Robin Hood och hans glada gäng

"kanske för olika världar. Det känns så i alla fall, det är därför jag tvivlar på att det var en bra ide att ens försöka leva i skogen" sa Nicci och log sen "det var skönt att höra, jag vet att jag inte är den lättaste att leva med, och är därför glad att du accepterat mig" sa Nicci och log sen roat "inte jag heller, inte för att jag har något i mot människor från de lägre klasserna utan snarare för att jag aldrig fått prata me dem" sa hon och följde sen skräddarens arbete utan att stirra
"när är de klara?" frågade Nicci
"i morgon Madam" sa skräddaren
"bra, det var allt. Du kan lämna rummet" sa hon och skräddaren försvann och Nicci läste igen
"hur känns det?" frågade hon Adina

- Du försökte i alla fall, du har mer frihet, men också mer ansvar, och du måste arbeta för att få något, sa hon och log sedan.
- Jasså`, så du trodde inte att vi var korkade idioter som inte kunde tänka själva?, sa hon roat och skräddaren försvann.
- Det känns jobbigt, helst att inte kunna tala, men sen att klara sig och fatta sig på allt ni gör, sa hon och sträckte ut med armarna.
- Vet du av att, ditt rum är ungefär lika stort som vår stuga?, och där bor vi 12 personer, sa jag Adina och såg sig om.

"ja mer frihet" mumlade Nicci och såg bort på skogen "men jag vet inte om jag vill ha den när folk gör narr av mig. Jag försökte faktiskt, hade jag inte gjort et hade de fått skratta åt mig" sa Nicci allvarligt och log sen "nej det tycker jag inte, eller jag vet inte jag hade liksom ingen åsikt om er eftersom jag aldrig pratat med er" sa Nicci och log sen "jag förstår det och jag är ledsen för det men om du börjar prata lär folk genast förstå att du inte är en av oss" sa Nicci lågt, hon visste inte om hon var bevakad. Hon såg sen på Adina och log svagt "jag bad inte direkt om det här rummet. Ja gillade det, nu känns det som en fängelsecell" sa hon och såg ut genom fönstret och var förvånad när hon såg Robin på borggården men blev sen ar när han stod och pratade med en annan tjej. Hjältar, tänkte hon surt och innan hon hann reagera hade han försvunnit ur hennes synfält och hon undrade vart han tog vägen

- Tror inte folk gör narr av dig när du börjar att kunna saker, sen ger du dig bara av tror de att du just är den bortskämda adelsdam de tror att du är, sa hon allvarligt och log sen.
- Nej, du kanske har rätt, men det vore trevligt att kunna prata, du behöver ingen hovdam eller så?, sa Adina roat och nickade.
- Det var inte så jag menade, mer så olika det är, fast jag förstår varför du känner dig instängd, sa hon och log svagt.

"ja men jag tänker inte stå där och bara ta alltihop och hade jag varit så bortskämd hade jag inte kommit dit" sa hon bestämt men log sen "jag ska tänka på det, tack för tipset" sa hon leende och nickade förstående "ja men hur tror du folk hade reagerat om min hovdam var utkläd till man? Och jag tror du är bättre på att spela man än tjej" sa hon så artigt hon kunde
"ja vi lever i helt olika världar, och jag hade inte förstått hur man kan bo 12 personer i samma stuga" sa hon och log svagt och ryckte till när det knackade på dörren och såg på Adina "bäst du inte pratar" sa hon lågt och öppnade dörren och såg Robin stå där utkläd till vakt och hon drog så snabbt hon kunde utan att det skulle se kosntigt ut in honom på rummet
"är du helt galen? Du kan ju inte bara vandra in här. Tänk om Charlie hade upptäckt dig" sa Nicci lågt och läste dörren och såg på honom, hon hade så blandade kännslor när det gällde Robin

- Ja, kanske det, vi får väll se hur det går att vara din lillebror, sa hon roat och nickade.
- Det går bara man vill, det kan vara riktigt mysigt ibland, särskilt på vinterkvällarna framför brasan, då dricker vi nått varmt och berättar sagor och sjunger för varandra, sa hon leende ochtystnade när Nicci öppnade dörren men flinade bara när det var Robin.
- Hej Robin, så trevligt att se dig, jag är Niccis lillebror.

"det går nog bra, det är inte så svårt. Spela bara fin och lite uppblåst" sa Nicci roat och log "det låter riktigt mysigt. Jag har aldrig gjort något sådant" erkände Nicci och såg sen på Robin
"du är vad?" sa han förvirrat och Nicci gick fram till fönstret
"vad det något du ville? För du är väll knappast bekymrad över oss" sa hon och såg ut genom fönstret
"klart det var något jag ville! Du skall gifta dig med Sheriffen!! Hur i helsike tänkte du där?" frågade Robin irriterat och Nicci såg på honom
"de var antingen att bo i din korkade skog med ett gäng idioter eller bo här i borgen med honom, och tro det eller Dubai uppskattar han i alla fall mitt sällskap" sa Nicci kyligt och Robin bara stirrade på henne
"och det tror du inte jag gör?" sa han och gav henne en allvarlig blick
"hm låt se här? Hur kan jag uttrycka mig? nej" sa hon kallt
"Nicci..." började Robin
"vet du vad skillnaden mellan er två är? Han behandlar mig inte som ett barn, han skrattar inte åt mig, han tror inte jag är korkad, han tror inte..." sa Nicci men Robin la en hand över hennes mun
"men jag menade det inte och jag..." började Robin men Nicci tog bort handen från sin mun
"nej du har sagt det en massa gånger redan! Men du gör om samma misstag hela tiden! Och jag insåg att jag aldrig kommer höra hemma i en skog! Så du kan vill springa tillbaka dit och ta med dig den där mörkhåriga tjejen" sa Nicci kallt
"Marian? Vi är barndomsvänner och ja en gång var vi kära men det är länge sedan. Är du avundsjuk Nicci?" frågade Robin roat men hon svarade inte och Robin så på henne "men gör inte misstaget att gift dig med sheriffen du är bättre än det!" sa han bedjande
"tycker du jag ska göra misstaget och bo med dig i en skog i stället?" sa hon kallt och såg på honom och Robin skruvade på sig men sa inget och Nicci log triumferande

- Du borde borde, prova på, du får väll hälsa på, sa hon leede och såg på Robin.
- Nicci kom och anklagade mig för att vara hennes bror, mitt på gatan, sa Adinaoch satte sig i en av fotöljerna och såg roat på samtalet.
Kunde de bara inte erkänna för varandra att de gillade varandra, det skulle vara så mycket lättare då.

"ja jag borde kanske det, men vi har ingen stor anledning att tränga ihop oss hemma" sa hon och log svagt
"hon gjorde vad? Varför då?" sa Robin förvirrat
"jag kunde väll knappast säga att jag träffade henne i skogen. Hur glad tror du Charlie hade blivit då egentligen?" sa Nicci och gav honom en allvarlig blick
"men varför drog du in henne i det här? Du kunde väll låtsas som du inte kände henne" sa Robin
"ja men jag ville ha nån förnuftig människa att prata med" sa hon och log mot Adina
"är vi inte det då? Du hade kunnat stanna hos oss" sa Robin
"hur du kan vara så trögtänkt är mig en gåta. Jag ville ite stanna hos er. Ni var för ociviliserade för mg" sa Nicci kyligt
"vi var vadå? Ja men ursäkta mig fröken prinsessa" sa Robin kyligt
"jag är långt ifrån en prinsessa! Men jag uppskattar sällskapet av människor som vet hur man behandlar en dam och som inte är totala idioter" sa hon och stötte fingret i hans bröst
"du beter dig i alla fall som en och vi vet mycket väl hur vi behandlar en dam, men vi såg ingen" sa Robin elakt. Nicci såg argt på honom
"ett ord till och jag kallar på vakterna! Du är en total idiot Robin Hood. Kommer du in här en gång till får jag dig hängd. Jag lämnar rummet nu och när jag kommer tillbaka vill jag att du är borta" sa Nicci kallt och reste på sig och lyfte kjolen. Hon stannade och såg på Adina
"du stannar om du vill eller så följer du med honom" sa Nicci och såg kyligt på Robin och lämnade sen rummet och gick mot matsalen. Robin kunde verkligen göra henne arg men av nån konstig anledning drogs hon till honom utan att kunna förklara det

Adina log mot Nicci, det här blev bättre och bättre, hon hade till och med blivit förnuftig på gamla dar.
Hon lyssnade på hela samtalet men sa inget, de var dumma människor båda två.
Som vägrade erkänna att de hade fel, eller att de gillade varandra.
Nicci försvann och hon såg på Robin.
- Jag stannar här ett tag ja, kommer väll sen, sa hon lugnt och han svor efter Nicci.
- Skulle inte svära så dant om jag var du, en vakt beter sig inte så, sa hon lugnt och knuffade honom mot dörren.
- Bäst att du lämmnar oss nu, och tänk efter och använd hjärnan medans du är borta i skogen, sa hon allvarligt och han försvann.