When Playtime Becomes Reality [SV]

Woho, hann med en del till redan ikväll! Älskar dina kommentarer Dark Quest, såå kul att läsa dem! Tack!

---

Irriterad och iklädd sitt andraval till klänning klampade Blake fram genom korridoren tillbaka mot festen. Som om det inte vore nog med att någon liten skitunge spillde ut röd dricka all over hennes vita, extremt dyra klänning, var hon sedan tvungen att gå hela vägen tillbaka till sällskapsrummet, bara för att sedan inse att hon glömt bort lösenordet. Så efter att ha väntat en kvart på att någon skulle dyka upp kunde hon äntligen gå in och byta om, för att sedan gå hela den långa vägen tillbaka till festen igen. Som tur var väntade Landon på henne och han skulle utan tvekan få henne på bättre humör.

Så med det i tanke ökade hon på stegen. Det var öde och mörkt i korridorerna och hon hade inte stött på en enda människa sedan hon lämnat fängelsehålorna. Dessutom lös fullmånen stor på den becksvarta himlen utanför fönstren som följde hela vägen längst den långa, mörka korridoren. Hon kunde inte låta bli att tänka på artikeln och hur det första mordet skulle ha ägt rum ikväll; när det var fullmåne och dessutom Allhelgonanatt. Hon rös till och försökte att inte se sig omkring. Kolla bara framåt, håll blicken fokuserad på slutet av korridoren. Blake kände hur hennes hjärta började slå snabbare, vilket var löjligt eftersom hon bara skrämde upp sig själv. Så plötsligt hörde hon skrapandet av en sko och hjärtat for upp i halsgropen på henne. Hon ökade på stegen samtidigt som hon såg sig om över axeln, men kunde inte se en själ. Antagligen inbillade hon sig bara, men inte förrän hon var i en upplyst korridor igen skulle hon våga andas ut.

Med en sista blick över axeln riktade hon åter blicken framåt. Plötsligt stod det någon där; mitt i korridoren, ett par meter framför henne. Blake skrek till och kom till ett tvärstopp, men lugnade sig med ens. Det var säkert bara någon elev. ”Hallå?” ropade hon. Personen rörde inte på sig. Då såg hon att han – utifrån bredden på axlarna att döma – hade en lång, svart kappa på sig, med luvan uppdragen över huvudet. För en sekund kände hon hur en kall kår ilade upp för hennes ryggrad, men sedan kom hon till sina sinnens fulla bruk. Det var antagligen bara Nate som försökte skrämma henne eller något. Dessutom hade i princip hälften av alla på festen klätt ut sig till seriemördaren som de hittat på, så det kunde egentligen vara precis vem som helst. Till och med…

”Hallå?” ropade hon igen, lite högre den här gången. Hon sneglade över axeln, ingen där. ”Om du försöker skrämma mig lyckas du inget vidare!” Hon darrade på rösten.

Utan förvarning satte personen av i rush mot henne och hon stapplade bakåt utav chock, snubblade över sina egna fötter och föll pladask på rumpan. Hjärtat slog i hundranittio i bröstet på henne nu och hon kunde känna hur adrenalinet pumpade genom hennes kropp. ”Vad fan gör du!” skrek hon och sedan var personen i luvan ända framme hos henne. Nu jävlar skulle hon se hans ansikte, men… det fanns inget ansikte. Det var helt svart under luvan. Som hos en dementor. Hela Blakes kropp frös till is. Gestalten höjde sin arm och något blänkte till i månljuset. Hon flämtade till; en kniv. Personen tog sats och skulle just till att hugga, och Blake skrek; skrek för allt hon var värd i hopp om att någon skulle höra.

Med händerna ovanför huvudet i försvar och kniven bara ett par centimeter ifrån hennes kropp, började plötsligt personen skratta. Skratta! Det tog några sekunder innan Blake hann förstå vad det var som hände. Så tog gestalten ett steg tillbaka och drog med en svepande rörelse med handen där ansiktet borde ha suttit. Med ens löstes det svarta upp som dimma och ett ansikte dök upp, följt av rött hår. Blake kunde känna hur hon fylldes med både lättnad och raseri och huruvida hennes kinder hettade till för att hon var arg eller generad – eller både och – hade hon ingen aning om, men det kunde kvitta. Hon skulle just till att ställa sig upp och skälla sig hes på Axl för att ha skrämt henne så, när plötsligt en massa folk strömmade in i korridoren.

”Låt henne vara!” gormade Landon med sin mörka stämma samtidigt som han kom springandes mot dem med staven höjd och riktad mot Axl.

Blake blev alldeles varm om hjärtat och hon ställde sig upp för att försäkra sin pojkvän om att hon var okej. "Det är lugnt, Landon. Det var bara Axl som försökte skrämma mig", sade hon och gav den rödhåriga killen en giftig blick, samtidigt som Landon nådde fram till henne och slog sina starka armar omkring hennes kropp. ”Men tack för att du kom till min räddning. Jag älskar dig.”

Landon kramade henne hårdare. ”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något hände dig.”

Blake tryckte sig ömt närmre honom och såg då att även Alaska, Chase, Kayley, Nate och Scarlett var där. Hon hann också lägga märke till att stämningen verkade vara lite konstig mellan dem, men hann inte tänka något mer på det för i nästa sekund kom två andra instormande. Rättare sagt, Mr. Filch med sin katt under armen och Gryffindors husmentor, professor Stone, iklädd ett långt, 1800-tals nattlinne.

”Släpp kniven eller förlora en hand!” röt Mrs. Stone, som måste ha jobbat i militären någon gång i sitt liv, och pekade med sin stav på Axls ryggtavla.

Axl, som fortfarande höll i kniven, släppte den genast med ett skrämt ansiktsuttryck och sträckte upp händerna ovanför huvudet. ”Det var bara ett skämt!” ropade han panikslaget.

Professor Stone sänkte staven och såg både förvirrad och arg ut. "Ett… skämt?"

Axl vände sig sakta om. "Ja, jag skulle bara skrämma Blake genom att låtsas vara mördaren, inget annat. Jag hade aldrig tänkt skada henne, jag svär!" förklarade han sig, desperat på rösten.

Husmentorn såg ännu mer ursinnig ut nu. ”Mr. Jordan, det är strängt förbjudet att ha någon form utav vapen på sig innanför Hogwarts gränser, än värre att hota en annan elev med det! Tänk vad som kunde ha hänt om jag förhäxat er! Inser ni att ni kunde ha förlorat en arm permanent ikväll, unga man?” röt hon med en röst som till och med fick Blake att göra sig liten.

Axl såg bort. ”Det är ingen riktig kniv. Jag skulle bara jävlas lite…” muttrade han.

”Ge mig en timme med honom nere i fängelsehålorna så ska han nog lära sig att bete sig”, sade Mr. Filch till professorn och flinade illvilligt så att alla hans äckliga tänder blottades. Blake rös av obehag.

”Vi slutade med agning för länge sedan på den här skolan, Mr. Filch”, sade Mrs. Stone strängt och såg sedan på dem alla. ”Jag vill se er alla på mitt kontor prick klockan åtta imorgon, uppfattat?”

”Men–” började Nate protestera och Mrs. Stones genomträngande ögon riktades med ens till honom. Det räckte för att han skulle bli tyst.

”Nu föreslår jag att ni alla går tillbaka till era sovsalar, så ses vi imorgon. För varje minut ni är sena bestraffas ni med en timmes kvarsittning, så se till att komma i tid.” Och med det vände Mrs. Stone på klacken och gick därifrån, följt av den haltande Mr. Filch och hans skabbiga katt.

Så fort de var utom synhåll vändes allas blickar till Axl, som bara ryckte urskuldande på axlarna. ”Hur fan skulle jag kunna veta att Blake skulle skrika så högt att hon väckte hela slottet?”

”Så du tycker det här är mitt fel nu eller?” utbrast Blake som genast gick i försvar. "Du höll ju fan på att skrämma livet ur mig innan! Hur kan något utav detta vara mitt fel?"

Axl skulle just till att ryta något tillbaka, när Nate avbröt dem. ”Det är bådas fel att vi alla sitter i skiten, okej? Nöjda? Bra. Då kan vi dra härifrån nu.” Med det stampade han iväg i riktning mot fängelsehålorna tätt följt av Chase, Kayley och Alaska. Scarlett försvann iväg på annat håll och Blake stod kvar och blängde lite extra på Axl innan hon och Landon följde efter de andra. Axl gick längst bak samtidigt som han muttrade för sig själv.

"Allt är fortfarande Axls fel", muttrade Blake och Landon gav hennes hand ett lätt tryck.

Kommer hem och har helt plötsligt två kapitel att läsa! Vilken lycka! Och två riktigt händelsefulla kapitel! Scarlett och Mr Greyson, omr :O Och sen Blake och Axl, hade också hjärtat i halsgropen! (även om jag hade en aning om att hon inte skulle dö, inte enligt deras artikel iaf, följer man den så är det ju någon annan som står först på tur)

Ser så mycket fram emot nästa kapitel! Det är ju fortfarande allahelgon och fullmåne...

ÅÅÅh äntligen fick jag reda på källan till skriket! Måste säga att jag är lättad över att Axl bara skrämde Blake, för jag var redan livrädd att någon skulle ha dött på riktigt! :'))

HAhaha och alla måste och prata med mrs Stone! Det tog nog priset, undrar vad de får för utskällning och straff för det lilla hysset :'D

Och det är alltid lika kul att läsa din ff, det är sååå lugnande och man vill bara läsa vidare hela tiden för att få reda på vad som händer till näst! Spännande och fokuserat på vanliga tonårsproblem/drama som alltid är lika skrattretande och roligt att läsa då man själv vet hur det känns :'''))

Skriv mer snart!!! :'D

Fick ont i hjärtat av Chases drömmar om Scarlett...
Och intressant vändning med Greyson också!
Och skriket... Ahhhh!!!!
(Edit: Denna kommentaren hör till förra kapitlet, missade faktiskt att det kommit ett även på denna sida)

Darrar när jag läser den
Den är ändå suuuuper bra

Pheeew vad skönt att det bara var Axl!!!

Mitt hjärta typ stannade där vid skriket...
Tur att det bara var ett skämt! :s

Oherre vad bra du skriver eller??
Ge mig mer

Behöver mer. Nu tack )))

Känner detsamma..