Rollspel: Efter kriget

Jaa... Helt sjuka grejer... Vad bra att du vill vara min vän! Vad heter ormen? Frågade jag, pratglad som jag är

" ja, den där! du vet ingenting om henne. hon kan vara vem som helst. jag kan hitta dig död på golvet! jag trodde faktiskt du hade bättre förstånd, Tiranna. men jag hade tydligen fel. för det andra, så hatar jag ormar." jag gav Tiranna en fräsande blick och hissade sedan upp väskan över axeln och stegade därifrån med stolta steg.

När Mira försvinner är Antonia fortfarande på lite dåligt humör.
"Han har inget namn, bara en massa smeknamn." Svarar hon. "Varenda gång jag kommit på ett skakar han bara på huvudet nämligen, visst är det så sötnosen?" Säger Antonia och ormen guppar med huvudet.
"Smart är han också." Lägger hon till och ormen ser nöjd ut.

Mira ville tydligen inte vara vän med mig längre... Bara för att jag är vän med Antonia! Hon är faktiskt bättre än man tror! Varför ska allt hända mig?

det började bli kyligare, och träden som omgav skolan tappade alla sina löv. Tiranna och Mira vägrade fortfarande prata med varandra, hur mycket Miranda än försökte. det var så att Tiranna hade blivit vän med Antonia, och tog henne i försvar, medan Mira inte tycktes kunna börja lita på henne.

Alexandra böjde sig mot ormen och klappade den, hon hade aldrig förstått varför pappa inte hade velat ge henne en.
Han påstod att han var rädd, men Alexandra visste inte.
Allt sen den dagen hon hade sett en på Zoo hade hon velat ha en orm, men pappa vägrade bestämt.
Hon fattade det verkligen inte, det verkade nästan som on han inte ville att hon skulle umgås med ormar.
- Hej, där så fin du är, sa Alexandra och klappade ormen. ( Hon pratar på ormspråk men vet inte om det)
- Det är inget fel på ormar, sa hon leelde till dem.

Antonia blev bättre på att le.
"Nej, dem är underbara och rätt så pålitliga." Antonia funderade.
"Och jag antar att du vet om att du pratar ormspråk? Det är det inget fel på heller, jag kan också lite till exempel... Släpp" det sista uttalade Antonia med ormspråk och ormen, som börjat vira sig runt Alexandras ben släppte omedelbart.

Miranda tittade upp på Antonia och tittade sedan på Mira med en allvarlig blick.

(En dag på Trolldomshistorian)
" Du Tiranna!" viskade jag.
hon vände sig irriterat om och svarade: "ja, vad är det?"
"du förlåt, jag blev bara så arg, och när jag är arg så kan jag inte tänka. jag har iakttagit Antonia en tid nu och har bestämt mig för att acceptera henne. även om hon är Slytherinare. kan du förlåta mig?"
Tiranna tänkte ett ögonblick. sedan sa hon:

Alexandra var helt förstummad ett ögonblick och skakade på huvudet men log sen.
- Nej, det visste jag inte, pappa har aldrig låtat mig haft någon, men jag vet nog nu vad det beror på, sa hon leende.
- Så jag kan prata ormspråk?, häftigt, sa hon och ormen släppte hennes ben.