Rollspel med egna karaktärer

Jag nickade
"ja varför inte? Vi målar familje poträtt i Japan" sa jag och tittade på alla rum "ja de är lite för stort för mig, i alla fall för så få personer" sa jag och vi steg in på hennes rum och jag log stort
"det är jätte fint, inte precis som mitt men vi har ju inte samma kultur. Jag gillar överkastet" sa jag och kände på det "om ni bor så här undrar jag hur ni bor i Australien?" sa jag nyfiket

- Ja, det här egentligen vårat hus som skulle stå i Australien om vi bodde där.
Men eftersom pappa flyttade hit så fick han ta huset med sig.
Farfar vill att vi ska leva skyddat och särdkilt jag då som ska ta över tronen så den har en massa försvarsgrejer också.
Men när vi bor i Australien bor vi i farfars hus, eller palats vore ett bättre namn på det, sa jag flinande.
- Farfar gillar som sagt att överdriva och visa vilken mäktig släkt vi är.
Så om du tänker vårt hus men dubblet så stort och dubbelt så mycket prakt så förstår du.
Jag tycker det är överdrivet och är glad att jag har fått inreda mitt rum själv, sa jag leende till henne och såg på överkastet.
- Vårt skydds och familjedjur är drake, sa jag leende.
- Det var därför jag fick drakhjärtesträng i staven och jag har det där överkastet.
Alla våra vapensköldar har drakar på sig och vi i släkten har även det märket, sa jag och visade henne en intatuerad drake jag hade i nacken.
- Man får det när man fyller sju och på så sätt vet folk att man tillhör släkten Wilder, sa jag förklarande.

"det verkar ju jobbigt att flytta ett helt hus, är det inte lättare att göra som vi o bygga nytt?" sa jag undrande o nickade "ja de är väll klart, de känns lite som våra familjer överdriver vår säkerhet" sa jag roat och förestälde mig sen huset
"det verkar lite opraktiskt men de är samma i Japan, även om jag växte upp där kan jag fortfarande gå vilse" sa jag lite roat "coolt, hur kommer det sig att det blev en drake?" frågade jag nyfiket och såg på tatueringen "de är väll både bra och dåligt. Jag menar det är ju svårt o dölja vilken familj du kommer ifrån" sa jag och log sen "vi har snötiger som vårt djur, fast vi tatuerar inte in den, alla vet vilken familj vi tillhör ändå, fast varje familj har en egen klanfärg, vi har grönt" sa jag och log mot henne

- Jo, det var det väll, har ingen aning om hur de betedde sig.
Men det var farfar som insisterade när han inte fick mamma att flytta till Australien.
Och hon fick ju inte flytta dit pga. Black familjen, så det blev väll det bästa så båda familjerna är nöjda, sa jag roat.
Jag nickade och log.
- Jo, håller med om att det kan vara dåligt, blir jag tillfångatagen så kan jag inte säga att jag inte tillhör familjen.
Men som sagt var lever vi i fred med folket, men man vet ju aldrig, sa jag och ryckte på axlarna.
- Det var min anmoder Anne Wilder, som sägs ha dödat en drake som anföll Australien och det var så vår släkt tog över tronen.
Men jag vet inte hur mycket sanning det ligger i den sägnen, men vi härstammar alla från henne.
Det är hon som är på det stora porträttet som man ser på en gång man går in genom dörren, sa jag leende och nickade.
- Snöleopader är fina, och jag antar att vi har grönt, rött och guld, det är det som är på våra sköldar också, sa jag fundersamt.
- Vill du ha te?, ska vi gå ner till dem andra?, frågade jag henne vänligt.

"har du inte frågat? Jag hade velat veta" sa jag roat och la huvudet på sned "varför får du inte flytta in hos Black?"
Jag nickade sen och studerade rummet igen "nej eller hur, men tänk om det blir krig då? Nej då är det bättre att inte vara märkt! O om vi vill kan vi maskera oss och gå runt som vanligt folk o om nån får tag på oss så är det ändå ingen som kan bevisa vilken familj vi tillhör" sa jag enkelt och nickade sedan "varje sägen brukar ha en korn av sanning. Vi har snöleoparder eftersom vår klan är kända för att vara viga, snabba, listiga och vackra som snöloparder. Varje klan har ett eget djur som passat just dem och vakar över deras klan" sa jag och log och funderade sen över teet
"hai origato" sa jag och väntad på att hon skull visa vägen tillbaka

- Jag har bara inte tänkt på det, sa jag roat till henne och skakade sedan på huvudet.
- Det var inte så jag menade, Black ville inte att mamma skulle flytta utanför England.
Och Wilders gick med på det om vi bodde i vår herrgård med alla skyddsgrejer.
Så familjerna medlade med varandra, sa jag förklarande.
- Ja, om det blir krig är jag dödens lammunge eftersom jag också ska ta över tronen, sa jag men ryckte sedan på axlarna.
- Den stunden, den sorgen och försvara mig kan jag ju, sa jag glatt och gick före henne.
Jag antog att det hon sa bettyde, ja eller något liknande.
Vick gick ner för trappan och in i matsalen och satte oss.
- Pappa, vet du va?, jag kan röra mig ljudlöst i skogen, de hörde mig inte, sa jag glatt och nickade mot Cara och hennes far.

*Agnes stapplade till när hon kände fast mark under fötterna. Det var inte så trevligt att samtransferera tyckte hon. Det var bättre med kvast, men de kunde inte flyga till London på dem utan att bli upptäckta så det var uteslutet.
Hennes pappa stapplade också till, men det var för att han försökte hålla ordning på tornet av böcker och skolsaker han konkade på i famnen.
Agnes hade tyckt det var underbart att gå och kika i affärerna i Diagongränd. Hon hade bara varit där en gång tidigare och då hade hon inte fått köpt något. Men denna dagen var det ju BARA hon som skulle få saker.
Glatt visslande gick hon in i köket och dunsade ner i en av stolarna runt bordet. Det hade varit en lång dag. Sebastian kom in och dumpade alla sakerna på bordet och satte sig sedan själv på en annan stol.*
- Håhå jaja, suckade han. - Jag hoppas du är nöjd med alla sakerna, hjärtat.
- Jaadå pappa! svarade Agnes.
- Ta hand om dem nu och packa ner dem på en gång så ska jag börja med middagen.
*Agnes fångade in allt i famnen och gick försiktigt upp för trappan för att komma till sitt rum.*

"är du aldrig nyfiken?" frågade jag lätt och nickade sedan "fick hon inte välja själv?" sa jag undrande och la huvudet på sned "vi får hjälpa varandra" sa jag lätt och höll med henne "ingen mening att oroa sig än" svarade jag och vi gick ner mot matsalen och min far hällde upp tee till mig
"origato" sa jag leende och log sen åt Roxanne
"ja hon hördes inte alls" sa min far "och det är viktigt, jag antar att det ingår i hennes träning precis som det gör i Caras?" sa min far nyfiket

*En dov duns hördes när Agnes kom in i sitt rum. Hon såg inte vad det var för berget av böcker, pergamentrullar och fjäderpennor i famnen men hon visste att det var Hugo som hade hoppat ner från sängen.
Hon släppte ner alla saker där Hugo just hade letat och slog sig sedan ner på golvet och fångade upp den fluffiga katten i knät.*
- Åh jag är så lycklig! utbrast hon och kramade katten mjukt. - Om bara två dagar åker vi till Hogwarts och ska få uppleva massa spännande saker.
*Hon tittade Hugo djupt in i de gröna ögonen och log stort. Då började katten spinna högt.*

- Jo, visst är jag det men jag har aldrig tänkt påjust det, sa jag leende och kramade henne tillbaka.
- Nej, hon skulle väll va glad att hon fick välja man, sa jag roat och vi gick ner.
Min far log stort mot mig och kramade om mig.
- Det blir farfar glad över att höra, sa han leende och vände sig till Caras far.
- Ja, det ingår i hennes träning, sa far leende.
- Jag, duckade från hennes kaststjärnor med, sa jag glatt och pekade på Cara.
- Kastade hon på dig?, sa min far förvånat.
- Ja, men inte med flit, hon hörde mig ju inte och hon bara tränade, sa jag leende och far vände sig åter mot Caras far.
- Jo, vi har tränat henne i närkamp, slås med dolkar, långsvärd och skjuta med pilbåge.
Sen mycket runt om som att lära sig ducka för flygande föremål, röra sig ljuslöst och träna upp sina reflexer och så vidare, sa min far.
- Vad tränar ni Cara i?, sa far nyfiket.