Fångad Av En Stormvind [SV] - Drarry

VARNING FÖR MYCKET FEELZ

18. Harry

De sitter i båthuset, som vanligt. Allting är som vanligt. Eftersom det är sen höst och vintern verkar komma tidigt i år har det redan dykt upp lite isskorpor här och där. Om man sticker ner fötterna på dem knäcks dem. Denna lördagseftermiddag i mitten av november är det vackert väder. Solen skiner och himlen är gnistrande vit-grå.

Harry känner ett ovanligt lugn i kroppen, en trygghet han så gärna ville hålla kvar för alltid. En trygghet han inte kan minnas att han någonsin har känt, inte ens inom Hogwarts murar. Definitivt inte hemma hos Dursleys. Han minns inte om han någonsin kände så när hans föräldrar levde. Men han tar tillfället i akt och njuter av tryggheten. Där han nu sitter, med Draco, på en plats där ingen kan hitta dem. Där han kan leva ut sina känslor på ett sätt han inte kan utan varken Draco eller ensamhet.

"Draco ..." säger han. "Har du någonsin känt dig så trygg att du tror att inget kan hända dig?"

Draco nickar. "Ja."

"När då?"

"Nu."

Han sträcker ut en hand mot Harry, som förvånat tar emot den. Men han klagar inte. Det kändes faktiskt jättebra att hålla Dracos hand. Bättre än någonsin faktiskt. Så om Draco också känner sig så, är det sant då eller? Att det faktiskt finns en sådan känsla? Harry har aldrig utforskat den, vad han kan minnas. Trygghet har liksom alltid varit så avlägset för honom, ändå sedan han lämnades på familjen Dursleys tröskel som ettåring.

Och utan att tänka sig för lutar han huvudet mot Dracos axel och blundar. Han skulle kunna somna såhär. Men det gör han inte. Han vill bara stanna och njuta av den här stunden. För när han minst anar det, kommer den ta slut. Då kommer han vara tillbaks på Hogwarts igen, med en miljon läxor eftersom GET-året tydligen kräver det. Han kommer vara tillbaka i trolldrycksklassrummet med Snapes miljarder förolämpningar och glåpord kastade över sig. Och rätt som det är kommer det bli sommarlov och han måste i två månader vara utan Hogwarts och trollkarlsvärlden för att bo hos en familj som hatar honom och som inte är rädda för att visa det. Utan Draco ...

"Jag älskar dig, Draco", viskar han, knappt hörbart.

"Vad sade du?" frågar Draco och lägger en arm om honom, så att han lutar sig mot Dracos bröstkorg istället för axel.

"Att ... Jag älskar dig", säger han igen, högre den här gången.

Draco slutar andas för ett ögonblick. Han ser djupt in i Harrys lysande gröna ögon och ger honom en lätt puss på munnen. Harry antar att han inte vågade mer. Men det slutar inte där. Det slutar i en lång kyss, de flyttar närmare och närmare varandra, håller om varandra och ingen av dem vill någonsin gå därifrån.

Det de inte vet är att klockan tickar. De kommer inte kunna stanna såhär för alltid. Snart måste de gå tillbaka, till olika elevhem, och sitta och tänka på varandra i ensamhet. Tills de träffas igen, förstås.

SÅ HIMLA SJUKT UNDERBART FANTASTISKT! Älskar sättet du skriver på! Numera ett stort fan av Drarry! ♥

SÅ BRAAAAA!! Älskar det!

Åååååå så bra!! Jättebäst!!! ♥

#Youaresogoodatwriting#Iwantmore#drarryforever#qute#perfectforeachother
♥♥♥

Det är så bra! ♥

19. Draco

"Lystring, elever, jag har något att berätta", hörs professor Dumbledores röst sägas inne i Stora Salen denna mulna onsdagseftermiddag. När Dumbledore ska berätta något kan det betyda två saker. (1) Han har fått någon idé om att fjanta sig och säga något slumpmässigt trams eller (2) något dåligt har hänt. Draco vet inte riktigt vilket han skulle föredra. Båda är lika hemska.

Eftersom det sällan tar lång tid för eleverna att bli tysta när professor Dumbledore ska tala väntar han knappt innan han fortsätter. "Jag har fått veta av en hemlig källa att en ovälkommen gäst har tagit sig in i vår försvunna skogvaktares hem. Denna gäst har även hotat elever och påstår sig veta var vår skogvaktare befinner sig. Eftersom vi på Hogwarts finner detta väldigt oroväckande kommer vi inte låta elever stanna under jullovet i år."

Han stannar upp för att se hur alla reagerar. Först är det helt tyst. Sedan kommer allt prat på en gång som ett trollslag (vilket menas bokstavligen i Seamus Finnigans fall; han blir så förvånad att han spränger sitt glas upp i luften). Draco sneglar på Harry vid Gryffindorbordet. Han ser helt förkrossad ut. Om jag bara kunde hjälpa, tänker Draco. Men det kan han inte. Hur i hela världen skulle hans pappa gå med på att ha Harry Potter, fiende till Mörkrets Herre, hemma hos sig som en gäst? Det är lite ironiskt egentligen. Alla gånger Draco har retat Harry för att ha varit föräldralös, och nu sitter han och tycker synd om honom för det. Definitivt en stor förändring.

Dumbledore tar ton igen. "Nåväl, låt oss fortsätta äta. Å, vilken god sallad! Ni har verkligen lyckats, Pomona!"

Och så börjar alla prata som vanligt igen. Inte Harry dock. Draco ser hur Hermione och Ron försöker muntra upp honom, men det verkar inte fungera. Ett tag ser det ut som om han ska bryta ihop. Han verkar ha tappat aptiten i alla fall. Han äter ingenting på fem minuter. Stackars pojke.

~

"Hur är det?" frågar Draco och lägger en arm om Harry. De är ensamma. Det är tur att de har båthuset. Draco hade direkt lagt en lapp on det i Harrys ficka när han gick förbi honom i Stora Salen. Han lade inte märke till det, men det gjorde Crabbe och Goyle. Draco sade mycket riktigt åt dem att han hade lagt en lapp där, men de tycktes tro att det var en elak lapp. De är väl för dumma för att ens ifrågasätta det.

Harry suckar. "Jag kan inte åka tillbaka till Dursleys", bedrar han, "jag kan inte. Har du någon aning om hur de kommer reagera när jag kommer sex månader tidigare än väntat? De kommer mörda mig! Fast jag skulle gärna vilja se Dudleys min ..."

"Dudley", upprepar Draco. "Vem är det?"

"Min kusin", säger Harry och flinar.

"Hur ser han ut?"

"Föreställ dig en gris på två ben och med blont hår så har du en perfekt bild av honom."

Draco skrattar och kan mycket riktigt se det framför sig. Undrar om den där Dudley liknar Harry på något sätt. Som Harry beskrev honom, antagligen inte.

"Jag önskar jag kunde hjälpa dig", säger Draco och suckar. "Men du vet ... Jag tror inte pappa skulle uppskatta det."

Harry nickar. Sedan lägger han huvudet på hans axel. "Lova att du skriver till mig", säger han bedjande.

"Jag lovar", ler Draco. "Om du lovar att skriva till mig."

"Det kan jag inte", säger Harry och suckar, "det första min moster och morbror kommer göra är att ta beslag på Hedwig. Det kommer bli svårt. Men jag ska försöka, jag lovar."

"Det är okej. Jag kommer sakna dig så mycket bara."

"Jag kommer sakna dig också."

"Det är så orättvist", säger Draco och skakar på huvudet. Han har just insett en sak. "I alla dessa år har jag varit den som har varit elak. Ändå är det jag som har en familj som tycker om mig och som är rik och som har världens finaste pojkvän. Varför är det inte du istället? Du har aldrig gjort något fel, du förtjänar bättre."

"Jag har i alla fall färdens bästa pojkvän", flinar Harry. "Det andra spelar inte så stor roll. Att ha dig är det bästa jag kan ha. Det är i alla fall inte orättvist."

SÅ.GRYMT.BRA
JAGVILLHAMEEEER X))))
DESPERAAAAAT!

Ååååå så fint! Vill ha mer nu!!

åhhh den värkar bra