Quirrells första år på Hogwarts

Vänta Mintygirl89 är du Tinsy-girl på fanfiction.net?

Okej jag finner inga ord på hur bra den är! Du skriver så otroligt bra att man nästan blir lite avundsjuk. Tack vare denna ff så har min syn på Quirrell ändrats en aning ♥

Bra! Och spänande.

wow vad bra

Jag skickade en uggla till themarauder för en tid sen och frågade om jag fick ta upp denna tråd, trots att den är nästan ett år gammal. Hon tyckte att det var helt okej, så jag bestämde mig att damma av denna fan fiction! Det är trots allt sex kapitel kvar! Det kanske inte är det bästa avsnittet, men i brist på idéer blev det som det blev! Hoppas ändå att ni gillar det.
_____________________________________________________


Kapitel 33- Lilys hemlighet


Det var Lily. Hon log vänligt mot Quirinus medan hon stängde dörren. På axeln hade hon James osynlighetsmantel.
”Vad gör du här?” frågade Quirinus, som kände sig ganska lättad över att det inte var vaktmästaren.
”Inget särskilt. Jag ville bara ta en liten promenad”, svarade Lily lugnt medan hon vek ihop osynlighetsmanteln.
Dom stod tysta en stund. Quirinus såg sig hastigt omkring för att se om han hade glömt något, medan han stoppade trollstaven i klädnaden.
”Vad gör du själv då?” frågade Lily.
”Jag ville bara kolla igenom mina svar från examensproven i lugn och ro”, svarade Quirinus.
Lily log och fortsatte sedan vika manteln så omsorgsfullt som möjligt.
”Vet James om att du har lånat hans mantel?” frågade Quirinus.
Lily tittade trotsigt på honom och sa:
”Javisst. Jag frågade honom och han sa att det gick bra. Han gör nästan allt för mig, det har du väl märkt!” Hon log snett. Quirinus bet sig i läppen. Han undrade om Lily talade sanning. Men istället för att fråga rent ut om det var sant, sa Quirinus: ”Vad gör du här egentligen?”
”Ska sanningen fram, så såg jag dig gå in hit runt elvatiden, och jag… ville gärna prata med dig”, sa Lily och rodnade plötsligt. ”Det var därför som jag tog…jag menar, frågade James om jag fick låna hans mantel. Jag ville nämligen undvika nyfikna blickar”, tillade hon.
Det blev tyst en stund, Quirinus kunde nästan höra Lilys nervösa andning. Vinden tjöt utanför slottet och några ugglor hoade.
”Vad vill du prata med mig om då?” frågade Quirinus för att bryta tystnaden. Han började känna sig orolig, vaktmästaren kunde kanske komma vilken sekund som helst.
”Jag har länge velat säga det här till dig, men du har alltid haft så bråttom till dina lektioner, eller så är du och Frank mitt uppe i ett samtal.” Lily tystnade och stirrade ner i marken.
”Du kan väl säga det nu, och sedan skulle jag bli tacksam om du kunde följa mig till uppehållsrummet, jag vill också undvika mr Filch”, sa Quirinus.
Lily drog ett djupt andetag och sa:
”Jag är förälskad… i dig!”
Quirinus stirrade på henne, nästan chockad. Han kunde inte tro sina öron.
”Vad sa du?”
”Jag är förälskad i dig”, upprepade Lily, och nu lät hon lugnare på rösten.
Quirinus satte sig hastigt ner på en stol. Han stirrade på Lily, som såg nöjd ut.
”Hur länge har du varit det?” frågade Quirinus efter några sekunders tystnad.
Lily skrapade lite med ena foten i marken innan hon sa:
”Sen första skoldagen. På sorteringen lade jag knappt märke till dig, för jag var rasande på James! Du gjorde rätt som klippte till honom den där dagen efter eran flygövning. Men när jag såg dig första dan, så kände jag att du är speciell!” Hon rodnade djupt, men hon såg samtidigt omåttligt nöjd ut.
Det blev obehagligt tyst tyckte Quirinus. Han visste inte vad han skulle säga, för han ville helst inte såra Lily, men han kunde inte ljuga heller.
Det räcker med att jag har ljugit för pappa, även om jag hatar att ljuga! tänkte Quirinus sorgset.
”Ska du inte säga något?” frågade Lily, medan hon log strålande.
Quirinus harklade sig och sa:
”Lyssna på mig Lily. Jag är väldigt smickrad över det du just berättade, och jag är glad över din ärlighet. Så jag vill inte ljuga för dig.”
Lily log och såg förväntansfull ut.
”Men berätta då!” sa hon.
”Lyssna nu. Jag tycker att du är sympatisk och vänlig”, sa Quirinus och drog ett djupt andetag. ”Men… men… jag är inte kär i dig. Jag vet! Det låter hemskt, men jag har ljugit för länge, till och med för mina föräldrar! Och om jag ljuger nu, blir både du och jag olyckliga!” tillade han.
Det blev återigen tyst. Leendet i Lilys ansikte försvann och hon såg plötsligt rasande ut.
”Jaså! Du är en sån!” fräste hon efter en stund. ”Du har fördomar om mugglarfödda elever!”
Quirinus stirrade på henne och sa:
”Det har jag inte alls! Min morfar var mugglare.”
”Ha! Ljug lagom!” fräste Lily. ”Du har fördomar!”
”Ursäkta?!” Quirinus kände att han började bli arg. Varför sa Lily så där?
”Du är säkert kär i den där mallgrodan Fiona Cooper!” sa Lily hätskt.
”Hon är ingen mallgroda!” fräste Quirinus. ”Det där var elakt sagt!”
”Du hör! Du är kär i henne!” sa Lily och log försmädligt.
”Det är jag inte alls! Jag… jag gillar Sharon, och hon är mugglarfödd!” sa Quirinus. Han försökte hålla rösten stadig när han tillade: ”Även om min morfar hade varit trollkarl, så hade jag ändå inte haft fördomar om mugglare!”
”Säkert.” Lily såg på honom och ögonen lyste av hat.
Quirinus kände sig sårad. Han hade ju varit ärlig.
”Jag som tyckte du verkade mogen!” fräste Lily.
”Ibland är man mogen om man talar sanningen. Jag tyckte att du verkade ganska snäll! Men istället låtsas du som att du inte tror mig. Och förresten, så gillar James dig, och jag vill inte vara taskig mot honom”, sa Quirinus argt.
”Säkert”, sa Lily igen. ”Han räddade dig ur sjön bara för att han visste att du hade snott hans mantel. Han skulle aldrig ha gjort det annars”, tillade hon elakt.
”Det var droppen! Han sa då till mig att han inte låter någon drunkna!” utbrast Quirinus ilsket och ställde sig upp. ”Jag menar, jag kan ju inte ens simma, och han såg det! Han har redan förklarat för mig att han trodde att han hade tappat bort den av någon annan anledning! Du skulle inte heller låta någon drunkna, även om personen hade tagit en sak från dig! Och jag tror inte att James skulle låta dig dö om du hade snott en sak från honom!” tillade han.
Lily fnös föraktfullt och vecklade upp manteln. Quirinus kände att han darrade av ilska. Han tänkte minsann säga ett sanningens ord till henne imorgon, för om Filch upptäckte dom nu, kunde det bli farligt.
”Följer du mig till Ravenclaws uppehållsrum?” frågade han därför så lugnt han kunde (trots ilskan) efter en stunds tystnad.
”Glöm det!” sa Lily. ”Det är inte mitt bekymmer om Filch eller mrs Norris får syn på dig! Och det är absolut inte mitt bekymmer om du blir…” Hon avbröt sig när dörrhandtaget trycktes ner.
Quirinus blev förskräckt när han tänkte att det kanske var vaktmästaren. Men han blev lättad när han såg att det var James, Sirius och Remus. Men Peter syntes inte till.
”Jag tyckte väl att jag kände igen din röst Lily!” sa James glatt. Lily sa ingenting, utan blängde ilsket på Quirinus. Det blev tyst en stund.
”Var är Peter?” frågade Quirinus i ett försök att undvika Lilys iskalla blick.
”Han är på sjukhusflygeln”, sa Remus med en medlidsam min. ”Examensproven tog nästan kål på honom”, sa Sirius.
”Han har inte starka nerver för sånt, och till råga på allt så provade han sin trolldryck och det blev givetvis något fel med den”, sa James.
”Kommer han att klara sig?” frågade Quirinus.
Remus log försiktigt och sa:
”Ja då. Oroa dig inte, han fick några konstiga bölder efter att ha testat sin trolldryck. Men han bröt ihop lite också, för som sagt, han tycker inte om när det blir för krångligt, och dessutom vill han ju inte ha låga betyg. Fast madam Pomfrey har försäkrat oss om att han kommer att klara sig, bara han får vila sig lite.”
Dom stirrade tysta på varandra.
”Vad gör ni här då?” frågade Lily, innan Quirinus hann öppna munnen.
James såg genast allvarlig ut och sa:
”Vi letar efter min osynlighetsmantel. Jag hade glömt den på en fåtölj i uppehållsrummet. När jag kom ner för att hämta den, så var den borta! Men här är den ju!”
Lily blev kritvit i ansiktet och Quirinus tyckte det kändes som om en osynlig hand slog till honom i magen. Han förstod nu hur allt hängde ihop, när han såg Lilys kritvita ansikte. Hon hade ljugit för honom!
”Jag…jag ville bara ta en liten promenad. Den fastnade i min klädnad! Jag märkte det inte förrän jag kom hit”, sa Lily och log tillgjort.
Varför ljuger du? tänkte Quirinus argt. Han kände sig yr och illamående av ilska så han satte sig ner på en stol. ”Quirinus? Är du okej?” frågade Remus, som kom fram till stolen med snabba steg.
”Jag mår bra, men jag blev lite yr”, svarade Quirinus. ”Det går nog över”, tillade han och försökte le. Det var ju sanning, så han blev glad över att inte behöva ljuga.
Remus log lättat. Sedan vände han sig till dom andra och sa: ”Ja, om vi har osynlighetsmanteln nu, så tycker jag att vi följer med Quirinus till Ravenclaws uppehållsrum och sen kan vi gå tillbaka till vårt. Det är ju nästan mitt i natten och jag har ingen större lust att bli upptäckt ut av Filch, eller mrs Norris.”
”Är du galen?! Vi skulle kunna gå en nattlig upptäcktsfärd! Vi är ju säkra!” sa Sirius glatt.
”Ja. Eller så skulle vi kunna gå och hälsa på Peter!” sa James. Remus såg nästan irriterad ut. Medan han, Sirius och James diskuterade vad dom skulle göra, kollade Quirinus ner i marken. Han kände sig sårad när han förstod att Lily hade ljugit för honom, hon hade ju inte alls frågat. Lily kom fram till stolen och viskade:
”Jag är glad över att du inte sa vad jag hade sagt till dig.”
”Så bra för dig då!” väste Quirinus ilsket. ”Vad är det med dig?” Lily såg förvånad ut.
”Du ljög! Du hade tagit manteln när James inte såg det. Och sedan så ljuger du igen!” fräste Quirinus. ”Jag såg att du blev kritvit! Så jag förstod att du hade ljugit för mig!” tillade han. ”Jag menar, jag var ju ärlig mot dig! Jag sa hur det ligger till!”
”Jaja. Jag erkänner att jag ljög för dig, men om jag sa att jag hade tagit den när James inte såg, så hade du bara velat lämna tillbaka den, och då hade jag aldrig fått säga det jag ville tala om för dig”, sa Lily.
”En sak ska du ha klart för dig och lyssna noga för jag kommer inte att säga det igen! Du ska inte tro att jag kommer att lita på dig efter det här!” sa Quirinus, medan han försökte hålla tillbaka tårarna. Han kände sig rejält sårad. Den där ursäkten var nog det mest dummaste han hade hört. ”Även om du inte hade ljugit för mig, så hade jag ändå sagt sanningen. Som jag sa, så hade både du och jag blivit olyckliga om jag hade ljugit. Och förresten, så hade jag låtit dig få säga din mening, och sedan hade jag velat gå tillbaka. Jag har verkligen inte fördomar om mugglarfödda elever. Det kan jag inte ha, jag menar, min mamma är ju halvmugglare. Min pappa har inga fördomar om häxor och trollkarlar som är mugglarfödda eller halvmugglare, även om han är fullblodstrollkarl! Jag menar, han gifte sig ju med mamma! Dessutom så är det ju en stor åldersskillnad på oss!” tillade han.
”Jamen dina föräldrar då!” fräste Lily plötsligt.
”Det är bara tre månaders mellanrum emellan dom!” sa Quirinus.
”Än sen? Tror du att jag skulle hänga med James, bara för att skiljer sig några veckor emellan oss?” sa Lily.
Quirinus svarade inte utan reste sig upp. Det kändes som om han aldrig kunde lita på någon annan än Frank och Sharon. Han skulle verkligen säga ett sanningens ord till Lily imorgon.
”Vi går väl till Ravenclaws uppehållsrum då” muttrade James. ”Nog för att jag hellre hade velat gå på upptäcktsfärd, men det är klart, plikterna först!” tillade han lite surt.
Remus såg nöjd ut. Sedan vände han sig till Quirinus och sa: ”Du kommer att må bättre om du får sova en stund.” Han log vänligt.
”Så bra”, mumlade Quirinus och försökte le.
Men han kände sig dyster inombords. Lily såg sammanbiten ut.


Dom gick under tystnad. Quirinus längtade efter att få tala om för Frank om den här hemska kvällen. Men han funderade även på drömmen om moster Lucy. Den hade varit verklig på sätt vis. När dom hade gått förbi professor McGonagalls klassrum, fick Quirinus syn på någonting som fick honom att tvärstanna. Dom andra gjorde likadant.
”Varför stannar du?” frågade Remus.
”Ser du inte!?” viskade Quirinus. ”Det är ju någon där!” tillade han.
Det var en lång person, som hade täckt huvudet.
”Det är då inte Filch”, viskade James, som lät lättad.
”Han är ju inte så lång!” viskade Sirius och log retsamt. Quirinus studerade personen noga. Han visste bara en enda person som var lång.
”Det kanske är Fiona Cooper!” sa Lily och log försmädligt.
”Lägg av!” fräste Quirinus ilsket, skulle hon aldrig ge sig? Han drog efter andan och tillade: ”Det är Marrigburn!”
”Va!?” väste James, Sirius, Remus och Lily i kör.
”Marrigburn. Hon är den enda som jag vet är lång! Hon försöker röja undan alla mugglarfödda elever och smuggla in Voldemort!” sa Quirinus.
”Är du galen?! Säg inte hans namn!” väste Sirius och blev nästan vit i ansiktet.
”Det var hon som förhäxade Fowler”, sa Quirinus utan att bry sig om Sirius skräckslagna blick, ”och det var hon som gjorde så att jag hamnade i vattnet! Och nu tänker hon slå till igen! Vi måste stoppa henne!”
Remus såg förvånad ut, men sedan sa han:
”Du har rätt! Hon får verkligen inte överfalla mugglarfödda elever. Och om Du-vet-vem kommer in hit, ligger alla illa till! Vi måste varna professor Dumbledore! Han kan stoppa Du-vet-vem!”
Quirinus bet sig i läppen. Det kunde vara för sent om dom hämtade Dumbledore.
”Det är bäst att vi stoppar henne, och sedan kan någon av oss hämta Dumbledore”, sa Quirinus. ”Hon kanske smiter annars!” tillade han.
”Du har rätt!” viskade James.
”Vi har ju våra trollstavar!” sa Sirius
”Har någon en plan?” sa Lily irriterat.
”Vi smyger närmare”, viskade Remus.
Dom smög långsamt bort mot personen, som plötsligt drog av sig manteln från huvudet. Quirinus blev förvånad. Marrigburns hår var ju smutsblont och hängde över axlarna, men den här personen hade inte så värst långt hår.
Quirinus kände sig så chockad att han lutade sig mot en vägg, han kände sig nästan svimfärdig och yr på samma gång. Han insåg snabbt vem personen var, och det var definitivt inte Marrigburn.
______________________________________________________________

Nu blev det spännande! Vem tror ni det kan vara? Skriv ner era teorier så att tangentbordet glöder!

Okej, som jag skrev var det kanske skumt att Lily har varit kär i Quirinus och jag förstår om ni tycker det. Men som sagt, ibland kan det inte hjälpas.

Sen förstår jag ifall många av er tycker att Lily överreagerar. Det tycker jag också, men säg den som inte gör det.

Och ja, Quirinus hade i och för sig en lam ursäkt, jag menar två års mellanrum är inte så farligt. Men det slog slint i skallen på mig!

Fast på samma gång kan han ju inte ljuga för sig själv eller hur? Det är ju Sharon han älskar.


Och om ni har läst kapitel 31 får han ju veta att James har räddat honom, inte bara en gång, utan två gånger! Klicka på dessa länkar om ni har glömt:

kapitel 24

kapitel 30

Quirinus är ju väldigt tacksam för det och då vill han ju inte vara taskig och sno James drömtjej!



Jo just det ja! Nästa kapitel kommer när det kommer! Så ha tålamod!

Superbra! ♥

Oh herre gud, det här kapitlet äger!

Jättebra!

Ja, kära vänner här kommer ännu ett kapitel! Som ni ser på bilderna, kan det bli ruskigt spännande så ni får hämta något ätbart, så ni inte biter på naglarna! Förslag finns på bilderna nedan.



Mycket nöje!
_______________________________________________________________


Kapitel 34- Pusselbitarna faller på plats

Det var Sandelton.
”Vad gör han här!?” viskade James.
”J-jag vet inte!” viskade Quirinus, som kände sig förvånad. ”Han slutade ju förra terminen!” sa Sirius.
Sandelton vände sig om och Quirinus kunde se hur ett elakt leende spred sig över hans ansikte. Det var något på gång.
”Vi måste stoppa honom”, viskade Quirinus.
”Men hur?” frågade Lily.
Innan Quirinus hann säga något, hörde han hur James viskade:
”Snälla Remus låt bli! Nys inte! Han kan höra oss! Snälla, låt bli!”
”Det är kört om han nyser! Åh, varför var det inte tomt i korridoren?!” viskade Sirius.
”Försök hindra Remus då!” viskade Quirinus, som kände sig lätt panikslagen.
Men det var för sent. Remus nös så kraftigt att det nästan ekade i hela korridoren och oturligt nog råkade han även knuffa till Sirius, som vacklade till. Quirinus kände ett slag i magen och föll baklänges samtidigt som manteln gled av dom. Sandelton vände sig åt deras håll. Han log hånfullt och sa:
”Jag tyckte väl att jag hörde röster.”
”Vi måste fly!” viskade James förskräckt.
Quirinus reste sig upp och sprang efter dom andra. Men han hade inte hunnit springa många meter, förrän han hörde hur Sandelton ropade:
”Locomotor Mortis!”
Quirinus kände till sin fasa hur benen låstes fast mot varandra och han föll ner mot golvet, samtidigt som han hörde hur Sirius svor till. Han satte sig upp och fick se att James, Lily, Remus och Sirius också hade blivit utsatta för Benlåsningsbesvärjelsen. Sandelton kom fram emot Quirinus med ett hånfullt leende och en elak glimt i ögat.
”Ser man på! Jag har då aldrig mött någon som är så nyfiken som du Quirrell!” sa han och leendet blev elakare.
”Vad vill du oss, din otäcking!” fräste James ilsket från sitt ställe.
”Jag vill undvika nyfikna vittnen”, sa Sandelton silkeslent. Quirinus svalde hårt och viskade:
”Jag trodde att det var Marrigburn!”
Sandelton såg förvånad ut.
”Marrigburn?! Trodde du verkligen att hon…” Han avbröt sig och lät sig höra ett hånfullt skratt.
Quirinus kände sig generad. Det var försmädligt att bli utskrattad, särskilt nu när han inte kunde ställa sig upp.
”Det var väl klart att du misstänkte Amy!” sa Sandelton när han hade slutat skratta. ”Hon är ju en slytherinelev!” tillade han och läste en motbesvärjelse på deras ben.
Innan Quirinus hann ställa sig upp för att springa efter hjälp, grep Sandelton ett hårt tag om hans hår. Det gjorde ont och Quirinus lät sig höra ett svagt kvidande när han drogs upp på fötter.
”Släpp mig! Snälla släpp mig!” bad han och försökte slita undan Sandeltons hand.
”Hör du inte vad han säger!? Släpp honom genast! Släpp honom!” skrek James argt och gick fram mot dom. ”Släpp honom sa jag! Din elaka, vidriga, usla…”
”Silencio!” ropade Sandelton och James röst förstummades. ”Vad har du gjort!” utbrast Sirius medan Remus och Lily såg förskräckta ut.
”Jag vill, som sagt var, undvika nyfikna vittnen”, sa Sandelton med en ännu lenare röst. ”Och för att vara på den säkra sidan, så vill jag att ni ger mig era trollstavar”, tillade han.
Quirinus svalde hårt när han såg hur dom andra drog fram sina trollstavar. Han var alldeles förlamad av skräck.
”Nå, Quirrell? Det gäller dig också!” sa Sandelton med kylig röst och tog ett hårdare tag om Quirinus hår.
”Snälla! Det gör ont!” viskade Quirinus förtvivlat.
”Ge mig din stav, så händer inget”, väste Sandelton.
Quirinus drog fram sin trollstav, medan han bet sig hårt i läppen. Vad skulle hända sen?
”Då så”, sa Sandelton. ”Nu följer ni snällt med allihop, och försök inga tricks!” tillade han kyligt.
”Vad händer annars?” frågade Remus med darrande röst, medan James stirrade mordiskt på Sandelton.
Åh, gode Gud, säg att någon lärare har upptäckt att vi har försökt fly för att tillkalla hjälp! tänkte Quirinus.
”Ja Lupin, om ni försöker med något, så kommer det inte att bli så värst roligt för din vän!” sa Sandelton och satte sin trollstavsspets mot halsen på Quirinus, som kände paniken stiga. Dom andra sa ingenting.
Sandelton log elakt och sa:
”Ja det är bäst att vi går. Seså Evans! Stå inte bara där! Jag vill inte ha några vittnen, har jag sagt! Om du och dina vänner inte vill se Quirrell dödas mitt framför ögonen på er, är det bäst att ni lyder.” Han vände sig till Quirinus och tillade: ”Dessutom ska vi två ha ett allvarligt samtal du och jag. Ett mycket allvarligt samtal.”
Quirinus kände kalla kårar längst sin rygg. Han tänkte på dagen då moster Lucys begravning hade ägt rum, då han träffade Sandelton för första gången. Nu förstod han vad det var som var konstigt med Sandeltons ögon. Medan mr Quirrells blågråa ögon utstrålade värme och förståelse, samtidigt som David alltid hade en busaktig blick, påminde Sandeltons ögon om kalla fängelsehålor och kyla.
”Seså, kom nu, vi vill inte bli sedda”, sa Sandelton.
James, Remus, Lily och Sirius följde motvilligt efter och Quirinus kände plötsligt ett hårt slag i ryggen. Han snubblade fram eftersom att Sandeltons grepp var hårt.
”Låt honom få gå själv!” hörde han Remus säga. ”Snälla Sandelton, låt honom få gå själv!”
Sandelton mumlade en formel och plötsligt tog Remus sig för öronen.
”Vad har du gjort?!” viskade Quirinus förtvivlat. ”En Muffliato-formel”, sa Sandelton med ett hånfullt leende.


Dom fortsatte gå. Quirinus kände hur ögonen fylldes med tårar. ”Ja, Quirrell. Du är allt bra nyfiken för ditt eget bästa! När jag pratade med dig under begravningen, kände jag på mig att du var lite för nyfiken”, sa Sandelton plötsligt.
”Det var du som förhäxade Fowler!” viskade Quirinus. ”Och du försökte skada Sharon med Avväpningsbesvärjelsen!” tillade han.
”Du gissade fel!” väste Sandelton kyligt. ”Men du har rätt i en sak, herr besserwisser. Jag förhäxade Fowler. Jag hade lyckats med en annan oförlåtlig besvärjelse om du inte hade lagt dig i! Men Avväpningsbesvärjelsen var riktad mot dig!”
”Mot mig?!” viskade Quirinus.
”Javisst”, sa Sandelton. ”Jag ville inte att du skulle lägga dig i, när jag försökte avskräcka dom andra eleverna som är mugglarfödda. Jag trodde ett ögonblick att du hade drunknat, men så kom ju Potter!” tillade han och kastade en ilsken blick på James.
”Men Frank sa ju att Marrigburn hade gått ut!” sa Quirinus. ”Hon ville stoppa mig. Hon ville även ta reda på var Mörkrets Herre höll till, när hon och jag pratade i skogen!” sa Sandelton och hans ögon lyste av illvilja. ”Hon har verkligen rätt angående dig. Du är så otroligt lik Lucy! Lika naiv!”
”Du sa att moster Lucy var en bra människa!” utbrast Quirinus och nu rann tårarna nerför kinderna. ”Jag hörde vad du sa! Jag följde efter Marrigburn!” tillade han
”Skrik inte!” fräste Sandelton och tryckte trollstavsspetsen mot Quirinus hals. ”Jag ljög för att Marrigburn inte skulle räkna ut vad som hände. Dessutom såg jag dig vid klassrummet under lunchtiden då Marrigburn ville ha reda på sanningen, så jag var tvungen att ljuga. Jag måste erkänna att du är envis!” tillade han.
Quirinus bet sig i läppen.
”Ni var ju på moster Lucys begravning!” viskade han sen. Sandelton fnös föraktfullt och sa:
”Det var bara för att tala om för Lucy att hon inte skulle ha lagt sig i. Hon visste nämligen vad jag höll på med. Dagen efter att du hade åkt tillbaka hit, stötte vi på varandra. Hon råkade nämligen se mitt märke, som jag har på min vänstra arm! Hon hotade med att avslöja för trolldomsministeriet!”
”Vad då för märke?” frågade Quirinus.
Sirius klev fram och viskade:
”Du-vet-vems märke!” Plötsligt skrek han till och tog sig för sin ena handled.
”Det är fusk att ge råd, Black!” sa Sandelton och leendet blev hånfullare än tidigare.
Sirius muttrade något ohörbart och gick tillbaka till dom andra. ”Vi har inte hela natten på oss”, sa Sandelton med skrämmande lugn röst.
Quirinus kände sig förtvivlad. Nu hade han inte bara satt sig själv i klistret, utan även James, Remus, Sirius och Lily. Det värsta var att det kändes som han hade en kniv mot halsen, med tanke på att Sandeltons trollstavsspets var så vass. Sandelton ökade stegen, så Quirinus snubblade fram. Till slut kom dom fram till en staty av en enögd, puckelryggig häxa. ”Dissendium”, mumlade Sandelton och slog lätt med staven på puckeln.
Quirinus satte en hand för munnen för att inte skrika högt. Statyns puckel öppnade sig och en öppningen syntes.
”In med er”, befallde Sandelton.
James stirrade ilsket på honom, innan han gick in, tätt följd av Sirius, Lily och Remus, som fortfarande höll händerna för öronen.
Vi måste stoppa den här galningen! tänkte Quirinus förtvivlat. Men han hann inte komma på något, förrän han kände trollstavsspetsen mot sin hals. Han kände även hur greppet om hans hår hårdnade och efter en sekund hörde han Sandelton väsa:
”Försök inte lura mig, Quirrell! Jag lovar, Cruciatusförbannelsen är mycket smärtsam!” Han lät mycket hotfull.
Quirinus svalde hårt. Dom kom ner i en smal låg jordig gång. ”Jag hoppas att du uppför dig väl, Potter, för jag vill inte höra dig skrika när jag tar bort formeln”, sa Sandelton med silkeslen röst. ”Det gäller dig också”, tillade han vänd mot Remus.
Han gjorde en snabb svängning med sin stav och Remus tog bort händerna från öronen. Sirius och James stödde honom, eftersom han såg ut att kunna ramla omkull.
”Sätt igång! Gå vidare”, sa Sandelton och gav Quirinus en kraftig knuff genom gången.


Det tog nästan en hel evighet innan dom kom fram till en trappa.
”Vad vill du att vi ska göra nu då?” fräste James argt. ”Akta dig Potter!” varnade Sandelton och i nästa sekund kved Quirinus till när han kände hur spetsen trycktes hårdare mot hans hals. ”Jag vill att Evans leder oss med hjälp av ljuset”, tillade han innan han drog fram Lilys trollstav och slängde den till henne. ”Lumos”, mumlade hon förtvivlat.
”Jag tyckte jag sa att vi inte har hela natten på oss!” Sandelton lät otålig, medan han tryckte spetsen mot Quirinus hals.
Dom gick upp, med Lily i täten. Hon såg olycklig ut, tyckte Quirinus. När dom hade gått i nästan en timme, kom dom fram till en lucka. Sandelton stampade otåligt med foten och alla förstod vad han ville. Lily, som såg ännu olyckligare ut, sköt försiktigt upp luckan och gick upp.
”Det gäller er tre också!” fräste Sandelton, som såg ut att kunna förlora tålamodet vilken sekund som helst. ”Vi har någon som skulle vilja träffa er, och det snabbt, annars får ni… hm… allvarliga konsekvenser!” tillade han.
James och Sirius drog försiktigt upp Remus genom luckan. Quirinus förstod på en gång vem Sandelton menade.
”Du tänker ta oss till Voldemort!” utbrast han.
Sandelton blev plötsligt blek. Efter ett par sekunders tvekan, tryckte han upp Quirinus mot en vägg och fräste:
”Hur vågar du?! Hur vågar du nämna min herres namn!?”
Han höjde ilsket trollstaven. Quirinus kunde se något på Sandeltons vänstra arm, den som han höll trollstaven i. Det var ett märke på en svart dödskalle, vars tunga liknade en orm. Det såg ut som att märket var inbränt i huden.
Sandelton brydde sig tydligen inte om det, för han knuffade upp Quirinus för luckan och kastade honom ifrån sig med all sin kraft. Quirinus kved till när han föll ner på golvet. Där stod Lily, James, Remus och Sirius som såg skräckslagna ut. ”Evans! Släng hit din stav! Sedan går ni fyra uppför trappan där!” uppmanade Sandelton och pekade mot en trätrappa.
Lily slängde undan staven. James öppnade munnen för att protestera, men Sandeltons hotfulla blick fick honom att stänga den igen.
”Det var bättre”, muttrade Sandelton när James, Remus, Sirius och Lily gick uppför trappan.
Innan Quirinus hann resa sig upp, hörde han hur Sandelton skrek:
”Crucio!”
Smärtan var outhärdlig. Quirinus skrek förtvivlat, det kändes nämligen som om alla benen i hans kropp brann och huvudet var nära på att sprängas. Någonstans i rummet hörde han hur Lily skrek till, och Sandeltons skratt lät vasst. Till slut var allt över.
”Nästa gång du nämner min herres namn, blir det inte roligt!” väste Sandelton hotfullt.
Quirinus satte sig försiktigt upp medan han snyftade av smärta. Han såg Remus komma springande nerför trappan. ”Snälla låt honom vara!” skrek han förtvivlat medan han sjönk ner bredvid Quirinus, som grep tag om hans arm.
Sandelton fnös föraktfullt.
”Hur känner du dig?” frågade Remus ängsligt.
”D-det gör så o-ont!” viskade Quirinus förtvivlat. Han kände hur han skakade.
”Det kommer att göra ännu ondare om inte ni snabbar er på!” fräste Sandelton ilsket och grep återigen ett hårt tag om Quirinus hår.
Remus gick upp för trappan. Quirinus fick en kraftig knuff uppför trappan. Han grät tyst när han tänkte på att han kanske aldrig skulle få se sina föräldrar, David, Claire, Sheila, Frank och Sharon igen. Han kom plötsligt att tänka på vad Claire hade sagt om Sandelton under jullovet.
”Hur länge har du tjänat Vol… Mörkrets Herre?” frågade Quirinus, medan han strök undan tårarna.
Sandelton lät sig höra ett giftigt skratt, innan han svarade: ”Sedan din syster gick sjätte året. Hon misstänkte aldrig någonting. Jag var ju, och betraktas fortfarande som den perfekte, snälle, blyge gamle Hufflepuffeleven professor Colin Sandelton!”
James som gick framför dom, vände sig plötsligt om och såg rasande ut.
”Jaså minsann! Jag har ju hört att en lärare som undervisar i just Försvar Mot Svartkonster, lämnar skolan efter skolans slut, men det var därför du stannade kvar i två år!” fräste han argt. ”Vi litade på dig din otäcka lögnare!” tillade han.
”Jag trodde faktiskt att du skulle uppföra dig, Potter!” Sandelton lät kylig på rösten. ”Om du inte aktar dig, så kommer du också att få smaka på Cruciatusförbannelsen!” tillade han.
James teg men han såg rasande. Quirinus ryste.
”Men din käre vän har alldeles rätt”, sa Sandelton medan han pressade spetsen hårdare mot Quirinus hals. ”Mörkrets Herre förhäxade ämnet, när han inte fick jobbet. Men under en helg i den här byn stötte jag på honom, och han lovade att jag skulle få en hel del ära om jag hjälpte honom. Jag lovade då att stanna två år, tills din syster hade slutat.”
Quirinus svalde hårt innan han viskade:
”Hon litade också på dig!”
”Hon var nästan lika naiv, men inte fullt så mycket som du och din moster! Claire hade redan haft fem olika lärare, men både hon och hennes vänner tyckte jag var bäst!” sa Sandelton.
”Du lurade henne! Precis som du lurade mig, och moster Lucy!” viskade Quirinus förtvivlat.
”Din moster var bra lättlurad ja! Men tro inte att jag förgiftade henne, så att hon skulle bli så sjuk. Nej då, det var av någon annan anledning, men som sagt, hon hade kunnat avslöja allt!” Sandelton såg oberörd ut när han sa så där.
Han måste stoppas, tänkte Quirinus förtvivlat, medan tårarna rann nerför kinderna. Gatorna var tomma så chansen att någon skulle ingripa, var liten
”Åh, så dumt av mig att glömma bort Harold!” sa Sandelton plötsligt och log ironiskt.
”Våga inte skada min pappa!” utbrast Quirinus förtvivlat. ”Jag skulle inte drömma om att skada honom. Förresten så är ju Harold från Gryffindor, så man kan inte tro att du är hans son, du passar definitivt inte Gryffindor!” sa Sandelton med ett ännu elakare leende. ”Han är nog egentligen besviken över att du inte har hans mod! Håll tyst nu, om du inte vill att jag ska använda min stav!” tillade han och gav Quirinus ännu en kraftig knuff. Dom fortsatte att gå uppåt genom byn.


”Jaha. Då var vi framme!” sa Sandelton efter en stund och ställde sig framför en liten pub.
Över dörren hängde en ganska skamfilad träskylt. Quirinus kände sig illamående när han såg att skyltens bild föreställde ett avhugget vildsvinshuvud. Sandelton tryckte ner dörrhandtaget och alla steg in. Till sin stora lättnad kände Quirinus hur Sandelton tog bort trollstaven från halsen, samtidigt som han släppte taget om hans hår. Han hörde hur dörren stängdes och låstes.
”Vi har inte hela natten på oss”, sa Sandelton och Quirinus kände hur han föll framstupa, när han fick en hård knuff i ryggen. Han såg sig om. Rummet var mycket mörkt, med undantag av ett par ljusstumpar.
”Ja, det är bara att ni går upp! ” befallde Sandelton och grep tag om Quirinus handled. ”Bartendern har annat att göra, så förvänta er ingen hjälp från honom!” tillade han.
Quirinus sneglade bort mot baren och fick syn på en man, som blödde från huvudet. Lyckligtvis andades han.
”Upp med er! Min herre hatar att vänta!” fräste Sandelton och Quirinus fick ytterligare en knuff.
”Vad är det här för ett ställe?” viskade han förtvivlat till James, medan dom gick uppför trappan.
”Puben heter Svinhuvudet. Vi brukar inte gå hit”, viskade James.
Dom kom fram till en dörr. Sandelton gick fram och öppnade den.
”Seså, in med er!” sa han.
Quirinus (som kände sig iskall inombords) gick in, tätt följd av James, Lily, Remus och Sirius. Inne i ett litet rum satt någon.
_____________________________________________________________

Haha! Atira, du hade rätt!

Ni andra: Var det oväntat? Ja, men det är ju nästan alltid så! Tänk er hur det är i deckare, man misstänker en eller personer och så har man helt fel! Har ni läst Harry Potter-böckerna, vet ni ju hur Rowling har gjort.

Okej, jag märker att jag blev en smula klantig när jag skrev! Sandelton hade ju en konstig anledning till att skicka Quirinus i vattnet! (Se kapitel 24) Jag skulle kanske ha låtit honom attackera Fowler först (se kapitel 26 ) innan han orsakade så att Quirinus höll på att drunkna! Hehe!

Men om alla går med på det, kan vi kanske låtsas att Sandelton är duktig på att tyda drömmar och såg att Quirinus skulle vara i vägen för honom.

Andra alternativet kan vara att han ville undvika vittnen (med tanke på att Sharon är mugglarfödd), och han bestämde sig för att göra sig av med Quirinus innan han gav sig på Sharon!

Hoppas ni gillade det i alla fall!

Kul att du bestämt dig för att fortsätta med din fanfic igen!

Ditt senaste kapitel var superbra! ^^