Rollspel: Efter kriget

Javisst kan vi vara vänner, men varför blev du så arg? (Mira)


Tiranna satt på sin säng och tittade igenom sina prylar. Helt plötsligt kom Tiss inflygande genom det öppna fönstret med ett brev i näbben. Hon öppnade brevet och läste: Tiranna, Lynn har varit med om en olycka. Läkarna på St. Mungos kunde inte rädda henne. Vi vill att du kommer hem genast så att vi kan prata om detta. Tiranna, vi älskar dig, kram från mamma och pappa. Tiranna trodde knappt det var sant. Hon grät hela tiden när hon läste brevet, och även efter. Hon sprang ut och skyndade sig till Slytherins ingång. Hon bankade på dörren i flera minuter. Efter ett tag kom Antonia och skulle gå ut när hon hittade Tiranna. Hon öste ur sig allt, och Antonia tittade på henne

Miranda satt bredvid en mörkhårig pojke, hon såg inte hans ögon eftersom han tittade ner i boken. "Eh, ursäkta..." han tittade på henne, han hade klargröna ögon "... kan jag få kolla i boken, jag, eh, glömde min..." han tittade på mig och sa "Visst, jag heter förresten Albus, Albus Potter."

jag tittade upp från mitt arbete. Miranda rodnade djupt och stirrade på en mörkhårig pojke som satt bredvid henne. jag tänkte att jag skulle hjälpa henne och reste mig upp och gick fram till dem.
"hejsan! jag heter Mira Andersson, vad heter du?"
"mmm.. Albus, Albus Potter.
jag stirrade på honom några ögonblick innan jag sade:
" du, kan du hälsa din pappa en sak?" säg åt honom att jag säger tack. han räddade en kusin till mig från Voldermorts klor." Albus blev ännu mer förlägen och mumlade, visst, det kan jag väl. innan han begravde näsan i boken igen. just då rusade Tiranna in. hon sade ingenting till läraren som utbrast "men vet du vad!" utan sa snabbt till mig. "Min syster är död." Miranda och jag rusade snabbt ut med henne utan att kasta en blick bakom oss.

Miranda rusade upp från stolen så snabbt att den välte, hon skrek efter sig (mest till Albus) "Förlåt!"

Jag, Mira, Miranda och Antonia sprang ut på Hogwarts område. Tillslut orkade jag inte mer utan bara satte mig ner och snyftade hejdlöst. Antonia bad Miranda att gå till rektorn, men det hörde jag knappt.

Miranda nickade snabbt och rusade till rektorns rum, men när hon väl kom fram: "Åååh! Jag kan inte lösenordet!" skrek hon och sparkade sin höger for i stenväggen, men det skulle hon inte gjort; efter det hade hon väldans ont i foten. Men just då kom professor McGonagoll. Miranda sa direkt vad som hade hänt och kom efter någon minut med både Dumbledore och McGonagoll (visst var det så att Dumbledore fortfarande levde va?)

"Du borde nog gå och hämta rektorn... eller nåt." Säger Antonia osäkert till Miranda. Antonia sätter sig försiktigt och så ljudlöst som möjligt ned bredvid Tiranna.
"Livet är hårt, Livet är svårt, Livet är det bästa vi fått..." mumlar Antonia och hoppas att Tiranna inte blir arg på henne... vissa förstod ju inte budskapet vilket var:
"Livet ger dig bara hinder du kan övervinna..."

Jag hade inget kvar att leva för. Den lilla energiska, underbara systern som alltid funnits där var borta. Det kunde inte vara så. Jag var bara som ett tomt skal och gjorde bara det jag blev tillsagd att göra. Tillslut fick de andra nog.

(nej, dumbledore lever inte. mcgonagall är rektor eftersom hon var biträdande på harrys tid.)
"kom igen Tiranna, vi klarar det här."jag tittade på Antonia och hon nickade. vi svalde båda våra stoltheter i det ögonblicket för att hjälpa våran vän. just då kom Miranda tillbaka med prof. Mcgonagall.