rollspel femte året.

(förlåt för att jag inte skrivit är sjuk )
Sara hade väntat på att Cassandra skulle komma tillbaka. När det gått en stund hörde hon hur kupèdörren öppnades.
-Cassandra?frågade hon och vände sig om. Där stod ett gäng slytherinare. Hennes plågor.
-Hej rödtåt sa Mark ledaren för den lila gruppen.
Sara svarade inte.
-kan du inte prata rödtåt?sa Mark.
-Lägg av sa Sara
-ÅÅÅh idioten kan säga något.Sa en av hanns livakter.Sara orkade inte lära sig deras namn för dem bytes ut varje år.
-Vet ni vad? sa Mark och log elakt.
-Vi ska lära idioten en läxa,sa han och gjorde en elegant rörelse med staven. Sara låg genast fastbunden på golvet.Han viftade med staven igen och hon flög upp i luften. Han log ännu bredare än förut och gick ut ur kupèn med Sara som inte flög åvanför honom utan bredvid honom. Det såg ut som om hon gick.Hon fördes ut ur tåget som hade stannat. Det var ingen som märkte att hon var bunden i folkvimlet. Hon blev förd till sjön. Dem stannade och en hemsk tanke slog henne, skulle dem dränka henne?! Mark viftade med staven igen och ett stort håll marken öppnades. Hon knuffades ner i hållet och landade hårt på boten av hålet. Hon flämtade till och såg hur marken åvanför henne slöt sig och allt blev svart.


Hon visste inte hur länge hon legat i hållet, hon hade för sökt hitta sin trollstav som fallit ut ur hennes ficka och vägarna var ojämna. trollstaven kunde fastnat på någon utbuktnad. Hennes fingrar slöt sig plötsligt runt trollstaven. Hon riktade den uppåt och sa en formel men inget hände. Efter en stund kom hon på att dem kunde slänkt någon formel som gjorde så att man bara kunde öppna hålet uppifrån.hon kastade en till formel som gjorde så att man kunde skriva saker i jord. Hon skrev ett stort O i tacket. Hon började klättra upp och kom till slut upp genom O:et. Hon blinkade i det starka solljuset och sprang sedan det fortaste hon kunde till sällskapsrummet. När hon kom in gick hon snabbt till duschen och duschade av sig allt smuts.

Cassandra gick mot sällskapsrummet. Hon gäspade för sig själv. Dags att göra läxorna.
Hon gnuggade sig i ögonen och såg plötsligt Sara sitta i sin himmelsäng. Cassandra hade inte sett henne sedan de samtalades vid kupén.
"Öh... Hej Sara", sa Cassandra.
"Hej", mumlade Sara.
"Var har du varit?" Cassandra satt sig bredvid henne i himmelsängen och la en arm kring henne.
Hon hasplade ur sig historien om Mark i Slytherin och vad hon gjorde för att komma ut. Cassandra blev rasande. Det här skulle mark få ångra. Hon flög upp ur sängen och gick raka vägen till rektorns kontor. Men där stannade hon. Hon kunde ju inte lösenordet.
"Någonting jag kan hjälpa dig med, miss Johnson", hördes en röst och Cassandra snodde runt. Bakom henne stod professor McGonagall.
"Professor McGonagall... Jag undrar om ni ville... öppna dörren åt mig", stammade Cassandra, alldeles röd i ansiktet. "Jag... måste träffa rektorn."
Professor studerade henne en stund med ihopknipna läppar.
"Nåväl", sa hon bara och vände sig mot statyn. "Bananskump!"
Statyn som hade stått ivägen för Cassandra tog ett skutt till vänster och Cassandra steg in."
När hon var framme vid en dörr knackade hon hårt och bestämt. Dumbledore klev ur.
Cassandra rodnade.
"Eh... Öh... Jag skulkle vilja hjälpa min vän som... öh... blivit attackerad av slytherinelever.", sa Cassandra. Hon hasplade ur sig hela historien för Dumbledore som lugnt stod och tittade på. "Och det skulle... öh... vara snällt om ni ville säga åt de att sluta", avslutade Cassandra.
"Jag ska säga till dem", sa Dumbledore och blinkade.
"Tack, sir.", sa Cassandra och fylldes av lättnad. Hon stegade tillbaka mot sällskapsrummet medan hon visslade för sig själv.

Namn: Niklaus Mikaelson
Smeknamn: Klaus/ Nik
Familj: 3 bröder (Elijah, Finn, Kol), 1 syster; Rebekah. Mamma; Esther. Riktiga pappa vet han inget om, styvpappa: Mikael
Utseende: medellång, ganska muskulös, mörkblont hår, ljusablåa ögon, vacker, skrattgropar, lurigt leende
Egenskaper: Snabb, stark, smidig, smart, snabbtänkt, har alltid en back-up plan, elak, litar inte på någon, humöret kan svänga på mindre än en sekund, humor..
Elevhem: Slytherin
Övrigt: Han är en vampyr, har haft hemmastudier fram tills nu och han är egentligen 17 år men går ändå på 5e klass.

Angel går runt i skolan, hennes läxor är redan klara och hon är uttråkad. Hon befinner sig runt Ravenclaws sällskapsrum och ser Cassandra komma mot henne. Angel stannar till och hennes första instinkt är att gå åt andra hållet men hennes ben vägrar röra på sig.
"Undrar om hon hatar mig..." Tänker Angel och känner sig fånig, varför skulle hon bry sig om det?

Cassandra gick me lätta steg mot Gryffindortornet när hon plötsligt tvärstannade. Framför henne stod Angel, lika förvånad som hon. Cassandra öppnade munnen för att säga något men innan hon hann var Angel borta.

Angel springer, bokstavligt talat, sin väg bort från Cassandra. Hon tvärstannar efter ett tag.
"Varför skulle jag springa från henne?" Frågar hon sig själv och lägger armarna i kors. Hon trodde det här året skulle bli som alla andra, men då måste hon självklart möta en ny som inte tyckte hon var en knäpp elak djävul...

Cassandra stod chockad kvar. Och genast började hon springa efter. Hon visste inte vilka vägar Angel hade tagit men hon chansade. Då såg hon Angel som stod lutad mot en vägg. Cassandra tog ett djupt andetag. Sedan gick hon fram till Angel.
"Varför sprang du ifrån mig?", sa hon. Rösten lät inte som hennes egen. Den lät bedjande, och ynklig.

"För att jag bryr mig..." Svarar Angel utan att tänka, vilket var otroligt ovanligt för henne. "Alltså... uhm... det är så att jag avskyr människor, att bara gå till skolan är en utmaning för mig eftersom där finns det människor, överallt hela tiden. Och sedan kom du." Angel pekar onådigt rakt på Cassandra. "Och du säger att jag inte är något jag trott jag varit ända sedan jag började här. Du är snäll mot mig, det är förvirrande. Jag undvek dig för att inte bli sårad... ja... ungefär så. Hatar du mig?" Angels fråga låter lite ynklig efter hennes konstiga förklaring.

Cassandra gapade. Om hon hatade henne? Hur kunde hon ställa en sådan fråga?
"Varför i helsike skulle jag göra det?", sa Cassandra. Hon brukade inte svära, men det här var ett undantag.

"För att jag stack." Svarar Angel enkelt. "Du verkade inte bli så värst glad efter det." Fortsätter hon och granskar sitt finger där hon skurit sig. Hon tycker sig se ett minimalt ärr, hon kanske inte var så duktig på att fixa sår iallafall. "Jag blev faktiskt inte heller så glad över det..." Säger Angel sorgset.