Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Forum > Fanfiction > Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Användare | Inlägg |
---|---|
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej allesammans! tack för era kommentarer och förlåt för seg uppdatering och även förlåt om jag verkade dryg och arg i tidigare inlägg, men har haft det rätt jobbigt ett tag och eftersom jag inte fick någon respons så känns det som om det jag skriver (dock att ni säger att det inte är) tråkigt och dåligt, men jag har rätt dåligt självförtroende, men jobbar på det. Anyway, detta kapitel är inte så händelserikt för det är mest ett filler-kapitel, alltså ett kapitel jag måste skriva för att berättelsen ska flyta på hyfsat stabilt och inte bara hoppa från det ena till det andra. Hoppas ni tycker om det ändå och glöm inte kommentera vad ni tyckte/önskemål, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall ni mot alla odds tycker detta förtjänar det. KRAM! förresten! eftersom detta kapitel avslöjar lite av Sirius rädslor, så får ni mer än gärna kommentera om ni har några fobier eller något sådant :3 -------------------- Kapitel 26 Kärleken blomstrar i halkan med kommande oroväckande(Lilys perspektiv) - Sluta genast skratta åt mig, Tagghorn! Vrålar Sirius när han kämpar sig fram på den isiga vägen och kämpar med att inte halka. - Du kommer halka om du inte går normalt, säger Remus till Sirius som ser panikslagen ut. - Går jag normalt halkar jag och vem vet vad som händer då, säger Sirius stelt. - Du kommer ner på marken, svarar Abigail. - Nej, jag kan skada mig och vem ska då irritera er, svarar Sirius, men ser inte övertygad ut. Han endast livrädd ut. - Jag trodde du var så macho att inget kunde skrämma dig, Black, säger jag och Sirius himlar med ögonen. - Jag är inte rädd, säger han bestämt. - Nej, du är livrädd, säger James och biter sig i kinden för att inte skratta åt sin bäste vän. - Det är elakt att reta någon för vad de är rädd för, säger jag och får ett instämmande ''mm'' av Sirius. - Ja, men det är så förbannat roligt, säger James och lägger armen om mig. - Du ska bara veta allt James gör när han vill jävlas med Sirius och hans rädslor, säger Remus och ler åt ett avlägset minne. - Håll käften, Måntand! Vrålar Sirius. - Vadå? Frågar jag, Abigail och Marlene i mun på varandra. - Jag svär vid allt; säger ni något så ser jag till att ni inte kommer kunna se på några veckor! Hotar Sirius. - Sirius har flera olika rädslor, förklarar Remus med ett leende. - Så pass många så vi undrar om han verkligen är en Gryffindor, tillägger James. - Och en av dem är spindlar, säger Remus och Sirius frustar till. - En kväll när vi var inne i vår sovsal så var det en spindel på Sirius säng och han bad Remus att ta bort den, säger James och ignorerar Sirius. - Och som den goda vännen James är så gjorde han den en aning större med hjälp av engorgio och låt oss säga att skriket från Sirius var nästan så pass högt att endast hundar kunde höra, avslutar Remus och lämnar oss alla gapskrattande och en butter Sirius som muttrade något ohörbart om Gabryella. - Tro mig Sirius, det finns värre saker att vara rädd för och du kan alltid försöka bli av med dina rädslor, säger Abigail, men biter sig i läppen för att inte skratta åt Sirius min. - Som vad? Frågar han. - Tja, Gabryella var livrädd för höjder när hon var yngre och det var inte förrens Pasha puttat ner henne från ett fönster från översta våningen av Krum Gard hon vågade förvandla sig till sin animagusform och flyga för första gången, berättar Abigail. - Den berömda Quidditchspelerskan Gabryella Krum var rädd för höjder? Frågar Remus misstroende. - Ja, hon var den siste man trodde skulle frivilligt sätta sig på en kvast, säger Abigail med ett leende. Vi gick in i slottet och möttes av en behaglig värme mot oss. Jag och troligtvis de andra hade glömt bort det hemska vädret här i Storbritannien under vår vistelse i Bulgarien, men den hade välkomnat oss med slask, is, blöt snö och snö- och regnstormar. Alla lektioner utomhus var inställda och även alla Quidditchträningar vilket gav mig massor med tid med James. James Potter. Min pojkvän. Jag kunde fortfarande inte förstå att den tanken var på riktigt, men ändå lämnade han aldrig mina tankar och kunde distrahera mig helt och hållet. Alla tankar och all tid jag spenderade med honom började gå över styr och mina betyg hade börjat svacka så professorerna börjat undra, men inget av det spelade någon roll just nu. Jag hade James. - Tagghorn, Måntand och Slingersvans, vi måste diskutera angående månskenets strålkastare ikväll, säger Sirius stelt och vi som inte förstod det lilla kodspråket stirrade undrande på honom. - Juste, säger James och jag stirrar på honom. - Vad skulle ni diskutera sa ni? Frågar jag och James ler mot mig. - Inget du behöver oroa dig för, ses sen, säger han nöjt och ger mig en snabb kyss på pannan. - James Potter, vänd inte ryggen till mig utan ett vettigt svar! Säger jag men hör bara hur han skrattande går iväg med Sirius, Remus och Peter. Jag suckade innan vi andra fortsatte i riktning mot uppehållsrummet, men mina tankar lämnade aldrig James. Jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. - Hur gör du det? Frågar jag Abigail som ser förvånat på mig. - Vilket? Frågar hon. - Hur kan du göra något annat än att bara tänka på Pasha? Frågar jag och Abigail och Marlene skrattar. - Tro mig, det kommer bli lättare att fokusera på annat efter ett tag, men jag tror aldrig att jag slutar tänka på honom, svarar Abigail med ett leende. - Det tror jag på när jag ser det, säger jag och vi fortsätter gå en kort bit innan professor McGonagall kommer och stoppar oss med ett sorgset leende. - Ms. Bailey, säger hon. - Mrs. Kruma, rättar Abigail och suckar. - Mrs. Kruma, följ med mig till rektorns kontor. Det har skett något, säger Professorn stelt och Abigail ger mig en snabb och skräckslagen blick innan hon följer med professorn. - Undra vad det var om, säger Marlene innan vi fortsätter gå till uppehållsrummet helt ovetande om att det var den sista vanliga dagen med Abigail. 24 jan, 2015 22:36 |
Remus Potter
Elev |
Skrivet av TheFifthMarauder: Spoiler: Tryck här för att visa! Hej allesammans! tack för era kommentarer och förlåt för seg uppdatering och även förlåt om jag verkade dryg och arg i tidigare inlägg, men har haft det rätt jobbigt ett tag och eftersom jag inte fick någon respons så känns det som om det jag skriver (dock att ni säger att det inte är) tråkigt och dåligt, men jag har rätt dåligt självförtroende, men jobbar på det. Anyway, detta kapitel är inte så händelserikt för det är mest ett filler-kapitel, alltså ett kapitel jag måste skriva för att berättelsen ska flyta på hyfsat stabilt och inte bara hoppa från det ena till det andra. Hoppas ni tycker om det ändå och glöm inte kommentera vad ni tyckte/önskemål, fråga om ni undrar något och gilla inlägget ifall ni mot alla odds tycker detta förtjänar det. KRAM! förresten! eftersom detta kapitel avslöjar lite av Sirius rädslor, så får ni mer än gärna kommentera om ni har några fobier eller något sådant :3 -------------------- Kapitel 26 Kärleken blomstrar i halkan med kommande oroväckande(Lilys perspektiv) - Sluta genast skratta åt mig, Tagghorn! Vrålar Sirius när han kämpar sig fram på den isiga vägen och kämpar med att inte halka. - Du kommer halka om du inte går normalt, säger Remus till Sirius som ser panikslagen ut. - Går jag normalt halkar jag och vem vet vad som händer då, säger Sirius stelt. - Du kommer ner på marken, svarar Abigail. - Nej, jag kan skada mig och vem ska då irritera er, svarar Sirius, men ser inte övertygad ut. Han endast livrädd ut. - Jag trodde du var så macho att inget kunde skrämma dig, Black, säger jag och Sirius himlar med ögonen. - Jag är inte rädd, säger han bestämt. - Nej, du är livrädd, säger James och biter sig i kinden för att inte skratta åt sin bäste vän. - Det är elakt att reta någon för vad de är rädd för, säger jag och får ett instämmande ''mm'' av Sirius. - Ja, men det är så förbannat roligt, säger James och lägger armen om mig. - Du ska bara veta allt James gör när han vill jävlas med Sirius och hans rädslor, säger Remus och ler åt ett avlägset minne. - Håll käften, Måntand! Vrålar Sirius. - Vadå? Frågar jag, Abigail och Marlene i mun på varandra. - Jag svär vid allt; säger ni något så ser jag till att ni inte kommer kunna se på några veckor! Hotar Sirius. - Sirius har flera olika rädslor, förklarar Remus med ett leende. - Så pass många så vi undrar om han verkligen är en Gryffindor, tillägger James. - Och en av dem är spindlar, säger Remus och Sirius frustar till. - En kväll när vi var inne i vår sovsal så var det en spindel på Sirius säng och han bad Remus att ta bort den, säger James och ignorerar Sirius. - Och som den goda vännen James är så gjorde han den en aning större med hjälp av engorgio och låt oss säga att skriket från Sirius var nästan så pass högt att endast hundar kunde höra, avslutar Remus och lämnar oss alla gapskrattande och en butter Sirius som muttrade något ohörbart om Gabryella. - Tro mig Sirius, det finns värre saker att vara rädd för och du kan alltid försöka bli av med dina rädslor, säger Abigail, men biter sig i läppen för att inte skratta åt Sirius min. - Som vad? Frågar han. - Tja, Gabryella var livrädd för höjder när hon var yngre och det var inte förrens Pasha puttat ner henne från ett fönster från översta våningen av Krum Gard hon vågade förvandla sig till sin animagusform och flyga för första gången, berättar Abigail. - Den berömda Quidditchspelerskan Gabryella Krum var rädd för höjder? Frågar Remus misstroende. - Ja, hon var den siste man trodde skulle frivilligt sätta sig på en kvast, säger Abigail med ett leende. Vi gick in i slottet och möttes av en behaglig värme mot oss. Jag och troligtvis de andra hade glömt bort det hemska vädret här i Storbritannien under vår vistelse i Bulgarien, men den hade välkomnat oss med slask, is, blöt snö och snö- och regnstormar. Alla lektioner utomhus var inställda och även alla Quidditchträningar vilket gav mig massor med tid med James. James Potter. Min pojkvän. Jag kunde fortfarande inte förstå att den tanken var på riktigt, men ändå lämnade han aldrig mina tankar och kunde distrahera mig helt och hållet. Alla tankar och all tid jag spenderade med honom började gå över styr och mina betyg hade börjat svacka så professorerna börjat undra, men inget av det spelade någon roll just nu. Jag hade James. - Tagghorn, Måntand och Slingersvans, vi måste diskutera angående månskenets strålkastare ikväll, säger Sirius stelt och vi som inte förstod det lilla kodspråket stirrade undrande på honom. - Juste, säger James och jag stirrar på honom. - Vad skulle ni diskutera sa ni? Frågar jag och James ler mot mig. - Inget du behöver oroa dig för, ses sen, säger han nöjt och ger mig en snabb kyss på pannan. - James Potter, vänd inte ryggen till mig utan ett vettigt svar! Säger jag men hör bara hur han skrattande går iväg med Sirius, Remus och Peter. Jag suckade innan vi andra fortsatte i riktning mot uppehållsrummet, men mina tankar lämnade aldrig James. Jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. - Hur gör du det? Frågar jag Abigail som ser förvånat på mig. - Vilket? Frågar hon. - Hur kan du göra något annat än att bara tänka på Pasha? Frågar jag och Abigail och Marlene skrattar. - Tro mig, det kommer bli lättare att fokusera på annat efter ett tag, men jag tror aldrig att jag slutar tänka på honom, svarar Abigail med ett leende. - Det tror jag på när jag ser det, säger jag och vi fortsätter gå en kort bit innan professor McGonagall kommer och stoppar oss med ett sorgset leende. - Ms. Bailey, säger hon. - Mrs. Kruma, rättar Abigail och suckar. - Mrs. Kruma, följ med mig till rektorns kontor. Det har skett något, säger Professorn stelt och Abigail ger mig en snabb och skräckslagen blick innan hon följer med professorn. - Undra vad det var om, säger Marlene innan vi fortsätter gå till uppehållsrummet helt ovetande om att det var den sista vanliga dagen med Abigail. Jätte bra det är super spännande nu jag längtar VERKLIGEN till nästa kapitel http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 24 jan, 2015 23:32 |
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej, förlåt för inaktivitet, men ligger hemma och är sjuk och har inte orkat skriva klart detta kapitel förrens nu. Hoppas ni gillar det och glöm inte kommentera er åsikt, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga i fall ni undrar något :3 Kram! btw, vart har resten av er som brukar kommentera tagit vägen? o.o har det redan blivit så långtråkigt så att ni inte pallar med mig längre? XD ---------------------------------------------------------------------------- Kapitel 27 Helt över (Abigails perspektiv) ''Det tycks ha hänt något med din make. Vad som hänt vet vi inte, men för sakens skull så borde du åka hem och se efter, återvänd när allt är löst'' De meningarna ekade i mitt huvud när jag virvlade runt i min hemfärd. Något hade hänt Pasha, men jag visste inte vad och det skrämde mig mer än vad något annat gjorde. Jag landade hårt på hallgolvet till Krum Gard och kunde inte höra något. Jag samlade mig snabbt innan jag rusade upp för trappan och sökte igenom herrgården med rädsla om vad jag skulle hitta. - Pasha? Ropar jag upprepande, men får inget svar. - Gabryella? Aurora? Ropar jag sedan, men tystnaden återstår. Jag fortsätter gå och är på andra våningen när jag upptäcker något. Dörren till Hristos gamla sovrum stod öppen. Den var alltid stängd, så varför var den öppen nu? Försiktigt och långsamt går jag in i rummet och ser mig omkring och mina ögon fastnar på något hemskt. Pashas livlösa kropp med öppna ögon och krossat vinglas bredvid sig. - Nej, mumlar jag medan min syn blir suddigare och suddigare. - Nej! Vrålar jag och lutar mig fram mot bordet som var fullt av böcker och anteckningar. - Din idiot, gråter jag ut till tomma intet. Plötsligt känner jag en hand på min axel och när jag vänder mig om får jag syn på Pasha och Gabryella. Båda ser ut att vara döende av skuldkänslor. - Vad i helvete? Säger jag helt förvirrad. - Abigail, säger Pasha långsamt och jag blickar från honom framför mig till hans livlösa kropp tills jag förstår vad som hänt. Han hade dött och Gabryella hade fört tillbaka honom. - Din jävel, vrålar jag och smäller till honom. - Så kan man också reagera när man ser sin döda make vid liv igen, säger Gabryella förvånat. - Förklara dig, säger jag argt och tårarna fortsätter forsa när jag ser på Pasha. - Hristo hade ett reservlager på förgiftat vin, svarar han nonchalant. - Och du tyckte det var en bra idé att dricka av något som varit Hristos ägodel? Frågar jag ilsket. - Abigail, allt var ett misstag, säger Gabryella i ett försök att lugna mig. Jag känner hur allt inom mig kokar och hur jag håller på att förlora min kontroll. Pasha hade lovat att sluta dricka, Gabryella hade lovat att se efter honom, men ändå ligger det tomma flaskor överallt och krossade vinglas. De hade båda brutit sina löften. - Du lovade, viskar jag. - Abigail, snälla, lyssna, säger Pasha, men jag avbryter honom. - Du lovade att sluta dricka, säger jag medan min röst darrar värre än ett asplöv innan jag fortsätter. - Du visste att det förr eller senare skulle sluta med att jag hittar dig död på grund av spriten, men ändå kan du inte sluta. Samtidigt som du påstår att du älskar mig, säger jag och jag känner Pashas hand på min kind. - Jag älskar dig, Abigail, snälla lyssna, säger Pasha, men jag vill inte lyssna. Jag vill inte ens se honom. - Inte tillräckligt! Ditt förbannade sprit är viktigare och om det inte vore för att Gabryella blivit förhäxad så skulle du varit död, vrålar jag medan jag vänder mig om. Jag klarar inte av att se honom eller Gabryella. - Abigail, det är inte bara Pashas fel! Jag lovade att hindra honom, men gjorde inte det, var arg på mig i stället, säger Gabryella och jag vänder mig om och blänger på dem båda. - Ja, det är ditt fel också, men Pasha är vuxen. Han kan avgöra vad som är rätt och fel, säger jag innan jag vänder mig helt mot honom. - Det är över nu, suckar Pasha. - Ja, lika så vårt äktenskap tills du bevisar att du någonsin brytt dig om det, säger jag argt. - Abigail gör inte detta, ber Pasha. - Du har förstört alla våra framtids planer Pasha! Vi kommer inte kunna bilda familj, men det bryr du väl knappast om, säger jag medan tårarna rinner och sedan stormar jag ut ur rummet innan någon hinner säga emot mig och transfererar mig därifrån med ett pang. 30 jan, 2015 14:32 |
lily, luna
Elev |
Har såklart inte slutat läsa!!!!!!! Är bara superdålig på att kommentera eftersom att jag typ alltid går in två minuter innan jag ska till skolan och sedan glömmer jag helt bort att kommentera
MEN SOM VANLIGT ÄLSKADE JAG KAPITLET OCH DET VAR FANTASTISKT OCH PERFEKT OCH HUR SJUTTON TÄNKTE DU PASHA!!!!!!!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Varför Pasha varför?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!!?!?!?!??!?!??!?!??!??!?!??!?? 30 jan, 2015 16:43 |
tindrilittis
Elev |
Hej
TiNDrIlLiTtIS 30 jan, 2015 17:30 |
TheFifthMarauder
Elev |
Spoiler: Tryck här för att visa! Hej, jag har inte så mycket idéer på vad jag ska skriva här, men jag visste vad min kapitel skulle handla om för att i dag är det 30 Januari och det är faktiskt Lily Potter fd. Evans födelsedag! och varför inte då skriva ett kapitel där jag kan nämna det, klämma in lite JILY och ha en bra plot till mitt nästa kapitel? Hoppas ni tycker om det och glöm inte kommentera (det tidigare kapitelt med om ni inte redan gjort det), gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något. KRAM! -------------------------------------------------------------------------------------- Kapitel 28 Flera överraskningar under en födelsedag (James perspektiv) Allt var tvunget att vara perfekt för i dag var det inte vilken dag som helst utan Lilys födelsedag. Jag hade övertalat mina vänner att hjälpa till med förberedelserna och att bjuda in folk och med Sirius talang så hade nästan hälften av alla elever på skolan tackat ja till att dyka upp. - Marlene? Var är alla? Frågar jag när jag kommer in i vid-behov-rummet. - Abigail är och uppehåller Lily, medan Sirius och Peter är och fixar drickan och maten, svarar Marlene. - Var är Remus? Frågar jag. - Här, muttrar han när han kommer in med en grupp husalfer. - Varför så nedstämd? Det är Lilys födelsedag, inte hennes dödsdag, säger jag bestämt. - Tror du verkligen Lily vill ha en enorm tillställning för sin födelsedag? Frågar han. - Det vill hon säkert, svarar jag obekymrat och går och synar rummet som blivit pyntat med ljus, lyktor, girlanger och en stor skyllt med texten ''Grattis Lily!'' Medan timmarna gick började folk komma en efter en eller grupp efter grupp och när klockan var 21.00 var alla här förutom Lily. Det var min uppgift att hämta henne när allt var färdigt och som det såg ut nu så var det det. - Mat, dricka, folk, är allt färdigt? Säger jag när jag möter upp Abigail. - Ja, svarar Abigail obekymrat, men jag hade sett på henne att något hade varit fel enda sedan hon kom tillbaka efter att ha varit borta ett par timmar helt spårlöst. - Abigail, är något på tok? Frågar jag och hon ser chockat på mig. - Nej, svarar hon för snabbt för att verka obekymrad av frågan. - Säkert? Frågar jag. - Ja, men du borde nog gå och hämta upp Lily, säger hon med ett tillgjort leende innan hon går in i rummet. Jag gjorde som hon sa och började gå mot uppehållsrummet för att se om Lily var där, men kunde inte hitta henne någonstans så jag fortsatte mot biblioteket där jag fann henne sittande vid ett bord inne i ett hörn som skulle gjort henne osynlig om det inte vore för att hennes röda hår lyste tydligt vid skenet som kom in genom fönstret. - Inte nog med att du fyller år på en måndag, så sitter du och pluggar på din födelsedags kväll, säger jag och hon lyfter sin blick från sin bok med ett leende. - Min födelsedag kommer nästa år också så jag skulle inte oroa mig, skrattar hon. - Men det är inte varje dag man blir myndig i mugglarvärlden också, svarar jag och sätter mig bredvid henne. - Födelsedagar är inget annat än helt vanliga dagar, enda skillnaden är att man blir påmind att man är ännu närmare sin död, svarar hon fortfarande med ett leende. - Alltid lika munter, suckar jag och hon ler och ger mig en kindpuss. - Eller så är du bara för positiv angående allt, svarar hon. - Mycket möjligt, men hur skulle allt vara om man bara var negativ? Frågar jag och innan Lily hinner svarar tar jag hennes hand och drar upp henne. - Jag har i alla fall en överraskning, kom nu, säger jag och hon ser skeptiskt på mig. - Vad har du gjort? Frågar hon och jag himlar med ögonen. - Jag ska inte döda dig eller någon annan, kom nu, svarar jag och drar med mig henne ut ur biblioteket i full fart mot vid- behov-rummet När vi närmar oss så stannar jag upp och trots Lilys protester lägger jag mina händer framför hennes ögon resten av vägen. När jag tog bort mina händer och hon fick se sin överraskning önskade jag att jag haft en kamera för att föreviga hennes chockade min. - Grattis! Vrålar alla ut när vi kommit in och ett hav av girlanger regnade ner på oss. - Vad i.., skrattar Lily chockat och jag lägger armarna runt hennes midja. - Nu ska vi alla fira hur du är närmare din död, viskar jag i hennes öra och hon skrattar sarkastiskt. Nu när festen var i full gång och Sirius fick ständigt springa iväg för att få tag i mer honungsöl. Både mugglar- och trollkarlsmusik spelades på högvolym och Lily fick stå och tacka för presenter och för att folk hade kommit. - Du lyckades, Abigail säga när hon kommer och ställer sig bredvid mig. - Det hade inte gått utan er, svarar jag och hon ler kort. - Det var din idé och Lily verkar nöjd, njut lite av att en av dina idéer faktiskt inte var så dålig, skrattar hon och ger mig en klapp på axeln. Då ser jag att hon inte har sin vigselring på sig. - Är allt som det ska mellan dig och Pasha? Frågar jag och Abigails leende slocknar snabbt. - Bekymra dig inte över något annat än att hålla Lily belåten, säger hon lugnt och ler snabbt innan hon sliter ett glas med honungsöl av en förbigående häxa. Kelsey. - Vad är det med alla som heter Krum som ska vara på mig? Muttrar Kelsey innan hon vänder sig om och går. - Vad menade hon med det? Frågar Abigail och ser allvarligt på mig. - Jag tror det är dags att gå, säger jag snabbt och skyndar mig bort mot Lily och lämnar Abigail med en bitter min. - Har du kul? Frågar jag när jag når fram till Lily och hon ler. - Jadå, tack, du? säger hon och lägger sina armar runt min hals och placerar sina läppar mot mina. - Nu så, svarar jag och kysser henne igen och känner hur hon ler. - Hej, mina kära vänner, sluddrar någon fram och lägger sina armar om oss. Jag var fullt redo att skälla ut personen som avbrutit oss, men Lily hann ifrågasätta personen innan jag hann öppna munnen. - Black? Frågar Lily och jag ser att det är Sirius. - Vad har du druckit, Sirius? Suckar jag och Sirius ler fåraktigt. - Jag vet inte vad det var hon gav mig, men det är fantastiskt, skrattar han och lutar sitt huvud mot min axel. - Vem gav dig? Frågar jag. - Jag vet inte, sluddrar Sirius fram och jag suckar. - Remus, ropar jag ut i rummet. - Vi tar honom till Abigail så länge, föreslår Lily och vi tar båda tag i varsin av Sirius armar och drar med oss honom till Abigail som ser roat på oss. - Vad är det med honom? Frågar hon roat. - Sirius har fått i sig för mycket dricka, förklarar Lily och Abigail biter sig i kinden när Sirius plötsligt kramar mig. - Kompis, det räcker, sätt dig, säger jag och hjälper Sirius att sätta sig. - Tack, James, du är en mycket bra vän, säger han och jag hör hur Lily och Abigail håller inne ett hysteriskt skrattande. - Vill du ha vatten, Sirius? Frågar jag. - Nej, jag vill ha lite mer av den fantastiska drickan, säger Sirius tjurigt. - Nej, Sirius, du kan få vatten, det är lika bra, säger jag. - Vad händer? Frågar Marlene som dykt upp från ingenstans. - Sirius har fått i sig lite för mycket, förklarar Abigail och Marlene ser förvånat på Sirius. - Jösses, mumlar hon medan Sirius fortsätter le fåraktigt och håller hårt om min arm. - Någon hämta vatten, säger jag och Marlene skyndar sig i väg och kommer snabbt tillbaka med ett glas vatten. - Tack, säger jag snabbt och räcker det till Sirius. - Jag vill inte ha vatten, muttrar Sirius. - Jo, det är jättebra, drick, säger jag och till slut gör Sirius som jag säger och klunkar i sig hela glaset och ser på mig med ett stort leende. - Tack, James, du är en bra vän. Jag älskar dig, säger han och jag hör hur Lily, Abigail och Marlene brister ut i skratt. - Detsamma, Sirius, vill du gå och lägga dig? Frågar jag och han nickar och jag hjälper honom upp och med hjälp av Lily får vi upp honom till vår sovsal. Under hela vägen biter Lily ihop för att inte hysteriskt skratta åt Sirius medan han sluddrar kärleksförklaringar och jag försöker ignorera honom, men när vi lagt ner honom i sin säng så försökte han dra med mig med. - Sirius, jag kommer tillbaka snart, vila nu, säger jag och motvilligt släpper han mig och lägger sig på sidan och däckar så fort han stängt sina ögon. - Kom innan han vaknar igen och vägrar somna om utan dig, säger Lily och jag himlar med ögonen och följer med henne ut. - Väldigt rolig, säger jag, men kan inte göra något annat än le mot Lily. - Ja, det är det, skrattar hon och lägger armarna om min hals återigen inne i det tomma uppehållsrummet. - Ska vi fortsätta vart vi slutade? Föreslår hon och det gör vi. Festen fortsatte utan oss. 30 jan, 2015 18:55 |
Remus Potter
Elev |
Wohoooo JILYYYYYY!!!!!!!!!!!
IM SO HAPPYYYYYYY!!!! http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=40631&page=5#p2880118 Marodör ffs är bäst så tagga mig i de. I alla andra också såklart;) 30 jan, 2015 23:37 |
lily, luna
Elev |
Oooooooooooooooooooo.....
JILY!!!!!!!!! Men först HUR SJUTTON KUNDE DU TRO ATT JAG SLUTAT LÄSA!!!!!!!!!!!!!!!!! EHHHH DIN FANFIC ÄR DET BÄSTA SOM NÅGONSIN HÄNT MIG OCH DEN ÄR BÄST OCH DU ÄR BÄST OCH JAG TÄNKER ALDRIG SLUTA LÄSA DEN HÄR!!!!!! Så nu har jag fått det ur mig Okej, det här kapitlet vara bara så sjukt fantastiskt... Och Jily jag döööööööör så himla perfekt och bara åååååååååå!!!!!!!!!! Och oj vad jag skrattade när jag läste om Sirius!!!! Hans kärleksförklararingar så himla fantastiskt och jag börjar typ skratta bara jag tänker på det! Du har så sjukt mycket talang att det inte är klokt! Dina idéer är helt underbara och ditt språk är att död för! Så vackert och du skriver med så sjukt mycket inlevelse att jag inte kan förklara! Och din Jily! Ja min hjärna är nu helt inställd på Jily efter detta kapitel, liksom ååååååååå! i skolan pratade jag HP med en vän och börjar helt plötsligt prata om hur sorgligt det är att Sirius får vara utan Gaby så länge och ja... Så är cirka 100% säker på att Gaby finns! men stackars lilla Abdigal! Hoppas verkligen att det löser sig med Pasha, dumma ansvarslöse Pasha... MEN NU VET DU I ALLA FALL ATT JAG ALDRIG KOMMET SLUTA LÄSA!!!!! DET ÄR FANTASTISKT OCH NU DKA JAG TA OCH LÄSA OM DET HÄR KAPITLET FÖR JIIIIIIIIIIILY!!!!!!!! 31 jan, 2015 13:28 |
Hängslebyxor
Elev |
31 jan, 2015 13:46 |
MatildaPotter
Elev |
Åhh,du som inte fick döda Pasha
Men du hade med lite Jily-moments så jag kan kanske förlåta dig Och som vanligt skriver du underbart bra. Ibland kan man nästan tro att du J.K Rowling P.s jag HATAR råttor. 31 jan, 2015 22:19 |
Forum > Fanfiction > Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)
Du får inte svara på den här tråden.