Bermuda Triangeln-ROLLSPEL! :D

((Ehm... har ingen aning om vad jag ska skriva...))

Lucas ställer sig upp och hör en hel del skrik. En del kvävs efter ett tag och Lucas fokuserar blicken en aning innan han störs av någons gråt. Detta uppföljdes av en hel del skrin och annan gråt får honom att vilja komma därifrån. Men han stannar iallafall. Det måste vara något allvarligt fel på honom.

Jag ler lite. "det gör inget... men du måste göra mig en känst." Jag sätter mig på den sidan som metallen sitter i. "sätt dig där" säger jag och pekar på andra sidan. Jag tar av mig min tröja och lägger den bredvid i sanden. Mitt sår på ryggen fick vänta. "Okej. Jag kommer dra ut biten. Det kommer göra ont på henne och det äår en stor chans att hon rycker till. Ditt jobb är att hålla i hennes axlar så att hon inte rör sig. Tror du att du kan göra det?"

Theresa nickar och sätter sig där han pekar.
Hon tar ett stadigt grepp om kvinnans axlar.
-Så. Säger hon.

"Okej" Säger jag och tar ett djupt andetag. "Ett! Två! Tre!" Jag rycker ut bten och lägger genast på min tröja. Att sy igen såret gick inte. Kvinnan rycker hårt till och skriker. Högt.

När Leslie kommer ut landar hon i sanden. Hon stapplar fram någon meter innan hon sjunker ner på stranden och svimmar.

Kvinnan skriker ett högt, smärtfyllt skrik och Theresa måste stålsätta sig för att inte släppa henne och springa sin väg med händerna för öronen.
Skriket återupplivar minnet av hennes mammas sista smärtfyllda skrik innan hon dog och Theresa blinkar snabbt bort tårarna hon fått i ögonen och hoppas att ingen såg dem.

Jag låg i sanden och kände hur vattnet sveptes över mig. Jag skakade. Mina ögon for upp och ett högt smärtfullt skri ekade. Jag drog upp magen lite ett stort rött hål inte så djupt men bakvattnet gjorde det så ont. Men jag kunde röra mig. Jag tittade ned. Något grön blått låg på botten. Jag blundade och bet mig i läppen och dykte ned. När jag kommit upp upptäckte jag att det var et halsband... Jag satt på mig det och skrek återigen innan vattnet sveptes över mig. Allt blev svart

Amanda försöker ställa sig upp, men så fort hon ställt sig upp faller hon ner i flygplansstolen igen, en smärta, ondare än någonting hon någonsin känt förut, drar andan ur henne. Hon försöker hålla skriket inne, men måste ändå kvida till, medan hon tar sig för benet. Hon känner ett djupt jack rakt in i benet och hennes fingrar blir kladdiga av blod. Amanda inser att hon aldrig kommer att kunna gå ut ur planet men kanske skulle det gå att krypa. Hon ålar sig ner på golvet och krälar sig ut, det gör ont, det kan hon inte förneka, men inte alls lika ont som när hon ställde sig ut. Tillslut når hon slutet av flygplanet och utmattad sjunker hon ner i sanden.

Jag lutar mig bakot och andas ut. Fortfarand trycker jag på såret.
"Är du okej? Det där var jätte bra jobbat! Var snäll och stanna med henne och tryck på såret!" Jag springer iväg utan att vänta på svar. Jag riktar in mig på en tjej som höll på att drunkna (Corriiz). Jag drar upp henne ur vattnet och tittar så att hon inte har några större skador innan jag rusar vidare. En tjej som störtar ut ur flygplanskroppen är mitt mål. (The Noble Lion) Jag vändre på henne och undersöker hennes kropp.
"Hej, du! Hur mår du? Hur många överlevande i planet?"

Theresa sitter kvar och trycker på såret som hon blivit tillsagd.