Allt för den jag vill ha [SV]

Kapitel 12 - Severus

Severus behövde inte leta länge för att hitta Lily, hennes röda hår syntes på långt håll. Han drömde sig bort och glömde bort världen omkring honom. Han hörde ingenting, han såg ingenting annat än Lily. Hennes huvud vändes sakta mot honom och hon bländade av ett leende. Severus reste sig upp från armbågen och glodde dumt framåt. Hon log mot honom, visst var de bra vänner men hans hjärna lurade honom att det där leendet betydde mer. Tänk om hon faktiskt gillade honom? Nej, det kommer aldrig hända. Eller? Nej. Lucius, som satt bredvid honom knuffade till honom.
Severus tittade förvirrat på honom men han log bara retligt. Gud, vad Severus vill slå till honom. Varför skulle han bry sig och bestämma över vem Severus skulle gilla? Lily var mugglarfödd, spelar det någon roll? För dem gjorde de det, men inte för Severus. Han tycker Lily var underbar.
Stora salen tystnade tvärt och allas ansikten vändes mot mannen som ställt sig upp vid lärarbordet. Professor Dippet lunkade fram och vred huvudet fram och tillbaka för att titta på sina elever.
"Välkomna", sa han. "Välkomna till ett alldeles nytt år här på hogwarts. Innan festmåltiden börjar så måste jag gå igenom skolans regler ... "
Severus uppmärkssamhet vändes mot Lucius som viskade med Yaxley. Yaxley var en av Lucius närmsta vänner, de kom alltid överens.
"Vad sägs om att slänga iväg en stinkbomd?", viskade Lucius.
"Ja, har du en?", frågade Yaxley med sin mörka röst.
Lucius tog ner handen i fickan och tog fram en grön stinkbomb. Yaxley blinkade åt honom.

Jättebra!

Åh så bra!!

Jättebra½!

Super!

Alltså SNÄLLA ni som läser denna, skriv inte efter varje kapitel att det är super.
Jag förstår att ni tycker det, och jag håller med till fullo, men det blev jätte jobbigt för mig som inte började läsa fanficen förän igår.
Var tvungen att gå igenom 15 sidor vilket tog ett tag, och det var inte så kul

Man tröttnat att läsa när man aldrig kommer "fram".
Då underlättar vi för alla andra som vill börja läsa denna, och även för oss själva
Hoppas ni fattar, tack.

Kapitel 13 - Lily

Sev verkade ha lagt märke till henne, mot alla odds. Hon vinkade lite snabbt till honom, och vände sig sedan tillbaka mot sina vänninor. De tittade lite nyfiket på henne, och vred sedan sina huvuden mot Professor Dippet. Lily gäspade uttråkat och lutade huvudet i handen. De här talen innan festmåltiden funkade bättre än sömnpiller för henne, eller om det nu fanns någon förtrollning som fick en att somna. Hon visste inte säkert. Hon vred motvilligt sitt huvud mot lärarbordet, och försökte lyssna. Det kunde ha gått bättre. Hon fick anstränga sig för att inte somna, ögonlocken kändes tunga. Hon visste att vuxna alltid sade att det bara var ett "kort tal", men det verkade ju alltid vara minst en halvtimme långt. Eller så var det bara henne.

James verkade ha lagt märke till att hon hade vinkat åt Sev, och gnisslade tänder. Det tyckte Lily var mycket mer intressant än att lyssna på Dippet. Han fick gärna vara avundsjuk, det gladde bara henne. Hon blev faktiskt glad när hon såg att han var sur, upprörd, stött, arg, ledsen, trött, sjuk, eller när han helt enkelt inte fick sin favoritmat. Hans dåliga humör gjorde henne helt enkelt lycklig, av någon anledning. Ett litet hånleende dök upp på hennes läppar. Lyckan var fulländad.

James log ansträngt mot henne. Hon log nöjt mot tillbaka mot honom, och passade på att direkt efteråt blinka lite extra med ögonfransarna mot Sev, bara för att hon ville se honom bli ännu mer grön i ansiktet av avundsjuka. James stirrade ilsket mot honom, och slog en knytnäve i bordet. Precis som hon ville att han skulle.

Jättebra!

Huud va bra!

Jag dööööööör! Ni. Är. Så. Bra!!!!! Mer! Mer! Mer!