Hungergames-rollspel!

Ka stannar abrupt bakom en stor sten när han hör en röst. Han sneglar bakom stenen. Där står den blodtörstiga kvinnliga karriäristen från Distrikt 1. Hon verkar spåra. Ka iakttar flickan. Ka ser på henne att hon är törstig. Han har två val. Antingen dödar han henne, vilket han helst inte skulle vilja göra, eller så låtar han henne gå men smyger efter och får hjälp med vattenletandet. Han överväger tanken för länge. Flickan har upptäckt honom. Hon ler ett fruktansvärt leende och sätter sedan med stormsteg fart mot Ka, med ett stort svärd i högsta hugg. Ka vet att det inte är lönt att springa i det här läget. Han måste slåss. Ka sliter upp spjutet och gör ett hugg mot karriäristen. Hon parerar dock fint. Ka ser i hennes ögon att hon verkligen vill döda Ka. Den lilla tanken förstör allt för Ka. Flickan lyckas få in ett inte så hårt men ack så förödande slag mot Kas arm. Han skriker till och tappar spjutet. Hans motståndare skrattar högt och kastar sig över honom. Men Kas reflexer räddar honom. Han drar fram sin kniv i precis rätt läge och med en träff dödar han karriäristen. Hon faller till marken, han hör kanonen. Det är ett faktum: Ka har dödat två människor, två människor. Och han hatar sig själv för det.

"Om vi gör det på dagen, så syns inte röken lika mycket... Jag får hålla vakt och du får koka."
Vi började gå i riktning mot den strömmande floden. Vattnet var klart och friskt.
Vi gick i omgångar och hämtade så mycket vatten som vi kunde. Mina läppar hade redan blivit torra och det värkte i huvudet. Jag blev flera gånger frestad att dricka av det iskalla vattnet, men visste att det kunde vara fullt av bakterier och att bli sjuk var det sista jag behövde nu.

Lol, vill inte vara med mer. Någon som vill vara snäll och döda mig? Hahah.

Malvina slog upp ögonen. Hon gjorde sig fri från bältet, tog upp ryggsäcken från sovsäcken och rullade ihop sovsäcken och lade den i sin ryggsäck som hon sedan spände fast på ryggen. Sedan tog hon sitt spjut i munnen och klättrade ned från trädet. Malvina svalde och kände hur torr hennes mun var. Vatten. Malvina började gå.

Jag hällde upp vattnet i min aluminium flaska och satte över elden. När små bubblor började synas i botten av flaskan så var det klart. "Vattnet är klart nu, du kan dricka först". Jag reste mig upp och såg Malvina springandes mot mig. Jag satte på locket på flaskan och sa "Vi doppar den i det kalla vattnet så att vattnet blir kallt". Jag gav henne flaskan och hon gick mot sjön.

Plötsligt ser jag en sjö och ett leende sprids sig över läpparna men sedan tvärstannar jag. Pojken från distrikt 9 och tjejen från distrikt 2. De verkar samarbeta. Jag höjer spjutet och siktar.

Vattnet känns underbart i min torra hals. Jag dricker och drickrr ända tills jag inser att Noah väntar på att få dricka. Precis när jag ska räcka över den blanka aluminiumflaskan till honom hör jag Noah skrika åt mig och jag snor runt precis i lagom tid för att se att flickan från distrikt 4 siktar med det åtråvärda spjutet mot mig. Innan jag hinner reagera har Noah tagit mitt svärd och genomborrat flickans kropp med det.
En deltagare mindre. Jag springer mot Noah och ler mot honom.

Råkade ta bort inlägget ovan när jag skulle ändra, bra att du citerade det

"Vi borde försöka gå ut och döda fler" Sa jag självsäkert. "Vi är två stycken, vi kan lätt döda några spelare". Adrenalinet rusade igenom min kropp efter flickan jag dödade. Jag ville döda fler. Sedan slog tanken mig. Alyssa är en motståndare, och bara en kan vinna. En av oss måste dö. Jag raderade tanken snabbt och mina drömmar på färskt blod lugnade sig. Jag var fortfarande chockad att jag inte fått några knivar. Efter ett lyckat mord med ett svärdkast borde de ha sett att jag är värdig ett par knivar.

Jag flinar. Vi är starka, kanske den sammanslagningen som är starkast på hela arenan. Noah har rätt. Vi borde gå och döda några fler. Flickan från fyran har inte hämtats upp ännu. Hennes fingrar greppar fortfarande om spjutet. Jag bänder upp dem och tar det vassa, dödspringande vapnet i handen. Med min och Noahs träffsäkerhet borde vi kunna klara oss rätt långt. Dessutom har jag tränats i hela mitt liv för det här.

När jag ser hur Alyssa tar spjutet från hennes hand så förstår jag, vi har två vapen. Vi är båda två kämpar och kan komma långt. Men jag är uppväxt med knivkastningen. Och det är vad jag är bäst på. "Om vi dödar någon så kanske de har lite knivar" utbrast jag. Jag stampade på det som var kvar av vår pysande lägereld och packade ner mina saker.

Ka hade letat i timmar, och tillslut, när han var på gränsen till uttorkning hittade han en sjö med glänsande, fint vatten. Han tvekade inte en sekund. Han fyllde sin vattenflaska till bredden. Sedan drack han den ljuvliga vattnet. Det smakade underbart. Han tvättade sedan sin blodiga kniv med några droppar. Han försökte stöta bort tanken att han var väldigt hungrig. Han var tvungen att jaga för att få mat (eller sponsorer, men det tvivlade han på att han skulle få) och med sin skadade arm var det väldigt svårt. Efter slaget mot karriäristen fick ju Ka ett hårt slag mot armen. Det hade blivit ett relativt långt jack och det gjorde ganska ont. Han tvättade rent såret innan han fortsatte sin vandring upp för ett stort stenblock.