När folk blev stora och Voldemort vann.

Molly kom ut och mötte oss, hon kramade om oss och log.
- Kalla till Fenixorden, sa Neville bestämmt och vi satte oss ner vid köksbordet och väntade på alla.
Och jag kände häftigt hur jag saknade Luna, hade hon vart här hade hon kommit med något sådant som.
Narglar flyger runnt med smygspruttarna.

Jag såg på barnen när vi stannade på muren som vette ner mot Themsen
"vem bor i huset?" frågade Fai och såg på husen en bit bort
"de var drottningens hus. Nu bor ingen där. Kråkorna är hennes med" sa jag och vi gick bort mot fåglarna

Alla medlemmar kom en efter en de satte sig runt bordet och Neville ställde sig upp och började förklara allt.
Hur allt låg till osv. de såg på varandra och började diskutera med varandra.

"flyger de inte iväg?" frågade Xenia
"nej, de är vinklippta och de som inte är det trivs här" sa jag och så på korparna. Vi gick sen bort till huset och gick in. Barnen började springa runt och jag lutade mig mot väggen och undrade hur det gick för Laura och Neville

- Så det ni säger är att, Draco har gjort allt det här?, Lupin förvånat.
- Det är svårt att tro efter allt Draco gjort, sa Molly.
- Jag vet men allt är en stor lögn, sa jag och såg bedjande på dem.
- Och varför kommer hon inte själv?, sa Molly.
- Hon ville att ni skulle förstå, ni skulle inte lyssna på henne, sa Neville lugnt.
- Jag vill höra Caras vversion, sa Hagrid bestämt och resten nickade instämmande.
- Visst skickar uggla, sa jag pch suckade.

"du ser orolig ut älskling" sa Jezebel och jag mötte hans blick
"tror du inte jag är det? De var mina vänner och jag önskar att allt kan bli som förr men man vet aldrig" sa jag och han log lugnande och jag såg på ugglan som kom flygande och ja läste brevet "verkar som vi får åka till Kråkboet" sa jag och såg på honom och viftade sen med staven och jag hade snart en svart klänning på mig och en svart mantel med huva och Jezebel fick på sig ett par svarta byxor och en blodröd shorta. Jag fällde upp huvan. Bäst att vara förberedd på allt. Jag lät barnen ha sina kläder och vi transfererade oss till Kråkboet och gick in

- Mamma, skrek Xenia ochhoppadeupp i mitt knä.
- Hej prinsessan min, sa jag och kysste henne.
Alla såg på Jezebel och Cara.
- Okej Cara berätta hur det var, sa Lupin vänligt.
- Vi vill höra din version vännan, sa Molly mjukt.

Jag såg på den och fällde ner huvan och tog ett djupt andetag. Jag hade inte pratat med nån om allt som hade hänt unde de där sex åren
"ville i sitta ner?" frågade Kingslay men jag skakade på huvudet och tog ett djupt andetag
"ja när vi slutade skolan och precis innan Laura försvann var jag och Draco lyckliga precis som ni alla trodde. Sen vet jag egentligen inte vad som gick fel. Allt började nog med att jag blev gravid med Fai. Draco var rasande och han förstod inte alls varför jag ville behålla honom. Vi slutade prata och jag var nästan hela tiden på mitt rum under de niomånaderna och ja sen kom Fai., vilket gjorde mig glad men Draco surare. Så när han var två tog han honom och låste in honom i en källare. Jag var vansinnig men Draco hotade med att skada Fai om jag gjorde något, så jag var helt maktlös. Mitt i allt det här slutade ni prata med mig. Ni trodde jag inte brydde mig om er vilket jag gjorde men det blev bara för mycket. Jag höll mig borta från er eftersom jag inte ville dö och lämna Fai ensam. Draco valde att prata med er och jag vet inte vad han sa men ni hatade mig mer efter det. Sen ville Draco att jag skulle göra saker för honom och först vägrade jag och då straffade han mig" sa jag lågt och slöt ögonen en stund. Jezebel ställde sig bredvid mig och tog min hand och jag log mot honom "så varje gång ni såg mig och trodde mugglarna hade försökt försvara sig när jag torterade dem var det egentligen Draco. Jag vet inte hur länge det pågick men jag träffade i alla fall Jezebel en dag och vi hjälpte varandra att överleva. Först var vi bara vänner men när Draco bedrog mig flyttade jag ifrån honom och hem till Jezebel ndet blev helt enkelt för mycket. Men jag kom inte undan Draco helt, om han kallade på mig hade jag inget val, jag var tvungen att komma för Fais skull. Han sa även till mig att Laura var död. Att han hade dödat henne, jag blev förkrossad men vad kunde jag göra? Hela min värld föll ihop och ja utan Jezebel hade jag inte kommit igenom det. Varför vi blev som vi blev mot er var för att ni försökte döda oss så fort ni såg oss. Vi var helt enkelt tvungna att bli monster för att överleva." sa jag enkelt och de nickade svagt "ja men så för ett tag sedan fick jag reda på att Laura levde. Jag och Jezebel hämtade henne men vi kom inte så bra överrens. Vi kan helt enkelt säga att jag inte litade på nån annan än Jezebel så med andra spelade vi helt enkelt våra roller. Hon gjorde precis som ni och pratade med Draco som verkade vara den goda. Tillslut fejkade jag min egna död och fick tillbaka Fai och Draco kunde inte göra mig något mer. Men ni trodde fortfarande at jag är ett monster" sa jag lågt och höll tillbaka tårarna. Inte bara för att jag saknade dem utan även för alla minnen. Jezebel såg på mig och slog armarna runt mig

Alla bara såg chockat på Cara och Molly brast tillslut i gråt.
- Vi visste inte gumman, kan du någonsin förlåta oss?, sa hon och kramade om Cara.
- Ja, det ställer ja allt annat i en annan dager,sa Kingsley.
- Vi trodde som du sa att Draco var den goda i det hela, sa Lupin ursäktande till henne.

Jag tog chockat i mot kramen från Molly och log sen "klart jag kan förlåta er" sa jag och kramade henne tillbaka
"klart ni inte visste, ni bara utgick från att Draco talade sanningen eftersom jag inte pratade med er" sa jag enkelt
"vi borde pratat med dig, vi är så ledsna för allt" sa Seamus
"jag med. Jag saknade er verkligen men ni verkade inte vilja prata med mig alls så därför drog jag mig undan" sa jag sorgset
"vi förstår varför. Vi är så ledsna för att vi försökte bli av med dig" sa Fred ich jag log lite
"det som är gjort är gjort" sa jag bara
"och vi borde väll tacka dig med" sa Molly och kramade om Jezebel som stelnade till och jag log lite
"han är inte van vid kramar Molly, men han vänjer sig nog" sa jag leende och kysste honom "jag har verkligen saknat er" sa jag till dem