Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Det är absolut inte tråkigt!
Det är sjukt bra! Men om man skulle få önska
lite så vill jag se mer av Jily

ALTSÅ OKEJ, NU HAR MAN VARIT UTAN INTERNET I FLERA DAGAR, OCKSÅ FÅR MAN INTERNET OCH DET LIGGER UPPE TVÅ KAPITEL AV DEN BÄSTA FF I VÄRLDEN (nej, jag tycker den är helt amazing och absolut inte tråkig)

Hej allesammans och tack så jättemycket för era kommentarer! jag tror inte ni förstår vilken glädje det ger mig att ni tycker om det jag skriver och när ni kommenterar och ger min respons så ger ni mig verkligen så mycket lycka och jag önskar att jag kunde ge er nya kapitel varje dag!

Har inte så jättemycket att säga om detta kapitel, men tänkte höra med er om ni vill veta lite bakgrundsfakta om fanfictionen? för jag gjorde ju en liknande sak till den första och jag tänkte att om ni är intresserade så kan jag fixa det :3
KOMMENTERA! XD

aja, hoppas ni tycker om kapitlet och glöm inte kommentera, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något!

K R A M! ♥

Kapitel 24 Förlorat (Gabryellas perspektiv)

De sista dagarna var inget annat än allmänt förvirrande. Jag kunde inte minnas vad som hänt när jag stått framför ministeriemännen och ingen tycktes heller vilja prata om det. Det sista som nämnts om det var att Pasha och Branimir tagit hand om det som funnits kvar av männen. Allt fler släktingar hade åkt och nu var det endast Pasha, Abigail, Rita, Branimir, Viktor, Aurora, Jag, Sirius, Remus, James och Lily kvar på Krum Gard och i dag skulle de andra fara iväg och då skulle bara jag, Aurora och Pasha bli kvar.

Stämningen var låg och ingen visste riktigt vad man skulle säga. Jag visste att jag var tvungen att utnyttja varje sekund jag kunde tillbringa med Sirius och mina vänner, men allt mer underligt hade hänt mig. Jag hade börjat få svaga syner av beröringar av händer och jag visste inte vad jag skulle tolka de som.

- Kan vi skriva brev då? Frågar Sirius och lägger armen om mig.
- Inte ännu, men snart borde vi nog kunna det, säger jag och ler mot honom och låtsas som allt är som det ska. Han behövde inte få mer att vara orolig över.
- Det är lockande att göra något drastiskt sen när vi är tillbaks så jag kan få ett lika gulligt illvrål, säger han och jag himlar med ögonen.
- Gör du något dumt göra jag något ännu dummare, svarar jag och ler innan jag ger honom en snabb kyss.
- Skaffa ett rum, säger James ironiskt.
- Jag längtar inte tills jag kan säga det till er, svarar Sirius och nickar mot James som sitter med ena armen om Lily som inte protesterar emot utan istället lutar sig mot James bröstkorg.
- Det gör du visst, Black, säger Lily och ler mot Sirius.
- Herre jösses, har vi kommit ur ut icke-förhållande perioden redan! Utbrister jag och Lily himlar med ögonen medan James ser hoppfullt på henne.
- Visst! Om det göra alla nöjda, säger Lily och James ser ut att vilja spricka av lycka då han tar tag i hennes ansikte och ger henne en kyss.
- Det där har du väntat länge på va? Skrattar Remus och James leende skulle kunna nå upp till himmelen.
- Jo tack, svarar han och blinkar mot mig och jag tar det som ett tack.
- Vänta bara tills ni får sitta barnvakt till ungen Potter, säger jag till Sirius och Remus.
- Jag kräver att få bli gudfar! Säger Sirius bestämt och alla skrattar.
- Får vi en unge mot alla odds så lovar jag att du får bli gudfar, skrattar Lily.
- Det är den rätta attityden Evans! Glad att vi verkligen börjar komma överens, skrattar Sirius och Lily himlar med ögonen som vanligt.

Resten av dagen flöt på med mer glädje och faktumet att de skulle ge sig av i kväll var näst intill bortglömt och det verkade nästan som om Pasha och Abigail kände detsamma. Jag må ha tillbringat hela sommaren tillsammans med dem, men ändå kändes det underligt, men bra att se min bror så lycklig och bekymmerslös som han var när Abigail var i närheten. Abigail tog verkligen ut det bästa hos min bror.

- Det är ju tur att det varit jul och allt! Nu har du knappt något vin kvar, säger Abigail belåtet till Pasha.
- Om det skänker dig någon ro borta i Storbritannien, säger Pasha och klappar Abigail på handen.
- Vi måste nog åka, säger Rita och ser på Viktor som rastlöst sitter och gungar sina ben fram och tillbaka under matbordet.
- Håll er säkra, säger jag till min syster och hon ler mot mig.
- Du med, säger hon och reser sig upp och kramar om mig hårt.
- Hör av dig med jämna mellanrum. Så jag vet att du är okej, säger hon och jag känner hur hennes grepp hårdnar.
- Självklart, säger jag, men min röst spricker så jag ler mot henne innan jag ger Branimir en lätt kram och vänder mig om mot Viktor.
- Jag ska lära dig flyga en vacker dag, säger jag och han ler och kramar om mig.

När alla tagit farväl av min syster och hennes lilla familj återgår vi andra till den halvavslutade middagen. Medan minuterna övergick till timmar var det till slut dags för det jag fruktat och haft ångest för. Att ta farväl av mina vänner. Jag hade ingen aning om när eller om jag skulle få se dem igen och tanken gjorde så fruktansvärt ont.

När vi gott ner till hallen där bagage väntade kändes allt så surrealistiskt. Dessa dagar hade gått allt för snabbt och jag kämpade med all kraft jag hade att inte bryta ihop.

- Då var det dags, säger jag med en patetiskt svag röst.
- Detta är väl inte farväl för alltid? Säger Lily och slänger sig runt min hals där hon även brister ut i gråt.
- Det hoppas jag inte, men om det är det, säger jag och tar en kort paus.
- Lova att göra allt du drömt om, läs dina tusentals böcker, res världen runt, besök platser du inte ens visste fanns, gift dig, bilda familj och bara var lycklig, säger jag och känner hur några tårar rinner ner för mina kinder och underliga visioner spelas upp i mitt huvud. Visioner från en kvinna som tydligt var Lily om ett par år med ett litet barn i famnen och tårar vid kinderna innan ett grönt ljus tar över bilden.
- Håll dig säker, okej? Snyftar Lily innan hon släpper taget om mig och jag kramar om James och liknande visioner visas upp.
- Detsamma gäller dig, gör allt du någonsin drömt om och bara var lycklig, okej? Säger jag och försöker få avskeden att vara över så snabbt som möjligt eftersom smärtan var outhärdlig och han nickar medan jag försöker ignorera visionerna. Sedan blev det Remus tur. Han gav mig lika hemska visioner, fast denna var han helt ensam och står på en kyrkogård helt ensam.
- Snälla säg inget, viskar han och jag känner hur fler och fler tårar börjar rinna och en ny vision dyker upp med en mycket äldre version av Remus med en kvinna med rosa hår bredvid sig och de ser lyckliga ut.
- En vacker dag kommer du hitta någon som kommer göra dig så lycklig att allt detta som händer nu inte kommer kännas som om det spelar någon roll, bara var stark och ge inte upp, okej? Snyftar jag och han nickar och släpper mig och nu står jag framför det värsta. Sirius.
- Jag älskar dig, är det enda jag lyckas få fram medan tårarna forsar och visioner blixtrar i mitt huvud. Jag ser honom med Marlene de är lyckliga. Sedan ser jag honom ensam i ett rum som liknar en cell, sedan ser jag honom som äldre och sliten så han nästan är oigenkännlig, i ett hus tillsammans med en ung tonåring som jag svurit på var James om det inte var för den äldre och slitna Sirius.
- Jag älskar dig Gabryella. Vi kommer klara detta, eller hur? Viskar han och jag tänker på visionen med Marlene och honom.
- Självklart, säger jag medan jag känner hur hela min kropp vill krampa och falla sönder på marken. Marlene vann honom till sist.
- Vad som än händer, Sirius, lova att aldrig glömma vad vi har eller allt vi gått igenom, säger jag medan hela min kropp kämpar emot allt som händer och sedan vänder mig om mot resten av dem.
- Lova att vad som än händer att ni kommer minnas den tid vi haft, hålla fast vid våra minnen och alltid prioritera er säkerhet, för min skull, säger jag medan min röst spricker vid flera tillfällen och mina ögon fylls av tårar. De nickar, troligtvis för stumma för att kunna säga något. Jag vänder mig om mot Sirius och kysser honom.

Detta var troligtvis vår sista kyss så jag visste att jag var tvungen att göra den mer än fantastisk och utnyttja tiden, men känslotornadon inom mig virvlade runt och förstörde mig inifrån så att jag kände mig som ett skal som var på väg att brista till miljoner små bitar som skulle blåsa bort med vinden vilken sekund som helst. När vi avslutade kyssen såg jag hur Pasha höll om Abigail som grät tyst mot hans bröstkorg medan han mumlade om och om igen om hur mycket han älskade henne.

- Var säkra, säger han när han släpper Abigail och hon går fram till mina vänner med flyttnyckeln, men ingen säger något för ingen finner några ord och jag hör hur Abigail ger ifrån sig en sista snyftning innan hon tar tag i flyttnyckeln och jag kramar om Sirius hand en sista gång och håller den snabbt mot mina läppar.
- Farväl, viskar jag och ser när de åker iväg.

När de försvunnit faller jag ihop på marken och gråter ut alla känslor som jag aldrig fått ur mig; mors död, Auroras död, fars död, alla släktingar som blivit gripna på grund av mig, skuldkänslorna för att inte kunna berätta för mina vänner vad som händer, för att ha förstört Pashas liv och för alla jag älskar som jag nu gjort att de är i livsfara och som jag till slut skulle förlora. En efter en. Jag hade förlorat livslusten lika enkelt som jag förlorat ett sällskapsspel.

– Kom, säger Pasha lugnt och håller ett stadigt grepp om min midja när han hjälper mig upp och leder i väg mig till mitt sovrum.

JÄTTE SUPER BRA MER KAN JAG INTE SÄGA...
Det är ungefär så som när de tog farväl... finner inga ord!

"Om vi nu skulle få en unge, mot alla odds. Så lovar jag att du får bli gudfar."
HAHAHA Lily du anar inte.

Hoppas det kommer mer snart, TheFifthMarauder.

Är lite beroende av den här ffen. ( har alltid varit det ).
Älskade det här kapitlet.

JILY♥♥♥♥

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Äntligen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och Gud så sorligt i slutet, Nej Gaby det där var inte din och Sirius sista slut. Det. Var. Det. Inte! (Du förstår budskapet här va? Om det där var deras sista kyss...då du)

Men Jily! Mitt liv var ganska fantastiskt i den stunden!!!!! Mer Jily till folket!!!!!!!! Aaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Så fantastiskt och bara ja!!!!!! Allt var fantastiskt och sorligt och vara så bäst!!! Borde sova men jag måste läsa om kapitlet några hundra gånger först!!!!!
Mina kommentarer är aldrig tillräckligt bra känner jag... Ska försöka förbättra mig, lovar! Men du ska veta att du är bäst, fantastisk och som en ängel!

Hej
well, vet inte dirket vad jag ska skriva här eftersom jag brukar tacka för era kommentarer, men fick ju inte så många som svar på mitt tidigare inlägg så därför körde jag på en sak som kommer ändra väldigt mycket från det som finns kvar av denna fanfictionen...
jag vet fortfarande inte hur lång denna kommer vara eftersom från början hade jag tänkt 30 kapitel, men jag hinner inte få klart allt jag vill ha med på 5 kapitel så det återstår att se, men troligtvis är det rätt långt kvar innan denna tar slut.

Anyway, hoppas ni gillar detta kapitel, det är rätt kort, men innehåller rätt mycket...

Friendly reminder: Aurora har hörselnedsättning sedan en olycka som barn där hon var nära på att drunkna etc.

KRAM!
--------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 25 Få det sluta igen(Gabryellas perspektiv)

Pasha satt mittemot mig med en bok under näsan och med ett vinglas i handen. Hans drickande hade minskat drastiskt de senaste månaderna, men han hade fortfarande svårt att lägga ifrån sig det, men det blev bättre och bättre för honom. Aurora satt bredvid mig, också med en bok under näsan som jag fick med jämna mellanrum bläddra åt henne. Som vanligt försökte vi hitta svar på vad vi kunde göra för att upphäva min förbannelse; men vi hade inte hittat något och min bok som tydligen skulle innehålla alla svar var helt värdelös.
- Finns det något vi kan göra? Säger jag i hopp om att boken skulle samarbeta.
- Svara värdelösa sak, säger jag.
- Svara, säger jag om och om igen innan jag tappar tålamodet och sliter ut en sida, men som återkommer självt.
- Det är som att tala med en vägg! Jag frågar om och om igen för svar och hjälp men allt jag får är tystnad! Gör något! Säg något! Vrålar jag frustrerat, men boken fortsätter vara helt tyst.
- Jag tror inte det kommer bli bättre för att du vrålar åt en bok, säger Pasha lugnt utan att lyfta blicken.
- Har du något annat förslag? Frågar jag irriterat.
- Ja, sitt tyst och försök, svarar han ointresserat.
- Om du var i min sits så skulle du verkligen inte vara så lugn, säger jag irriterat.
- Kanske inte, svarar han lika ointresserat som vanligt och jag suckar och vänder mig tillbaks till den värdelösa boken.

Jag hade enda sedan mina vänner återvänt till Hogwarts kämpat med att få svar om vad jag skulle göra i mitt läge. Jag tänker inte ge upp utan en strid och verkligen inte om det skulle resultera i mina visioner med Marlene i Sirius armar som en dålig ersättning av mig.

- Vi måste prata om en sak, viskar Aurora och både jag och Pasha ser upp från våra böcker och möter hennes osäkra ansikte.
- Om vad? Frågar Pasha.
- Min hörsel, svarar Aurora och jag ser på henne medan hennes ögon ser ut att vilja tåras upp.
- Den har blivit sämre och jag hör er knappt, suckar hon tungt och jag blundar. Jag visste att denna dag skulle komma.
- Hur dålig har den blivit? Frågar Pasha eftertänksamt.
- Jag hörde knappt Gabys tidigare utbrott, svarar Aurora och Pasha ser fundersam ut.
- Hur bra är du på att läsa läppar? Frågar han och jag ser med uppspärrade ögon på honom.
- Sådär, svarar Aurora osäkert och ser obekväm ut.
- Vi får helt enkelt börja teckna igen, eller hur Pasha? Säger jag stelt och ser menande på min bror.
- Visst, svarar han.
- Om det är för besvärligt…, säger Aurora, men avbryter henne tvärt.
- Det är inte alls besvärligt. Vi kommer göra allt för att underlätta det för dig, okej? Säger jag och ler mot henne.
- Tack, säger hon och hon ser så oerhört liten ut.
- Vet du vad? Jag tror du behöver en paus från allt läsande så du kan gå och göra något annat resten av kvällen så fixar jag och Pasha detta, okej? Säger jag och Aurora ler och nickar snabbt innan hon försvinner från rummet och lämnar mig och Pasha.

När jag ser på min bror ser jag samma gamla missnöjda ansiktsuttryck och jag får en sådan lust att slå till honom.

- Vad var det där om? Frågar jag argt.
- Vilket? Suckar han.
- Om Rora kan läsa läppar, svarar jag och han himlar irriterat med ögonen.
- Det var en fråga, inget krav, svarar han.
- Men hur tror du hon tolkar det? Hon tror hon ställer till med besvär över något hon inte ens kan rå för! Fräser jag och känner hur det kokar inom mig.
- På sätt och vis så var det hon som orsakade sin olycka, säger Pasha irriterat.
- Hon var ett litet barn! Tror du ett litet barn tänker efter alla konsekvenser? Vrålar jag.
- Vi fick alla höra dag efter dag: rör inte fontänen på trädgården! Och om jag minns det rätt så var Aurora inte ensam när det hände, Fräser Pasha.
- Vi var barn! Vi var nyfikna på varför vi inte ens fick röra vattnet! Tror du jag planerade att få vår syster döv? Vrålar jag till svar.
- Nej, du tänkte inte alls, muttrar Pasha irriterat.
- Vad som hänt har hänt, det finns inget att göra åt det förutom att hjälpa Rora så gott vi kan, säger jag bestämt.
- Ja, muttrar han besvärat.
- Vad är ditt problem? Vi måste bara använda oss av teckenspråk när vi talar med henne, inte bygga sexton hus, säger jag irriterat.
- Du kanske var för fullt uppe i dina tankar när vi var yngre, men minns du när Mor skulle lära oss teckenspråk? Säger Pasha.
- Ja, svarar jag och känner ilskan koka inom mig. Vart ville han komma med detta?
- Vilka av oss satt du med när du fick lära dig? Frågar Pasha bittert.
- Rita och Rora, svarar jag och då slår det mig.
- Du fick aldrig lära dig, mumlar jag.
- Exakt, svarar Pasha kort.
- Var det på grund av far? Frågar jag.
- Ja, han hade ju redan varit så generös genom att låta mig heta Krum i efternamn och genom att låtsas vara min far, muttrar Pasha.

Detta var ett samtalsämne vi näst intill aldrig pratade om. En av familjen Krums mörkaste hemligheter. Men inte kunde det få komma ut om hur Georgiev Krums fru Soline haft en affär mot honom när han börjat behandla deras först födde son annorlunda. Eller hur hon haft en ytterligare affär när Georgiev sänt ifrån deras först födde son och börjat behandla hennes egen son som hans privata husalf. Ingen förutom vi visste om dessa affärer mor hade haft vilket resulterat i Pasha och mig. Inte ens våra släktingar visste. Jag hade kommit undan lättare från fars hat eftersom far kunde acceptera mig strax efter min födsel och eftersom jag lydde honom som barn och kallade hon frivilligt far, men han hade alltid haft något mot Pasha. Kanske var det för att Pasha alltid varit trotsig och senare gjort mig trotsig. Kanske var det för att jag hade liknande drag från mor medan Pasha inte hade särskilt starka därifrån eller kanske var det för att far fått ut sin hämnd på mannen som min mor haft en affär med innan jag ens var född medan Pashas biologiska far fortfarande var okänd för honom. Vi visste inte. Det enda vi visste var att far förlät mor och lärt sig älska Pasha som sin son strax innan han dog.

- Jag kan lära dig teckna, säger jag bestämt.
- Ja, jag har ju ändå inte så mycket att göra på dagarna, säger Pasha och ser sig om i det stora rummet som en gång varit Hristos sovrum medan han vrider på sin protes på armen.
- Ska jag hämta ny flaska? Frågar jag och nickar mot den tomma vinflaskan.
- Ja, svarar han obekymrat och jag går bort till ett av vinskåpen inne i rummet och tog första bästa flaska.
- Låt oss dricka Hristos värdelösa vin, säger Pasha och tar flaskan ur mina händer och öppnar upp den och häller upp åt oss båda.
- Skål då, svarar jag och höjer mitt glas och tar en liten klunk.

Så fort glas snuddat Pashas läppar händer något underligt. Hans ansiktsuttryck ändras och hela hans kroppstelnar till. Innan jag visste ordet av det krossades hans glas på marken och han började få krampaktiga anfall och hosta förfärlig så blod kom rinnandes ur hans mun.

- Pasha! Vrålar jag när han faller ner från sin stol och ligger och krampar på golvet.
- Nej, nej, nej, nej, mumlar jag panikslaget och Pasha griper tag i min arm.
- Gift, dör, hostar han fram.
- Nej, du ska inte dö! Gråtskriker jag.
- Abigail, hostar han fram och mer färg försvinner från hans ansikte.
- Vad ska jag göra? Du ska inte dö! Vrålar jag, men Pasha håller hårt om min arm.
- Stanna, hostar han.
- Pasha, viskar jag medan hans grepp blir svagare.
- Abigail, mumlar han innan han blir helt stilla och hans grepp lossnar helt.
- Nej! Skriker jag medan tårarna rinner.
- Du är inte död, du är inte död, mumlar jag hysteriskt.
- Du får inte dö, du får inte dö! Du ska inte dö! Kom tillbaka! Vrålar jag medan jag skakar min brors livlösa kropp.
- Få det sluta, Pasha! Vrålar jag i hopp om att han ska resa sig upp och hålla mig i sin famn som han gjort när Aurora dött. Men han låg kvar helt stilla. Aldrig hade jag känt mig så hjälplös.

Ooooo sååå spännande det var. Mrn Pasha snälla dö inte. Då blir ju Gaby så ledsen... och jag med

Nej jag tror inte jag ska på Multicon TheFifthMarauder
Ska du det?

Hur som helst så var det ett jättebra kapitel men lite sorgligt.

Jag skulle vilja ha mer JILY beacuse everyone loves JILY and its so nice with JILY!!!!

Helt underbart kapitel, jag vill ha lite mer remus/abigail för att de två är helt super gölliga

*mållös*
helt mållös

Jag har två saker att säga....
×det första Pasha får inte dö
jag kommer seriöst börja gråta om han dör : (
×det andra, du skriver så bra
man lever sig in i berätttelsen.
Allt är verkligen fantastiskta