Ondskans dotter

Det va ju super, och jag vet att lillebrorsor är superjobbiga! Jag har själv en ...

Kapitel 10
Lily kunde inte släppa vad de hade sagt om henne, eller att Matt noga hade undvikit att svara på henne fråga. Hon var så tankspridd så hon märkte knappt hur Matt tryckte på några tegelstenar i en vägg med en pinne, eller hur den väggen sedan blev en passage till en lång gata med skylten "Diagongränden". Först när Matt för tredje gången skakade om hennes axel, började hon reagera.
"Vad?" frågade hon, fortfarande lite frånvarande.
"Det skulle jag också vilja fråga", sa Matt. "Du har uppfört dig konstigt ända sedan vi lämnade baren. Är det något som är fel?" Vanessa, som inte orkade argumentera med Matt just då, ryckte lätt på axlarna.
"Inte direkt. Jag är bara lite trätt. Det är allt." Matt nickade. Han var bra på det viset. Han drog aldrig ut på saker och ting utan nöjde sig med det svar han fick.
"Har du listan med allt du behöver?" Vanessa rotade fram den ur jackfickan och ögnade igenom den.
"Vi behöver ganska många böcker, så vi kan ju börja med det", sa hon.

Det var inte så svårt att hitta till de olika butikerna. En bit bort fanns en stor skylt där det stod "Flourish och Blotts bokhandel". Det var en stor bokhandel, med sina tre våningar, men det var alldeles tomt. Det var inte en enda människa där, förutom en äldre man som satt bakom en disk och läste tidningen. De började sakta gå fram mot honom och han kollade upp när han hörde dem. Han såg ganska trött och otålig ut.
"Vi skulle vilja köpa de här böckerna", sa Vanessa och räckte fram listan. Mannen bakom disken kollade på den. Sen gav han tillbaka den och bad dem att vänta lite. Han tog fram ett antal böcker som såg lite gamla ut men som ändå verkade var i hyfsat bra skick.
"Det blir 50 galleoner", sa han. Vanessa kollade på Matt.
"Skulle vi kanske kunna betala senare? Vi har inga pengar just nu", sa han försiktigt. Mannen suckade. Vanessa gissade att de inte var de första som ställt den frågan.
"Okej då", svarade han slutligen. "Men då behöver jag era namnunderskrifter." En lapp dök upp på disken, tillsammans med en fjäderpenna och lite bläck. Matt skrev sitt namn och räckte sedan över lappen till Vanessa som gjorde detsamma. Mannen tog lappen och läste den.
"Matt Smuel och..." Hans ögon fastnade på Vanessas namn. De vandrade sedan upp mot henne.
"Så.. du är..." stammade han lågt. Matt stönade lågt. Men det var förmodligen för att han precis hade bitit sig själv i tungan.
"Är vem`" frågade Vanessa. Mannen svalde och kollade sig nervöst omkring.
"Dolder", viskade han.
"Vad är det med det då? Och varför viskar du?" undrade Vanessa.
"Åh, ingenting, ingenting... Men du behöver inte betala! Ta de här böckerna gratis. Ta den här väskan också!" Han tog upp en mörkgrön axelväska. "Den är egentligen min, men jag vill inte ha den!" Vanessa kollade förbryllat på Matt. Nu kollade han konstant ut genom fönstret.
"Okej... men det räcker med böckerna", sa hon försiktigt och tog dem. Mannen bugade darrande och önskade dem en fortsatt trevlig dag.

KOMMER DET INTE MER SNART?! JAG VILL HA MER!!! ÄLSKAR DIN FANFICTION SP HIMLA MYCKET!!! ÄLSKAR HUR DU BESKRIVER ALLA PERSONER!!!
(sorry för caps lock...)

Tack för alla fina kommentarer. Jag blir jätteglad!

Kapitel 11
När de kom ut i friska luften igen såg Vanessa att Matt försökte undvika en ny disskusion genom att börja gå fortare, men hon tog snabbt tag i honom.
"Vad var det som hände där inne egentligen?!" utbrast hon. "Varför blev han så skräckslagen när han läste mitt namn?!"
"Det är komplicerat"; mumlade Matt.
"Försök." Matt suckade.
"Tro mig när jag säger att du inte vill veta. Inte än i alla fall."
"Varför kan du inte berätta nu?" lirkade Vanessa. men då brast Matts tålamod.
"Nu får det var nog! Det är upp till mig, och ingen annan, om jag talar om något alls!"
"Men..."
"Nej! Anser jag att du inte behöver veta något nu får du helt enkelt acceptera det och sluta tjata!"

Deras lilla shoppingrunda fortsatte i tystnad. Vanessa vågade inte ställa några fler frågor, för hon ville inte göra Matt argare än han redan var. Hon hade aldrig sett honom sådär förut. Han hade alltid varit så lugn och sansad. Han var sällan eller aldrig långsint och han skrek bara om han var otroligt glad. Nu var det helt annorlunda.

De fortsatte med att gå till Apotekarboden för att köpa trolldrycksingredienser. Där fanns allt från små märkliga stenar till slemmiga ödleögon. Allt var förpackat i glasburkar som stod på stora trähyllor. Vanessa tittade på listan. Där stod det att hon behövde råttsvansar, grodlår, saltsyra och två besoarer. När de kom fram till kassan blev det ungefär samma effekt som i bokhandeln. De gav varsin underskrift och när kvinnan som satt vid kassan läste Vanessas namn beklagade hon sig om och om igen och gav allt gratis, förutom besoarerna som hon försiktigt frågade om hon fick ta betalt för (som tur var råkade Matt ha några trollkarlsmynt i sin jackficka). Vanessa visste inte om hon skulle reagera positivt eller negativt. Hon fick en slags skuldkänsla när de gav bort allt till henne. Det kändes som om de gav allt gratis så där för att de var rädda. Men vad fanns det att vara rädd för?
###
Så! Nu är ännu ett kapitel upplagt. Jag kan dock inte komma med ett till (har det redan klart) förrän någon av ni läsare kommenterar. Så jag, och många andra för den delen, skulle bli jätteglada om det hände inom någon rimlig tid!

Super♥
Mer♥

Jättebra.

Bra ff

Du vara väldigt duktig O.O

Tack återigen för era fina kommentarer! Jag blir jätteglad varje gång jag läser dem. Jag har velat skriva ett nytt kapitel jättelänge men jag har inte haft någon internet på länge och jag har den enda fungerande datorn i mitt hem. Men nu kan jag skriva mer, tack och lov!

Kapitel 12
det fortsatte på samma sätt i resten av affärerna. Med tiden började Vanessa vänja sig lite. Hon ville ju knappast insistera att betala med pengar hon inte hade. Allt var bra tills de kom till Ollivander för att köpa en trollstav. De gick in genom dörren och fram till disken. Bakom den fanns hyllor och åter hyllor med något som såg ut att vara avlånga askar. Var allt det där trollstavar? tänkte Vanessa när hon gapande såg sig omkring.

"Ja, jag tänkte nog att du skulle komma förbi snart", sa en röst och en man kom ut ur skuggorna. Matt hoppade tilll och kollade överraskat på honom. Men Vanessa var för nyfiken på vem mannen var för att bli skrämd.
"Hur visste du att jag skulle komam?" frågade hon. Mannen log och gick fram till dem. Vanessa såg att han hade flera ärr över ansiktet.
"Jag kände din mor väldigt väl. Snäll och rar person. Lite väl rebellisk bara..." Han tittade fokuserat på disken, som om han tänkte tillbaka på gamla minnen.
"Kände du min mamma?" frågade Vanessa. "Hur kunde du ha gjort det?"
"Jag träffar ju varenda trollkarl och häxa som bor i Storbritannien. Alla behöver ju en trollstav någon gång! Katherine, ja din mor alltså, var en av de mest goda och rättvisa människor jag någonsin mött. Hon besökte mig med jämna mellanrum, förstår du, och pratade, skämtade och såg till att jag inte var så ensam i min butik. Det blev hemskt tomt när hon gick bort. Förfärligt när hon och den där..." Mannen avbröts av ett harklande från Matt, som gav honom en menande blick. Mannen såg förvirrat från Matt till Vanessa.
"Så hon... du vet..", sa han försiktigt. Matt nickade.
"så du behöver en trollstav, va?" sa han muntert i ett försök att obemärkt byta samtalsämne. Vanessa suckade vid den uppenbara bluffen, men nickade. Mannen plockade fram en ask och tog ut en svart, rak trollstav som han räckte över till Vanessa. Hon tog den och testade att vifta lite med den, samtidigt som hon i sitt huvud hoppades och bad att något skulle hända.

Ett sprakande ljud hördes. En ljus blixt dök upp och sköt sönder en stor, blå vas som stod i ett hörn. Det blev bara småbitar kvar av den. Men det var ingen som noterade det. Alla kollade på Vanessa. Det märkliga var att trollstaven hon höll i inte hade gjort något. Däremot glödde Vanessas vänstra hand. Om den gamle mannen hade väntat sig något särskilt var det ganska säkert inte detta. Han flämtade till och tog sig för hjärtat samtidigt som han tog stöd vid en av hyllorna för att inte ramla. Matt verkade inse vad som hände, för han skyndade sig att ta tag i handen. Ljuset försvagades, men försvann inte helt. Det glödde fortfarande om den.
"Vi borde kanske gå nu...", började Matt och tog några steg mot utgången.
"Nej, vänta!" sa mannen och sträckte ut handen. "Jag kommer inte säga något!" Matt vände sig om mot honom igen. Vanessa sneglade förbryllat på mannen.
"Kommer inte säga något om vad?" frågade hon. Han kollade på henne, som om han inte riktigt förstod frågan.
"Om dina speciella krafter såklart!" sa han. "Du har en förmåga som väldigt få dödliga har."
"Nu vet du både vem hon är och vad hon är kapabel till. Varför blir du inte rädd?" frågade Matt. Mannen skrattade och log.
"Det är inte vem man är som avgör om man är ond eller god, utan hur man är", sa han. matt blinkade, alldeles stum.
"Jag är Ollivander förresten", fortsatte han. "Men det hade ni säkert räknat ut, med tanke på butikens namn." Vanessa såg ner på sin hand, som Matt hade släppt. Den hade slocknat nu. Hon såg sedan på Ollivander, som lade ner trollstaven i asken igen. Han verkade snäll, och han tänkte inte göra dem illa. För första gången sedan de hade lämnat barnhemmet kände hon sig trygg.

Det där var, eller kändes i alla fall som, ett ganska långt kapitel. Jag hoppas verkligen att ni fortsätter läsa. Det händer inte så mycket nu, men hon kommer till Hogwarts i kapitel 14 eller 15.

Jätte bra