Pregnant at seventeen [SV]

AZUM!

Första uppdateringen för 2016. Tjoho! Nä, jag vet att det här har tagit längre än vad det borde, hoppas ni inte har glömt bort allt
Tack till alla som läser och skriver kommentarer ni är helt otroliga ♥
________________________________________________________________

Förra kapitlet:
Jag ställde mig upp, tog upp Jackie och gick mot dörren. När jag öppnade dörren, sa jag åt mig själv att inte titta bakåt. Titta inte bakåt. Titta inte bakåt. Det var som ett sjungande eko i mitt huvud. Titta inte bakåt. Men är jag klev igenom dörröppningen, kunde jag inte låta bli och vände mig om. För jag hade aldrig varit bra på att lyssna på min hjärna. Mitt hjärta verkade alltid ta över.

Colin satt i soffan och stirrande på oss. Och jag kan ha fantiserat saker, men jag kunde svära på att det fanns tårar i hans ögon.

Jag vände mig sakta om och stängde dörren bakom mig. "Kom igen, Jackie", sa jag. "Låt oss gå hem."

________________________________________________________________________

Jag öppnade dörren till Snäckstugan med tårar i ögonen. Allt jag ville var att ligga ner i min säng, begravd under alla filtar och stanna där. Jag ville inte prata med någon. Jag ville inte se någon. Jag ville bara vältra mig i självömkan helt ensam.
Men, ödet verkade ha andra planer för mig. För vem stötte jag på så fort jag klev in i mitt hem?

Teddy Lupin.

Självklart.

Varför verkade det som att Teddy alltid var hemma hos mig efter att något stort stort hänt med Colin? Han hade varit där när jag berättat för Colin om att jag var gravid. Han hade varit där när jag gått och träffat Colin bakom hans rygg. Han hade varit där när jag hade legat med Colin efter att jag kommit tillbaka från mina F.U.T.T. jag började känna igen ett mönster.

Han tog en titt på mig. På mitt tårfyllda ansikte. På sorgen i mina ögon. På sättet jag tryckte Jackie mot mig, som om hon också skulle lämna mig. Och hans ansikte fylldes omedelbart av oro.

"Vad gjorde han med dig?" frågade han med låg röst. Med ett argt ansikte.

"Han stack", svarade jag med skälvande röst. Jag kände hela min kropp skaka. Teddy sträckte ut armarna och tog Jackie från mig.

"Stack?" frågade han. "Menar du för gott?"

Jag nickade långsamt.

För gott. Att höra Teddy säga de orden högt gjorde det helt plötsligt mer verkligt.

Colin var borta. Och han skulle inte komma tillbaka.

"Men... men, det har gått ett år. Varför skulle han sticka nu?"

Jag skakade på huvudet. "Jag vet inte", viskade jag. "Jag vet inte."

Teddy öppnade munnen för att svara, men blev avbruten när Jackie tog tag i en stor bit av hans hår och drog, fnittrande.

"Jackie, raring, sluta med det", sa Teddy och tog bort hennes hand. "Att dra i hår är inte snällt."

Hon tittade upp mot honom, helt ogenerad och log brett. "Ted-dy", kuttrade hon.

Skulle hon seriöst säga allas namn innan mitt?

Teddy spärrade upp ögonen. "Hon sa precis mitt namn!"

"Hennes tredje ord", svarade jag.

"Tredje? Vad var de två andra?" frågade han.

"Tja, hennes andra ord vara "pappa", vilket hon sa bokstavligen minuter efter att han informerade om oss att han skulle lämna oss för alltid."

"Merlin", sa Teddy, "det måste ha varit hemskt."

"Ja, ganska."

"Och hennes första ord?" frågade han.

Jag skakade på huvudet. "Jag vill inte prata om det."

Han såg förvånad ut. "Er, okej."

Jag suckade. "Så stannar du till middag? Frågade jag honom. "Jag svär, ingen bryr sig om att tala om för mig att du ska komma."

Han skrattade. "Tja, faktiskt så var det en överraskning för dina föräldrar denna gång också. Min mormor ville komma förbi och ge dem nyheterna själv."

"Vilka nyheter."

"Hon och Arnold ska gifta sig."

Arnold var Andromedas gentlemanna-vän.

Jag tappade hakan. "Det är ju underbart!" utbrast jag.

"Ja, alla är i köket. Du borde gå och ge dem dina gratulationer."

"Definitivt", sa jag och vände mig mot köket.

"Hon är jätteglad", sa Teddy. "Hon och Arnold har i princip gått från hus till hus och berättat för alla. Jag sa åt dem att de bara borde skriva brev, men jag tror att de vill se allas glädje själva. Vi gick till Potters hus först, imorse. Lily har redan bestämt att hon ska planera bröllopet, fastän hon bara är elva. Lyckligtvis, kunde vi övertala henne att hon skulle vara för upptagen, eftersom hon ska börja Hogwarts och allt."

Jag skrattade och tryckte upp dörren till köket. Lily Potter hade alltid varit en av de mest romantiska personerna i familjen. Hon hade alltid läst sagor och dagdrömt om att gifta sig med Teddy. Hon kunde inte bärga sig tills hon började skolan och någon snygg Gryffindorkille skulle fånga hennes hjärta och rida mot solnedgången med henne. Någon som hon sedan skulle dumpa för Teddy när hon blev äldre. Hon brukade alltid fråga Rose, som var två år äldre än henne, hur killarna på Hogwarts var, vilket alltid ledde till att Rose började klaga om Scorpius Malfoy.

Ibland avundades jag Lily. Hon var så ung, så naiv. I hennes tankar skulle det vara lätt att hitta hennes riddare med skinande rustning. Hon visste inte vad killar var kapabla till. Hur de kunde få dig att älska dem så lätt. Och sedan krossa ditt hjärta när du insett att de inte är riddare. Inte ens nära.

I köket, kramade jag Andromda, talade om att jag jag var glad för hennes skull. Jag pussade Arnold på kinden, och sa att jag visste att han skulle göra henne lycklig. Jag log och skrattade och låtsades för en stund att allt var helt normalt. Att Colin inte var borta. Att jag var lycklig och kär, som dem.

Efteråt gick jag och Teddy längs stranden. Vi lade ut en filt och satte oss ner, tittade upp mot stjärnorna. Jag berättade om Jackies första ord. Om min och Teddys bråk. Om vad Colin sa till mig idag om hans orsak att åka.

Teddy verkade veta exakt vad han skulle säga. Hans ord fick mig att må bättre. Han var så snäll. Så charmig. Så smart och snygg. Visst, han hade sina brister. Han kunde vara bossig. Han kunde vara för flörtig med andra tjejer. Han kanske inte var en riddare i skinande rustning. Men han var jäkligt nära.

Så efter att jag berättat allt för honom, satt vi där i tystnad. Jag vände mig mot honom och lutade mig framåt. Jag ville känna hans läppar emot mina. Jag ville ha honom.

Men, precis när våra läppar skulle mötas, drog han sig bort. "Vad gör du", mumlade han.

"Vad ser det ut som att jag gör?" frågade jag. "Jag försöker kyssa dig."

Han drog sig bort, sakta. "Nej. Det kommer inte hända."

Jag drog mig närmare honom. "Varför inte?"

Han ställde sig upp. "Därför, Vic."

Jag ställde mig också upp. "Men natten innan förlossningen, sa du att om jag ville vara med dig igen, skulle du ta mig tillbaka. Du sa att du alltid skulle ta mig tillbaka."

"Och jag menade det", svarade han. "Men bara om du verkligen ville vara med mig, på riktigt."

"Jag vill vara med dig", svarade jag. "Varför skulle jag annars försöka kyssa dig?"

Han skakade på huvudet. "Nej, Vic. Du vill inte vara med mig. Inte egentligen. Jag vet vad som egentligen händer här. Colin krossade precis ditt hjärta. Igen. Förra gången när han gjorde det, efter att du berättat att du vara gravid, kom du springande till mig. Du sa att du älskade mig. Du kysste mig. Du blev min flickvän. Men så fort Colin var tillbaka i bilden, dumpade du mig. Du gick tillbaka till honom. Inte direkt, men du gjorde det. Och nu är han ute ur bilden igen. Och nu är du här igen. Säger till mig att du vill ha mig, igen. Jag är ditt rebound. Jag är killen du väljer när du inte kan vara med Colin. Men jag vill inte vara den killen den här gången."

Jag skakade på huvudet. "Nej, du har fel. Det är inte så."

"Så förklara för mig hur det egentligen är då", sa han med låg röst. "För nu verkar det så för mig."

"Jag har alltid haft problem med att välja mellan dig och Colin", sa jag. "Det var aldrig så att han var den rätta och du bara någon rebound. Ärligt talat så älskade jag er båda. Men jag tänkte att vara med Colin var ett bättre val. Eftersom han är Jackies pappa. Men nu är han borta. Och du är här. Och jag har insett att du alltid är här. Du har alltid varit här för mig, genom allt. Genom min graviditet, även när vi gjorde slut. Även när Colin under det är året svek mig. Två gånger. Men det har du aldrig gjort. Du har alltid varit där för mig. Och det kommer du alltid att vara. Så jag insåg att jag inte behöver välja mellan dig och Colin längre. För det finns inget val. Det är bara du. Det har alltid varit du. Jag var bara för blind för att inse det."

Jag slutade prata, torkade bort tårarna från mina ögon och tittade upp mot Teddy. Han tittade på mig, med ett litet leende på ansiktet.

"Jag älskar dig", viskade jag.

"Merlin, Vic", mumlade han som svar. "Jag älskar dig med." Han slöt armarna runt min midja och drog mig närmare. "Så mycket."
Våra läppar möttes och vi kysstes mjukt. Jag ville aldrig släppa taget om honom. Han kanske inte var helt perfekt. Men han var perfekt för mig.

__________________________________________________________________

Fastän jag har påsklov den här veckan och åker hem till Sverige imorgon vågar jag inte lova nåt om ett nytt kapitel. Men vi kan alltid hoppas

J Ä T T E B R A !

O
M
R

BÄST!

Ååååå vad braaaa!!

JAAAAA! ÄNTLIGEN! TILLSAMMANS IGEN!
SÅ HIMLA BRA!

Här kommer ett nytt kapitel!
Hoppas ni alla gillar det!

________________________________________________________________________
Förra kapitlet:
Jag slutade prata, torkade bort tårarna från mina ögon och tittade upp mot Teddy. Han tittade på mig, med ett litet leende på ansiktet.

"Jag älskar dig", viskade jag.

"Merlin, Vic", mumlade han som svar. "Jag älskar dig med." Han slöt armarna runt min midja och drog mig närmare. "Så mycket."
Våra läppar möttes och vi kysstes mjukt. Jag ville aldrig släppa taget om honom. Han kanske inte var helt perfekt. Men han var perfekt för mig.
__________________________________________________________________________

Några månader Senare, på min lediga dag från Flourish och Blotts, satt jag i vardagsrummet och läste till Jackie när jag hörde någon knacka på dörren. Jag ställde mig upp och lade ner Jackie bland hennes leksaker.

"Kommer!" ropade jag och skyndade mig till dörren, där den fanatiska knackandet fortsatte.
Jag öppnade dörren och fann mig ansikte mot ansikte med en Grace, som såg väldigt ovårdat ut. Hennes hår var knuten i en slapp tofs, hon bar inget smink och hon såg ut som att hon hade gråtit.

"Grace, vad är det?" frågade jag och steg åt sidan så att hon kunde stiga in.

"Aidan dumpade mig", viskade hon.

Aidan dumpade henne? Det verkade inte rätt. Andra hållet hade varit troligare. Men den Aidan jag kände skulle aldrig göra slut med Grace.

Jag ledde henne till vardagsrummet och hon satte sig ner i soffan. "Vad menar du med att Aidan dumpade dig?"

Hon tog några andetag, försökte lugna ner sig innan hon talade. "Han sa att hon inte tyckte att jag inte var hängiven vårt förhållande och... och att han ibland kände som att jag inte älskade honom längre". Hon pausade, tog fram en servett från fickan och snöt näsan högt. "Men det är inte sant!" utbrast hon, och lade den åt sidan. Jag rynkade på näsan när den nästan nuddade mitt ben. "Du vet att jag älskar honom", eller hur?"

"Visst", sa jag", "Så klart jag vet det."

Hon begravde huvudet i händerna. "Det är bara att hon på sistone har börjat prata om äktenskap och vårt framtid tillsammans, och vet skrämde vettet ur mig, förstår du? Jag är bara nitton. Jag ville inte gifta mig än. Jag vill fokusera på min karriär i några år och sen kanske gifta mig när jag är 25 eller nåt." Hon tittade upp på mig. "Men jag antar att han tog min motvillighet för äktenskap som en signal på att jag inte ville vara med honom. Så han gjorde slut med mig."

Jag klappade hennes arm sympatiskt. "Det kommer att bli bra, Grace. Jag är säker på att han kommer att springa tillbaka till dig när han lugnar ner sig och inser att han inte kan vara mer än två minuter ifrån dig."

"Tja, jag tänkte i samma banor som du, vilket är varför jag inte berättade det här för dig tidigare. Det hände faktiskt för två dagar sen. Jag tänkte att han skulle komma tillbaka. Men det har han inte."

I den stunden hördes en annan knackning.

Jag ställde mig upp och gick mot dörren. Jag öppnade den och fann Rox stå där.

Rox hade nyligen gått ut Hogwarts. Hon hade fått jobb på ministeriet och hon och hennes pojkvän Jack var fortfarande starka.

"Hej, Rox", sa jag. "Vad gör du här"

"Jag behöver berätta en sak för dig. Det är väldigt viktigt." Hon såg extremt nervös ut och fingrade på armbandet på hennes arm.

"Åh herre gud", viskade jag. "Är du gravid?"

"Va? Nej, så klart inte!"

"Åh, okej. Bra," sa jag, och andades ut lättad.

"Det handlar om Grace", viskade hon.

"Du menar att Aidan dumpade henne?"

"Nej", sa hon. "Jag menar, det hör samman. Men jag antog att du redan visste om själva uppbrottet."

"Jag fick precis veta", sa jag med låg röst. "Grace är faktiskt i vardagsrummet just nu."

Roxs ögon spärrades upp. "Tja, hon får inte höra det här."

Jag bet mig i läppen. "Hey, Grace", ropade jag högt. "Jag går ut en minut; jag behöver bara titta till en sak snabbt."

"Okej", ropade hon tillbaka.

Jag tog tag i Rox och tog henne ut.

"Så?" frågade jag.

Hon tvekade ett ögonblick. "Jag var precis i Diagongränden", började hon. "Och gissa vem jag såg sitta utanför glassalongen med hans tunga djupt ner i Bridget McCutcheons hals?"

Jag flämtade. "Hånglade Aidan med Bridget?"

Hon nickade.

"Vid Merlins skägg", utbrast jag. "Jag antog verkligen att han skulle gå tillbaka till Grace i vilket ögonblick som helst. Jag trodde inte att han skulle gå vidare till någon annan. Och särskilt inte till Bridget."

"Vad ska vi säga till Grace?" frågade Rox. "Borde vi berätta det för henne?"

"Jag skulle inte oroa mig för det", kom det från en röst vid dörren.

Vi båda vände oss om. Grace stod vid dörren med armarna korsade. "Jag hörde allt."

"Åh, Grace". Viskade jag. "Jag är så ledsen."
Hennes ansikte skrynklades och hon undslapp en tyst snyftning. Rox och jag såg på varandra hjälplöst. Sen gick vi över till henne och lade armarna om henne. Vi stod så åtminstone i fem minuter. Tills jag drog mig tillbaka och sa "Kom nu, så går vi in och tar lite glass."

Grace och Aidan grejen störde mig hela veckan. På lördagen var jag i Teddys lägenhet. Vi var i hans säng och han gjorde underbara saker på min nacke med sin mun, men av någon anledning kunde jag inte koncentrera mig. Allt jag ville var att hitta Aidan och slå lite förstånd i honom.

Jag drog mig bort från Teddy och drog ner min tröja och fixade mitt hår.

"Vad är det för fel?" frågade han.

Jag såg på honom. "Vad tror du?" frågade jag.

"Oroar du dig fortfarande för Grace och Aidan?" frågade han.

"Ja! Aidan gör ett stort misstag! De två är gjorda för varandra."

"Vet du vilka två anda är gjorda för varandra? Vi. Så hur skulle det vara om du kunde glömma om Grace och Aidan och låta de lösa sina relationsproblem själva, så att du kan fokusera på din relation." Hon lutade sig fram och kysste mig. "Snälla?"

"Teddy, sluta", klagade jag. "Det är allvarligt."

Han suckade. "Vic, klockan är nio på en lördagskväll. Det finns inget du kan göra för att hjälpa de ikväll. Så vänta åtminstone till imorgon. Okej?"

Jag suckade. "Okej", muttrade jag.

Han log, lutade sig fram och kysste mig igen. Jag lutade mig sakta bakåt, tills jag låg ner. Han lutade sig över mig, lade sin tyngd på sina armar. "Jag lovar att göra ditt besök värt det", viskade han.

Jag log upp mot honom. "Det hoppas jag."

_______________________________________________________________________

Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna