När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på dem båda men sa inget mer om det.
- Vad hände egentligen, varför höll ni inte ihop som förr.
Ni var ju så bra vänner då menade jag, sa jag undrande.

Jag såg på Laura
"de ville att jag skulle få bort pappa, ge Draco makten och sluta bråka med honom. Och ja döda Jezebel med och jag fick nog. Jag undvek dem helt enkelt, jag orkade inte se dem och jag isolerade mig och en dag försökte de bli av med mig. De anklagade mig för att inte göra tillräckligt och att jag svek dem. Jag fick helt enkelt nog" sa jag enkelt och Neville undvek min blick

Jag såg på Neville och skakade på huvudet men sa inget om det.
- Ja, det är väll bäst att lägga allt bakom sig och leva i nuet, sa jag lätt.
Det vat just det jag ville göra glömma allt som hänt de senaste åren och leva nu.

"det låter som en bra ide" sa Neville och log glatt. Lätt för dem att säga men jag nickade till svar. Jag ville bara glömma allt som hänt med Draco. Jag ville bara låtsas att han aldrig funnits
"varför gick du och Draco skillad vägar?" frågade Neville och jag vek ner blicken
"ni trodde jag torterade folk hela dagarna och att vissa slogs tillbaka och det var så jag fick mina sår och allt" sa jag lågt och såg sen på Neville "men ni hade fel! Draco gav mig dem och varje gång jag inte gjorde som han ville skadade han mig och jag vill inte ens tänka på vad han gjorde mot Fai" sa jag lågt och Jezebel höll om mig när tårarna kom
"förlåt jag visste inte" sa Neville
"det var att ni aldrig frågade. Ni övergav mig när jag behövde er som mest" sa jag tyst och gömde huvudet i Jezebels bröst

Jag såg sorgset på Cara, jag tyckte synd om henne men det var tvunget att komma ut för att de skulle förstå hela sanningen.
- Ledsen att vi svek dig, vi visste inte, vi bara trodde, sa Neville ångerfullt.
- Vi trodde Draco var den goda, det var han som hjälpte oss med vissa saker.
Och ja, sa allt om dig, sa han ursäktande.

Jag såg på Neville och skrattade tort "klart han gjorde. Han var en ängel! Han såg till att Laura försvann med" sa jag och Neville såg förvånat på mig "ja han var monstret o inte jag. Vem tror du fixade allt han sa att han skulle fixa? Jo jag och gjorde jag inte det, så ja..." sa jag lågt
"jag är verkligen jätte ledsen för att vi inte pratade med dig" sa Neville
"jag med" sa jag bara och höll ett hårt tag om Kezebel som om han skulle försvinna
"och varför kidnappade Draco dig" sa Neville till Laura

Jag såg på Neville, den här vändningen hade jag inte räknat med.
- Ja, han ville väll göra Cara ännu mer sårbar, er kunde han ju lura ganska lätt.
Men jag skulle ändå sökt upp Cara, så ja han tyckte det var väll bäst att göra sig av med mig, sa jag och Neville såg på mig.
- Och vart kom du vad hände?, sa han undrande.
- Inget särskilt, sa jag undvikande, jag ville inte dra upp alla minnen igen.

"det funkade ju" sa jag
"han är verkligen ett monster" sa Neville
"det hade ni vetat om ni sökt upp mig eller lyssnat" sa jag enkelt
"om han hatade dig varför dödade hand dig bara inte?" frågade Neville
"då hade han inte fått som han velat" sa jag enkelt
"hur överlevde du då? Du såg alltid ut som ett vandrande lik när vi såg dig" sa han försiktigt
"Jezebel räddade mig" sa jag och mötte Jezebels blick och kysste honom och Neville säg på honom men visste inte vad han skulle säga

- De blev kära fattar du väll?, det är väll ändå inte så svårt att fatta?, sa jag till Neville.
- Ja, till och med jag fattar det, men i han?, sa Neville skeptisk.
- Japp, i han, han är inte så dum när man lär känna honom, han är faktiskt ganska trevlig hörre du, sa jag roat till Neville.
- Ja, säger du det så, du brukar ju ha rätt om människor, sa han och kysste mig.

"jag hade sagt det samma om dig jag inte känt dig" sa jag och såg på Neville
"men, han" sa han fortfarande förvånat
"ett så har han ett namn och två ja jag blev kär i Jezebel, han är underbar och medans ni försökte döda mig, hjälpte han mig" aa jag och han torkade mina tårar och jag log
"pappa är faktiskt jätte snäll" sa Fai och jag log. Jezebel lyfte upp Fai i knät