Ginny och Lunas äventyr

♥♥

Margot gick nöjt framåt med sin lillasyster i ett hårt grepp om armen. Dom var nästan vid svartvinnargränden nu och Cecilia var skrämd av den smutsiga atmosfären.
-Frammåt! sa Alhena uttråkat. Snart borde det komma en butik som heter Borgin and Burkes, sedan är det en liten gränd mellan den och någon bar, är det där hon bor eller?
-Ja, sa Margot kort. Ja-a, enlig legenden skall hon bo i "den mörka grändens första dottergränd", eller något liknande. Enligt faster Genevive i alla fall. Det är hon som pratar om det här allra mest. Avundsjuk såklart! Hennes ögon lös och hennes fräkniga ansikte blev allt vildare och vildare.
-Vad menar du med dottergränd? frågade Cecilia och Alhena med en mun. Cecilia tittade rodnandes med i marken och fortsatte att muttra något om galenskaper och hemlängtan.
-Jag antar att det betyder att hon bor i en liten gränd mellan två av husen i Svartvinnargränden! sa Margot världsvant.
Alhena gav henne en kort nick.
-Alla här vet vem jag är! sa hon hårt, när dom kommit nära, väldigt nära den fruktade gränden. Så håll er nära mig, så skall det gå bra. Hon sträckte ovant och föraktfullt ut handen mot Cecilia, som inte tog den. Hennes honungsblonda korta lockar var inte alls så mjuka och rena som dom brukade vara och hon såg allmänt sjabbig ut. Hon verkade ha gett upp på att få komma hem, men hon tänkte inte ta Alhenas hand. Aldrig.
Margot hånlog mot Alhena och sträckte fram sin egen hand. Cecilia skakade på huvudet.
-V-vill ha Marietta! pep hon och syftade på sin andra äldre syster. Margot såg sur ut vid benämningen.
-Det finns ett ordspråk! sa hon ilsket. I bristen på bröd får man äta limpa!
-Det finns ett annat ordspråk! sa Cecilia, som lät betydligt starkare på rösten nu. Om livet ger dig citroner, lämna tillbaka dem och fråga efter choklad!
Margot höjde på ögonbrynen.
Kusin Franz lärde mig det! tillade Cecilia stolt.
-I vår släkt finns bara ett enda ordspråk! sa Alhena uttråkat. Jag har kunnat det sedan jag lärde mig prata! För alltid ren!
Hon såg aningen hård ut och tittade trotsigt på systrarna Edgecombe.
-Men jag är inte ren, jag är smutsig i ansiktet och har massvis med lort på knäna! mumlade Cecilia.
Alhena och Margot började skratta hejdlöst, men tystnade snabbt när dom mötte varandras blickar.
-Skall vi gå då, eller skall vi stå här tills det börjar växa mossa på oss? frågade Alhena snabbt och såg utmanande ut.
Cecilia som inte ville ha mossa på sig hoppade skrämt till.
-Ja! sa Margot och klev in i gränden först av alla, tätt följd av dom två andra.
Gränden osade av svart handel, gamla paket som skickades runt, mystiska figurer som sprang och smutsiga gubbar fulla på eldwishkey.
-Hej på dig, lockiga fröken! tjöt en gammal gubbe i en sliten hatt åt en vättskrämd Cecilia som tog skydd bakom Alhena.
Gubben försvann väldigt snabbt då han såg två väldigt snobbiga män klädda i svarta fläckfria klädnader med silverdetaljer.
-Håll er vid mig och skrik inte, fräste Alhena och skakade av sig Cecilia som skuttade över till Margot.
Dom vandrade ett tag i den mystiska atmosfären, tills dom otroligt nog var framme vid legendplatsen.
-Jag har alltid velat göradet här! sa Margot och försöte dölja sin iver. Dom stod framför en hög grind som enligt legenden skulle leda till den smala gränden där fastern bodde.
-Dit kommer ni inte in! skrek gubben i hatt, som visat sig igen. Bara släkten Edgecombe kommer in och dom...
Han flinade.
-Dom? sa Margot djärvt.
-Dom visar sig inte här inte! sa gubben, förvånad över att Margot inte kunde ha räknat ut något så enkelt.
Margot log elakt och satte dramatiskt handen på den urgamla dörrklockan.
-Du kommer bränna handen av dig! vrålade gubben förskräckt, men ivrigt.
-Näe då, sa Margot, med den gråtande Cecilia bakom sig.
Hon ringde i klockan, och i det här laget hade hela gränden stannat upp för att betrakta scenen.
-Jag tror inte mina öron! sa en gammal skrapig röst! En värdig från släkten Edgecombe!


I nästa kapitel lovar jag att det blir mer om Ginny och Luna!

ssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssuperbra

Super!

Bra!

Jaaaa den var jätte bra

Bra fortsätt!

Bra!!!

tack vad ni är gulliga kapitel imorgon!

Superbra!

tackar, kul att du börjat läsa♥

Det var i slutet av November vid det här laget och Ginny låg i den konstiga soffan med murgröna slingrad runtom benen och armstöden och drack äppel, fikon och rädisejuice. Hon stormtrivdes, men hade en hel del huvudvärk. Hon försökte att inte gnälla, men Lunas blonda hårman var så het mot hennes varma panna och hon kände sig lite dåsig. Hon var inte säker, men det kunde ha att göra med att hon hade ätit sås på Ginevrafranseska. Hon hade varit Luna ett tag nu, hon hade inte precis räknat dagar, timmar och minuter, men hon visste att det var illa, riktigt illa nu.
-Klockan är nästan elva, borde inte jag sova? frågade Ginny, hon saknade nästan sin mammas läggningstider, även om hon aldrig trott att den dagen skulle komma.
-Nej, va, du får vara uppe hur länge du vill... själv skall jag gå till Hogsmead och köpa lite polkasvin.
-Det är väl polkagrisar, va? frågade Ginny, mer intresserat än kränkande.
-Nej, nej, polkasvin, en helt annan sak... hejdå, snäckan min!
-Hej, hej...
Ginny hivade upp sig från soffan och så snart Xenophilius gått började hon gräva i skåpet för att försöka hitta lite riktigt mat, vilket var helt omöjligt. Hon hade nästan gett upp hoppet, då hon fick syn på en stor skål, under diskbänken. Hon visste vad det var. Bill hade ett sådant. Hon kände genast igen den flytande genomskinliga massan med pärlemotäcke, det var ett alldeles äkta minnessåll. Hon hade ingenting att fölora längre, och så tog väl nyfikenheten helt enkelt över, för hon rev åt sig skålen, doppade ner huvudet och tittade.
Hon, men inte Luna, utan hon som Ginny stod på en äng. Det var skönt att vara sig själv igen, även om hon var bara en möjlighet och det var dom andra människorna som var en del av minnet. Det var hon själv, Fred, George, Ron, Luna och Cedric. Ginny kom ihåg då dom vuxna ordnade så att alla barn från trakten (utom bebisarna, Thomas och Ruth Fawcett) fick träffas och leka. Ginny hade på sig beigea pösiga byxor och hade fast håret där bak, händelsen utspelade sig för drygt två år sedan, Ginny var bara åtta då.
-Vad duktig du är Ginny! sa Cedric vänligt. Du är jättesnabb! Ginny riktigt lös av stolthet, både i sitt då och nuvarande jag.
-Jag och Ron och Ginny då, sa Cedric. Mot Fred och George och...
Han tittade vänligt på den lilla Luna som satt i det höga gräset och synade en nyckelpiga. Luna som inte märkt att hon blivit tilltalad svarade inte. Ron, Fred och George vrålade av skratt då dom såg hur Cedric gång på gång försökte få Lunas uppmärksamhet och hon inte la märke till det.
-Vi börjar väl då... sa Cedric. Du blir väl ända flickan.
Den yngre Ginny såg stolt ut, medan den äldre Ginny rodnade lätt, innan hon ryckte på axlarna och fortsatte att bevaka minnet.
Det var väl inte mitt fel... tänkte Ginny. Cedric, han försökte ju? Det var ju Luna som ignorerade Cedric och lät alla vänta. Ginny förstod inte riktigt vad poängen med minnet var. Hon hade äntligen fått vara med och leka med pojkarna. Det var en av dom stoltaste dagarna i Ginnys liv. Hon undrade verkligen varför minnet fanns i familjen Lovegoods minnessåll, då det varken verkade som ett väldigt ledsamt eller väldigt glatt, eller överhuvudtaget ett speciellt minne för Luna.
Eftersom det var Lunas minne fick man inte se hur leken gick, utan Ginny var tvungen att följa med Luna, då hon vandrade bort längs ängen. Ginny kände att hon exploderade av nyfikenhet, vad skulle Luna hitta på?
Luna såg ut ungefär som nu, förutom att hon hade aningen rakare och kortare hår och att hon bar en ren vit klänning som påminnde Ginny om en gräddmuffins, istället för dom ganska solkiga paltorna hon brukade ha på sig nu för tiden.
Hon skuttade glatt fram, åter igen nynnandes på en viss trollkarlsvisa som hon märkt att hennes blåögda vän tyckte väldigt mycket om.
Hennes stora ögon var nästan slutna och hon såg väldigt glad och fridfull ut. Ginny sprang otåligt efter Luna, även om det var spännande att vara i minnessållet var det ett ganska trist minne.
Äntligen stannade Luna. Hon satte sig på rumpan och trevade efter något i det höga gräset. Hon tog fram en blå flaska som Ginny inte var övertygad om vad den kunde tänkas innehålla. Hon öppnade flaskan och ett stort blått ljus uppenbarade sig ur flaskhalsen. Luna såg inte förvånad ut.
-Mamma hade rätt såklart, mumlade hon lyckligt.
Ginny sprang ivrigt framåt, hon började förstå vikten av minnet och ville inte missa en detalj.

Luna satt fortfarande med Muriel vid det runda köksbordet med den röd och vitrutiga som bordduk, picknickfilten som Ginny suttit på i familjen Weasleys trädgård för så länge sedan.
Muriel satt med huvudet i händerna om mumlade något om dumma småflickor som borde steka omelett till äldre släktingar, se söta ut och representera familjen, inte byta identitet och strula till magins lagar. Luna lyssnade inte. Hon tittade ut mot genom fönstret. Den första snön hade börjat falla.

Om vi sedan hoppar tillbaka en tid, så ser vi hur två lockiga flickor och en med kolsvart hår bjuds in till den första dottergränden innan porten åter stängs.