Marodörerna på Hogwarts [SV]

Tack

för första gången på länge är jag glad att jag glömt bort mugglis

vad kan det ha varit, 6-7 kapitel att sträckläsa gryyymt bra! har sagt det flera gånger och jag säger det igen. otroligt bra är du.

Du borde bli författare! Du skriver så bra! Har du nån mer ff?

Tack



Åh vad glad jag blir att du tycker så! Tacktacktacktacktack!!!



Tack så mycket gulle du!!! jag har alltid drömt om att bli författare, kanske att jag någon gång kommer lyckas! Nej jag har ingen mer än, men jag spånar på lite idéer

Så kul med ett kapitel med Peter! Han brukar ju alltid bli lite bortglömd (och kan förstå varför)
Och så sött, jag hoppas för Peters skull att det blir nått mellan dem, men samtidigt anar jag ugglor i mossen

Den här ff är ju bara så bra!!!!
Kan knappt bärja mig till nästa kapitel

Bästa ff jag läst! Du borde vara väldigt stolt MillaJ

Tack så mycket alla ni underbara!!
Har sagt det förr och säger det igen, ni gör mig så otroligt glad med era fina kommentarer!

Igår kom inget nytt kapitel då jag när jag kollade över min ff inte kände mig riktigt nöjd med ordningen saker hände i. Det kändes inte helt bra då jag inte tyckte det stämde ordentligt tidsmässigt med vad jag hade tänkt mig. Så inatt har jag suttit uppe (för varmt för att sova ändå) och ändrat. Tagit bort. Skrivit till. Och nu har jag några kapitel på lager igen! Nästa kommer häääär! Hoppas ni gör det, kommentera gäääärna och tumma ifall ni gör det!



Kap. 18 - Fullmåne

Dagarna gick och jullovet rann sakta iväg. De spenderade den mesta tiden tillsammans med att spela kort, läsa eller vandra runt skolområdet (de dagar det inte blåste storm utomhus). Sarah och Peter kom allt närmare varandra. De hade spenderat en del tid själva och Peter var gladare än de någonsin hade sett honom tidigare.

Så kom den dagen då resterande elever återvände till skolan. Lily hade sett fram emot det den senaste veckan då det innebar att Severus skulle komma tillbaka till slottet igen. Vanligtvis var de hemma över jul båda två och spenderade då det mesta av sin tid med varandra. Andra kanske inte förstod sig på deras vänskap men de hade känt varandra så länge att det kändes som att han var en del av henne.

När de nu sågs kändes allt som det brukade. Bortsett från en sak, det fanns saker de inte kunde prata om längre. Men Lily nämnde inget om James och Severus frågade inte och alltså gick det bra ändå. Man kan inte få allt, tänkte Lily när de vandrade runt sjön, men jag är otroligt glad över det jag har.

Hon och James hade det bra och hon visste att Vendela var lycklig tillsammans med Sirius. Att Sarah nu hade börjat umgås med Peter (ingen av dem ville erkänna att de dejtade, trots att de andra visste att det var så egentligen) gjorde allting perfekt och Lily log lyckligt när hon efter att ha spenderat eftermiddagen med Severus var på väg tillbaka till uppehållsrummet.

*

Remus hamnade lite i skymundan med de glada grupperingarna omkring honom men det bekom honom inte så mycket. Han var bara glad att de alla varit kvar under lovet för hans skull. Han, James, Sirius och Peter hade börjat planera nästa fullmåne och han försökte intala sig själv att tanken på den runda månen den här gången inte kändes riktigt lika skrämmande. Han lyckades inte riktigt. Han hade försökt förklara för de andra hur farligt det skulle bli med de hade bara flinat mot honom och börjat diskutera annat. Han blev lite irriterad över att de inte tycktes ta honom på allvar men var ändå tacksam över att han inte skulle behöva hantera nästa fullmåne ensam.

Fast det var bara till hälften sant och det visste han. De andra skulle vara där, visst, men han var den enda av dem som skulle förvandlas till ett blodtörstigt monster. Känna behovet av att döda någon, vem som helst för att stilla elden som blommade upp i takt med att vargen inom honom tog över. Det var därför han fruktade månen så mycket. Att det gjorde så ont att det kändes som att han höll på att slitas i tusen bitar borde vara mer än nog att stå ut med, men han fångades dessutom inuti ett monster. Medveten om sina tankar men oförmögen att kontrollera vare sig dem eller sina handlingar. Han rös bara av tanken. De andra skulle se honom skrika och plågas men de skulle inte behöva uppleva det själva och det gjorde att han fortfarande till viss del skulle möta det helt själv.

*

Han kände sig lite orolig. Det var nu bara en dag kvar tills nästa fullmåne och de satt alla fyra kring ett av borden i biblioteket. Hade de suttit i sällskapsrummet skulle de med all säkerhet blivit störda av någon och det kunde de inte tillåta för tillfället.
"Okej, så vi kommer redan vara där när du kommer. Vi tar oss dit under min mantel och sedan väntar vi bara. Brukar madam Pomfrey följa med dig hela vägen in i stugan?"
Remus skakade på huvudet
"Nej, hon följer mig bara till trädet och hjälper att ta mig till gången. Sedan är jag ensam"
"Inte den här gången", log Sirius och lade armen på hans axel.
"Vad ska vi göra då? När du har förvandlats?", Peter tittade på Remus med lysande ögon och Remus kände av nervositeten igen.
"Vi borde inte göra speciellt mycket alls. Vi har ingen aning om hur jag kommer reagera på att ni är där än. Att ta det lite försiktigt första gången vore kanske bra? Jag vill inte skada er", han tittade frågande på de andra och spände ögonen lite extra i Sirius som bara viftade avvärjande med handen åt honom.
"Jag är allvarlig, Tramptass. Vi borde ta det försiktigt."
Sirius mötte äntligen hans blick på allvar och lyfte upp händerna i luften framför sig, som för att visa att han gav upp.
"Okej, okej jag ger mig. Vi får väl hålla oss i stugan då.", han suckade djupt, "Du krossade just min dröm om en episk första natt i min nya kostym"
De andra skrattade åt hans besvikna ansiktsuttryck.
"Du överlever nog", sade Remus och hoppades att han inte jinxade det genom att säga så.

När den, enligt Sirius, tråkiga planen var färdig reste de på sig för att gå tillbaka till sällskapsrummet igen. Alla förutom Peter. James tittade frågande på honom
"Kommer du Slingersvans?"
"Nej jag stannar här... jag ska möta Sarah", han rodnade lite men kunde inte hindra ett leende från att lysa upp sitt ansikte.
"Woho, Peter och Sarah sitter i ett träd och...", började Sirius retsamt men blev avbruten av att James smällde till honom i bakhuvudet.
"Va fan? Vad var det bra för"
James flinade mot honom.
"Du hade något där."
"Visst, säkert", muttrade Sirius och började gå med trumpen min. James blinkade mot Peter som lämnades själv när de andra två följde efter Sirius.

*

De hade suttit i sällskapsrummet ett bra tag den kvällen. Det hade varit svårt att slita sig från sällskapet och Remus hade ändå alltid svårt att sova kvällen innan fullmånen. Peter och Sarah hade slutit sig till dem efter ett par timmar, hand i hand, och de hade roat sig i ytterligare några timmar genom att prata om allt mellan himmel och jord. Till slut hade de ändå blivit tvungna att gå och lägga sig då ögonen började bli för tunga för att kunna hållas uppe mycket längre.

Remus hade lyssnat till hur hans vänner somnade en efter en. Själv kunde han inte somna. Sedan hans föräldrar dött hade han ofta haft svårt att somna då han ofta drömde mardrömmar. Just ikväll var det dock inte bilden av hans mamma som dansade innanför hans ögonlock när han blundade utan bilden utav en stor silvrig måne. Imorgon natt var det dags igen och hela hans kropp spände sig vid tanken. Han försökte intala sig att det skulle bli annorlunda den här gången men tanken på förvandlingen som brände som eld genom hela hans kropp och fick honom att skrika rakt ut fick honom ändå att darra. Han suckade och vände sig på sidan. Tryckte med handen mot kudden för att få den att lägga sig som han ville. Imorgon.

*

"Måntand, Måntand stanna hos oss!", Sirius han höll om hans arm men det enda han kände var smärtan som härskade över hela hans kropp. Sirius förskräckta ansikte svävade framför honom men Remus bara skrek. Det gjorde ont, så in i helvete ont! Han hörde hur hans vänner pratade men deras röster lät som att de kom någonstans långt bort ifrån. Hans kropp växelvis spände sig och slappnade av medan hans ben och leder sträkte ut sig på sätt som borde vara omöjliga. Smärtan gjorde honom yr i huvudet och han kände hur vargen rörde sig där inne, kämpade för att ta sig upp till ytan och ta kontrollen från honom. Han ville inte, han ville bara att det skulle sluta. Hans ben knakade och han skrek igen medan ögonen, vars irisar blivit gula, tårades.
"Fan, James. Hur fixar han det här?", Sirius röst sprack.
"Jag vet inte", sade James röst svagt, "Jag har ingen aning. Men han är okej. Han kommer bli okej. Han har gjort det här förr. Allt är bra", han fortsatte mumla som för att lugna sig själv.
"Jag. Försvinner. Snart, "flämtade Remus fram innan hans rygg böjde sig i en onaturlig vinkel som fick honom att skrika igen, "Ni. Måste. Förvandla. Er"
Sirius hade fortfarande sin arm runt hans arm och tittade oroligt på honom men med en kraftansträngning slet sig Remus bort.
"NU!", vrålade han innan ett högt gurglande morrande tog sig ur hans strupe. Sirius drog sig förskräckt undan och det sista Remus såg innan vargen tog över helt var hur hans vänner försvann och ersattes av de djur han endast sett en gång tidigare. Hans sista klara tanke var en önskan, en önskan om att han inte skulle skada dem.

Ja, Severus! Du får gärna utveckla kring Lily och Sevs vänskap, och vad James tycker om den

Så fint med Peter och Sarah! Även om det är lite kul att hon gick från att vara med James till lille Peter

Saker kommer, I promise Allt inom de närmsta fem delarna hehe.