Resan genom tid och rum (Privat rollspel)

Nik tittade ner på klockan, exakt då han tänkte 'nu' så hördes det första vrålet. Dörren till bakgården small upp och en man stod där, högröd i ansiktet och med Niks moder bakom sig. Nik svalde, varför skulle det vara tvunget att hända just honom?
"Vad är det far?"frågade Elijah som hade ställt sig upp från att ha suttit på gräset. Mannen grymtade och struntade i de andra barnen, han gick endast mot lilla-Nik.

Olivia håller snattran eftersom hon är ganska intresserad i scenen framför henne. Den liknar en scen i en serietidning hon läst, men nu kommer knappast supermannen och räddar allihopa.

"Mannen heter Mikael och är min styvpappa", berättade Nik snabbt innan Mikael var framme vid lilla-Nik som tittade upp mot sin styvpappa med frågande rädda ögon. Hans moder, Esther, stod och grät medan hon höll om Elijah och Rebekah.
"Din lilla slyngel!"ropade Mikael och slog hårt till lilla-Nik på kinden så att han flög flera meter och landade chockerat på gräsmattan.

"Okej." Svarar Olivia lugnt när Mikael slår till Niklaus lilla jag. Hon har ingen aning om varför hon är här och varför hon måste se det här men hon är motvilligt nog intresserad av händelsen.

Lilla-Nik satte sig försiktigt upp med handen mot sin kind. Nik kände hur han motvilligt tittade på, han hatade sin styv-pappa.
"Mikael..."började Esther med bruten röst men Mikael bara skakade på huvudet och ryckte hårdhänt upp Nik från marken så att lilla-Nik skrek till av smärta. Mikael höll lill-Nik i nacken medan han drog honom mot huset.
"Du ska få lida senare", sade Mikael då han gick förbi Esther in i huset med lilla-Nik i släptåg.
"Vad handlade det där om, mamma?"frågade Rebekah då Mikael hade försvunnit.
"Mina barn, Nik är inte er riktiga bror", svarade Esther försiktigt.

"Aha så du är en oäkting?" Flyger det ur Olivia innan hon faktiskt kommer ihåg att hon har något som kallas medlidande. "Förlåt." Säger hon snabbt och betraktar barnen som är kvar på gräsmattan.

"Ja, det är jag", muttrade Nik och ställde sig ilsket upp. "Kalla mig det om du vill, men mitt liv har varit för jävligt ända sedan den här dagen. Det kanske ditt också har varit, men du blir ändå inte slagen!"
Han tänkte på ärret som han hade på högra sidan om magen, det hade han fått samma dag som just nu, då han var fyra. Han hade varit nära på att förblöda den dagen.

"Nej. Jag har inte blivit slagen." Konstaterar Olivia och är fortfarande lugn. "Jag ber om ursäkt för att man frågar vissa saker. Jag är ju en korkad blondin eller hur? Jag är till för att fråga sånt som ingen vill höra." Fortsätter hon och knäpper väg något osynligt från armen.

"Förlåt", sade Nik till sist, "jag blir bara så väldigt arg då jag tänker på det här." han drog upp sin skjorta och visade ärret. "Mikael borde ge mig det nu, endast för att min mor gjorde ett misstag så fick jag lida över det. Elijah och Rebekah ser på mig som om jag inte är värt något längre och Esther, min mor, vågar knappt titta på mig."

"Mhm." Svarar Olivia och faktiskt betraktar hon snabbt ärret innan hon lika snabbt tittar bort. "Den där Mikael är bra sjuk." mumlar hon sedan tyst eftersom hon inte riktigt vill att Niklaus ska bli arg igen. Det förstås han borde väl inte bli arg om hon säger något dåligt om Mikael.