Pregnant at seventeen [SV]

Den finns på engelska på fanfiction.net men den finns nog inte någon annan stans på svenska.

Siggan 09& Ginny007 den finns på fanfiction.net på Svenska, av samma författare så 27 kapitel ligger ute där!

Btw, J-star Black, tänkte du översätta följande del ockås? (Det finns ju bara 29/30 kapitel på denna.. </3) jag kan gärna hjälpa dig med något då ifall du vill någon gång för jag älskar att översätta x)

Tack för erbjudandet
Skulle du vilja korrekturläsa kapitlen? Läsa igenom och rätta nåt om det behövs innan jag lägger dem?

Gärna

Ursäkta mig så hemskt mycket men när ungefär är nästa del planerad?

Jag har en tenta om två veckor så kanske efter det

Okej, vad bra! Ser fram imot det

Äntligen klar med min tenta så här kommer nästa kapitel!
_________________________________________________________________________

När jag såg tillbaka senare, jag insåg hur konstigt det var att bo i samma stad som Colin i tre år och första gången jag sprang in i honom efter att han lämnat mig var i staden vi båda växte upp i. 
Två år efter att jag gift mig, flyttade Teddy och jag ut från vår lägenhet i London till ett litet hus, fem minuter ifrån Shell Cottage. Vi tänkte att ett hus nära stranden var en mycket bättre plats för Jackie och andra eventuella barn att växa upp i, än en lägenhet i London. 
Och så, i den butik jag mött honom åtta år tidigare, trädde han in i mitt liv igen, fyra år efter det att jag trott att han försvannit för alltid. 
Jag höll på att köpa de varor jag behövde för middagen, när min hand kolliderade med någon annans då jag räckte ut handen för att ett paket snabbris. 

"Oops, förlåt", sa jag och drog kvickt bort handen. 
"Vic?" utbrast en röst. En väldigt familjär röst. 

För en minut verkade hela världen stanna upp, när jag lyfte huvudet och stirrade in Colin O'Briens ögon för första gången på fyra år.

"Colin, vad... vad gör du här?" frågade jag. 

"Hälsar på min mamma", svarade han. "Vad gör du här? Jag hörde att du flyttat till London."

Hade han hört saker om mig? Hur hade han hört saker om mig? Jag hade inte hört någonting om honom. Han kunde varit död utan att jag visste

"Jag...ehhmm....flyttade tillbaka", stammade jag. Att prata med honom var svårt. Det var som om han var som en främling. Jag hade inte sett honom på fyra år. Han var en främling. "Teddy och jag... vi, ehmmm...vi köpte ett hus."

Jag tittade noga på hans ansikte för att se om han skulle vara förvånad över att jag och Teddy hade köpt ett hus tillsammans. Han gjorde inte det. Kanske hade han hört att vi hade gift oss. 

Av någon anledning, var jag inte lika arg som jag trodde att jag skulle vara om jag någonsin såg Colin igen. Jag hade förväntat mig att jag skulle skrika på honom. Eller förhäxa honom. Men, jag antog att fyra år hade fått min ilska mot honom att försvinna. För nu när jag tittade på honom kände jag ingenting. Jag kände mig inte arg. Jag kände absolut ingenting som skulle vara nära kärlek. Jag antar, utan att ha insett det hade jag kommit över honom. Helt och hållet. 
Det enda jag kände var ett sting av sorg. Sorg att en kille som en gång hade betytt så mycket för mig, nu betydde så lite. 

Han harklade sig, lite obekväm. "Vic, jag behöver prata med dig."

"Okej", sa jag. "Varsågod."

Han tittade sig omkring. "Här?"

Jag nickade.

"Okej", började han. "Jag...jag behöver...ehhmmm, först av allt vill jag bara säga hur ledsen jag är. Jag borde aldrig ha lämnat dig sådär. Och jag borde verkligen inte ha lämnat Jackie. Jag trodde att jag gjorde henne en tjänst när jag lämnade henne, men jag hade fel."

"Är det allt?" frågade jag kallt. 

"Nej", svarade han. "Inte ens nära. Jag... Jag vill verkligen att du förstår hur mycket jag ångrade att jag lämnade henne så fort jag gjorde det. 2 veckor efter att jag flyttet till London, var jag övertygad om att jag hade gjort mitt livs största misstag. Jag trodde att lämna Jackie skulle vara enklare. Du kan inte föreställa dig hur många gånger jag tänkte komma tillbaka. Men jag trodde inte att det skulle finnas en chans att du skulle låta mig in i hennes liv igen. Varför skulle du? Och jag hade hört från min mamma att du och Teddy var tillsammans och var lyckliga, jag ville inte förstöra mellan er."

Hans mamma. Det var så han visste allt om mig. Under en sekund kände jag ett styng av ånger. När Colin stack hade jag i princip gjort mig av med allt som påminde mig om honom. Och så hade jag klippt av banden till hans mamma. Jag hade vänt mig om när jag såg henne på stan. Jag hade låtsas inte vara henne när hon knackade på min dörr. Jag hade inte svarat på något av hennes brev. Och så, ungefär ett år efter att Colin stack och jag flyttat in till Teddys lägenhet i London, hade hon gett upp med att försöka ta kontakt med mig. 

Vilket nu slog mig som otroligt själviskt. Hon var Jackies farmor. Hennes namn Jackie fått. Det var inte hennes fel att hennes son hade lämnat mig. Hon hade inte gjort det.

Colin viftade sin hand framför mitt ansikte. "Vic", sa han. "Vad stirrar du på?"

Jag hade varit helt borta i mina tankar. Jag vände snabbt in uppmärksamhet mot honom. "Inget", sa jag. "Fortsätt med att säga vad du skulle."

"Eh, tja, jag förstår verkligen att du helt och hållet hatar mig och inte vill att jag någonsin går nära Jackie igen. Men jag ville att du ska veta att mitt liv har vänt. Jag träffade en tjej. Hon är helt fantastisk. Och jag friade till henne och hon sa ja. Jag är inte i bandet längre. Du hade rätt; vi skulle aldrig ta oss någonstans. Jag insåg, med hjälp av Ashelys hjälp att jag behövde växa upp och gå vidare från den drömmen."

"Hon verkar som en smart tjej", sa jag.

"Det är hon", svarade han. "Hon..hon räddade mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne."

"Det är fantastiskt, Colin. Verkligen."

"Hon övertalade mig att sluta röka", lade han till med ett flin.
Jag log. "Tja, nu vet jag att hon är din själsfrände. Du skulle aldrig ha gjort det för mig."

Han tog ett djupt andetag. "Men poängen som jag försöker få fram är att mitt liv är verkligen bra nu. Men det är inte perfekt. För det finns något som fattas. Min dotter. Och jag förstår om du inte vill att jag ska se henne. Men, om jag kunde, skulle jag vara evigt tacksam. För jag har aldrig slutat ångra det faktum att jag lämnade henne. Och nu när jag fixat mitt liv, är hon det enda som saknas."

"Vet du?" sa jag, "Jag tror att någonstans i mitt bakhuvud har jag alltid trott att du skulle komma tillbaka. Av någon anledning har jag inte kunnat ändra Jackies efternamn. Det är fortfarande O'Brien. Alla sa åt mig att ändra det till Weasley, men jag kunde inte göra det. Det var som om, om jag ändrade det skulle du verkligen aldrig komma tillbaka. Genom att behålla hennes namn, fanns det en chans att du skulle komma tillbaka. Vilket låter jättelöjligt, jag vet."

"Jag vill verkligen vara en del av hennes liv igen, Vic", sa han. "Jag lovar, du kan lita på mig. Jag har ändrats. Jag skulle aldrig lämna henne igen. Aldrig någonsin."

"Jag antar att jag inte kan säga nej", sa jag. "Det känns inte rättvist att förneka en flicka sin pappa. Om hon vill ha dig i sitt liv, så antar jag att det är hennes beslut. Inte mitt."

"Verkligen?" frågade han. 

Jag nickade. "Verkligen." Jag började gå mot kassan. "Har du allt du behöver?" ropade jag över axeln. 

Han nickade. 

"Kom och betala då", sa jag. "Så får du komma hem med mig."

"Får jag se henne nu?" frågade han och följde efter mig till kassan. 

"Är det ett problem?" frågade jag.

"Nepp", svarade han. "Definitivt inte ett problem."

______________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer! Blir verkligen peppad att skriva nästa del så fort så möjligt när jag läser dem.
Nästa del kommer så fort jag hinner!

Jag är förälskad i denna fanfiction ^_^

Superbra