räckte fram sin hand. Albus tog den och tillsammans fortsatte dom gå.

Albus vaknade upp i sin säng. Självklart var allt bara en dröm, tänkte han. Det var helg och som vanligt hade han tagit längst sovmorgon av alla. Inte ens Scorpius hade väckt honom.

Efter att ha ätit en sen frukost gick han ut. Han behövde ta en paus från allting. Det var kallt och hans fötter sjönk ner i den djupa snön för varje steg han tog. Han gick fram till en sten och borstade av snön på den så att han kunde sätta sig där. Han tittade ut över sjön som hade frusit till is.

"Sitter du härute alldeles ensam?" Albus vände huvudet bakåt. Det var Hagrid.
"Jag gillar att vara ensam", sa Albus och slängde blicken mot sjön igen. "Ibland iallafall. Det känns lättare att tänka då."
"Du låter precis som din far du", sa Hagrid och log.
"Jag är ingenting som min pappa."
"Du har hans ögon", sa Hagrid. Albus blev rörd. "Vill du komma in å ta en kopp te? Du ser så frusen ut av dej."
"Nej tack", sa Albus.
"Okej", sa Hagrid och nickade. "Du e välkommen om du ångrar dej. Måste kila nu. Kom gärna å titta in nån gång." Hagrid började gå mot sin stuga och Albus satt kvar ensam igen.

Han började få flashbacks från början av terminen. Han och Scorpius brukade alltid komma hit när det inte var någon snö. När det var varmt nog att ligga på gräset tillsammans. Hade han fått välja hade han velat ha Scorpius här nu, så dom kunde värma varandra. Men så fick han inte tänka längre.

Tankarna avbröts genast av en person i svart mantel och luva, som stod några meter framför honom. Personen närmade sig honom. Han blev nervös. Människan stannade upp, och Albus kunde se en skymt av ett bekant ansikte. Luvan drogs av och han kunde se det silverblåa håret släppas ut.
"Du måste skämta med mig", sa Albus tyst för sig själv.
"God eftermiddag, Albus. Det var inte igår."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kan ni gissa vem det var?

Kan det vara

Super

Jag döööör!!