Jamie Mallow´s första år på Hogwarts [SV]

Är hoss pappa nu så jag kan inte skriva, men det kanske kommer något i eftermiddag!
Sorry att jag inte har skrivit, jag har haft så mycket med skolan!

Okeyy helt luuuungt!

spännande!

Kapitel 11 "Avada Kedavra"
Jag drog efter andan. Lord Voldemort stod framför mig. Livs levande! Jag spärrade upp ögonen av rädsla.
Voldemort skrattade när han såg mitt ansiktsuttryck.
"Du Jamie, är min nya lilla leksak"
Jag rynkade på näsan när han nämnde leksak.
"Jag tycker att du verkar...hm spännande" Hans dova röst lät hånfull.
"Vad ska du göra med mig?" Min röst lät hård och stel.
Voldemort tvekade, som om han skulle berätta sanningen eller inte.
"Du ska bli en dödsätare, vare sig du vill eller inte. Men! Du är fortfarande för ung, de första åren ska jag bara ha dig till fånga. Och det ska bli väldigt kul"
Åren. Åren, menade den där gubben allvar? Okej gubbe kanske inte var det bästa smeknamnet på världens farligaste trollkarl.
?Varför just jag??, skrek jag.
?För att jag har bestämt det!?, morrade Voldemort ilsket. ?Jag ska göra så att de mugglarfödda inte längre existerar.?
Även fast jag hatade smutsskallar så tyckte jag faktiskt lite synd om dem. Ingen, inte ens smutsskallarna, är värda det.
Jag försökte tänka ut en slags plan, för att komma där ifrån alltså. Men jag visste inte ens var jag var!
Det var som om Voldemort kunde läsa mina tankar för i nästa sekund sa han:
"Det är ingen idé att du tänker ut en plan för att fly. Du kommer inte härifrån!"
Jag tänkte noga ut mina ord innan jag svarade.
"Och du kommer aldrig lyckas med det här"
Voldemort skrattade, Bella och Lucius fnissade också.
"Jo då, Jamie, det kommer jag!"
"Det finns tusen trollkarlar och häxor där ute som kan hindra det här!", skrek jag. Jag lät faktiskt nästan...desperat.
Jag fortsatte gnälla om att han aldrig skulle lyckas tills han antagligen tröttnade på mig.
"Du är en sån irriterande unge! Jag har tröttnat, jag kan lätt skaffa en ny unge!" Och innan jag visste ordet av det skrek Voldemort "Avada Kedavra"
Jag såg det gröna ljuset närma sig och allt blev svart.

--------------
Sorry för att jag inte har skrivit på ett tag, men nu kommer ett kapitel! Vad tycker ni?

suuuuperbra!

Hjälp! Sjukt bra fortsätt! DÖR HON? vill inte det haha!

bra! (eller rättare sagt jättesupermegabra!)

Som Lunah~ sa: Jättesupermegabra! ♥

Näär kommer nästa del?!

Kapitel 12 ”Hogwarts”
Smärta. Det enda jag kände var smärta.
När jag öppnade ögonen såg jag ljus. Så det var såhär det kändes att vara död? Det kändes...som vanligt. Jag såg, jag hörde, jag kände. Precis som vanligt. Allt det här kanske bara var en dröm? Juste bara en dröm.
För att bevisa det för mig själv nöp jag mig hårt i armen.
”AJ!”, pep jag till. Jag blev arg på mig själv. Slytherin är ju mitt elevhem och här låg jag och löjlade mig.
Jag satte mig upp, yr och illamående, och tittade mig omkring. Runt omkring mig var det en skog. Va jag inte inomhus för en stund sen? Och vart var Voldemort? Flämtande av smärta reste jag mig försiktigt upp. Jag började gå längre in i skogen. Den var mörk. Väldigt mörk och läskig. På något sätt påminde skogen om Hogwarts.
Plötsligt hördes ett prasslande bakom min rygg. Jag snodde runt och där stod en häst. Eller nej, inte en häst, en människohäst. Halva kroppen var en häst och andra halvan en människa. Kentaurer. Varelserna kallas för Kentaurer. Vi har läst om dem på Hogwarts. Och nu visste jag vart jag var.
Den förbjudna skogen. Jag var i den förbjudna skogen! Först blev jag rädd, alla har berättat hur mycket läskiga varelser det fanns. Sen kom jag att tänka på tanken jag hade förut, om att jag faktiskt tillhörde Slytherin.
Så jag vända mig om och jag där ifrån. Kentauren gjorde ingenting, den stod där bara.
Jag gick längre och längre, tills mina ben blev som spaghetti. Precis när jag tänkte sätta mig ner på en sten full av mossa såg jag någonting skymta bakom alla träden. Hogwarts, det är Hogwarts! Jag började springa, trots att mina ben skrek nej.
Snart såg jag även Hagrids lilla stuga. Den där stora jätten, en sån löjlig liten typ. Eller liten och liten.
Jag rusade förbi hans hus det fortaste jag kunde. Snart var jag framme vid den stora porten. Den stod Argus Filch, den griniga vaktmästaren.
Det var kväll och vi elever fick egentligen inte vara ute såhär sent.
När Filch såg mig lös han upp. Han muttrade ändå surt: ”Ungar, irriterande små varelser”
När jag kom närmare grep han tag i min arm och drog med mig till Professor Dumbledores kontor. Samtidigt försökte jag förklara vad jag varit med om. Men inte lyssnade Filch på mig. Han gick bara och pratade med sin katt.
När vi stod utanför Dumbledores kontor kom Professor McGonagall gående.
”Och vad gör Ms Mallow uppe såhär sent om jag får fråga”, sa hon med sin skarpa röst.
Jag försökte berätta om Voldemort men Filch avbröt mig.
”Hon har varit ute efter nio! Hon måste till Dumbledore, han kommer säkert dra av massor av poäng, och hon blir nog avstängd också!” Han skrattade.
”Såja, ingen här ska bli avstängda”, sa McGonagall. ”Jag tar med mig Ms Mallow till Dumbledore. Gå du”
Filch muttrade surt när han gick iväg. Jösses vilken tjurig gubbe!