Rollspel med egna karaktärer

"har du övat något mer med staven?" frågade min far
"nej jag har målat hela morgonen om du minns det" skrattade jag och han nickade
"du behöver börja öva" sa min far och jag nickade
"jag lovar att öva så fort vi kommer hem" sa jag och han log och vi gick in i skogen
"så Roxanne bor den här vägen?" sa min far
"ja en bra bit ditåt" skrattade jag och tog upp en kaststjärna och kastade iväg den

Jag och Lanc gick i skogen men höll oss nära stigen som jag och Cara hade gått på.
Jag hade kommit rikigt långt, när jag hörd röster längst stigen.
Lanc morrade inte så det var inga okända åtminstonde.
Plötsligt kom kaststjärnor flygande och jag undvek dem medans jag hade all möda med att hålla Lanc tillbaka.
- Va sjutton håller ni på med, skrek jag ilsket till dem på stigen.
Jag drog fram en dolk och ställde mig på stigen framför dem och upptäckte att det var Cara och hennes far.
Jag såg ildket på dem men sa inget utan ställde mig på knä och lugnade Lanc.
Sedan ställde jag mig upp och såg på Cara medans jag gömde undan dolken på sitt vanliga ställe.
- Gav du igen för igår eller?, sa jag roat till henne.
- Du borde lyssna så att det inte är nån i skogen när du kastar de där, sa jag vänligt till henne och höll i Lanc om han skulle ändra sig och anfalla.

Jag såg plötslig på Roxanne
"förlåt Roxanne-san" sa jag och bugade och log sen "nej, jag bara övade och du hördes inte" sa jag lätt
"jag hoppas inte hon träffade dig?" sa min far och väntade på hennes svar och jag satte mig på huk och klappade Lanc
"förlåt att jag skrämde er" sa jag mot dem

Jag log mot henne.
- Det är okej, jag vet att du inte gjorde det med flit, sa jag leende till henne.
- Men farfar lär bli glad att höra att jag har lärt mig att röra mig ljudlöst i skogen, vi tränade på det nu i sommras, sa jag glad över att det hade fungerat och vände mig sedan till hennes far.
- Nej, det gjorde hon inte, far och farfar har lärt mig att vara berädd och ducka för oventande flygande föremål.
Det är ganska irreterande att typ sitta och läsa och sen ducka för flygande knivar, men det tycks vara läroaktigt, sa jag leende till honom och såg ner på Cara och Lanc.
- Jag blev inte rädd mer förvånad, det är inte vanligt att livsfarliga saker kommer farande i skogen.
Och Lanc ville bara försvara mig, jag hade svårare att hålla honom kvar än att ducka för dina kaststjänor, sa jag roat till henne.
Sedan vände jag mig till hennes far.
- Så var är ni påväg då?, sa jag vänligt.

"glad att du är okej, jag blev nästan orolig att jag träffat dig" sa jag och log svagt och nickade sedan "jag vet vad du menar. Min far kastade en kniv mot mig i morse" sa jag roat och min far log lätt
"ja att smyga ljudlöst är bra, Cara har alltid varit bra på det" sa min far roat och rufsade om mitt hår och jag log lätt
"ja jag förstår det, Lanc är ganska stark va?" frågade jag och min far log
"ingen särskild stans men Cara ville inte sitta instängd så jag tog med henne ut" sa han och log
"du då?" frågade jag

Jag såg på Lanc ovh log.
- Han är himla stark och särskilt när han ska gå till annfall då är han som en annan hund, sa jag och knäböjde vid honom och han slickade mig glatt och gläfste till.
Jag log och nickade åt hennes far.
- Ja det är tråkigt att sitta instängd, nä jag var bara ute och gick med Lanc, sa jag och tog tag i kopplet och ställde mig upp.
- Vill ni följa med hem om ni inte har nått annat för er?, sa jag leende till dem.

Jag nickade
"jag kan tänka mig det" sa jag och klappade honom och reste mig sedan upp och log "ja eller hur, varför ska man sitta instängd?" sa jag roat och min far svarade inte på det utan log lätt mot Roxanne
"ja de kan vi säkert eller vad säger du Cara?" frågade min far
"jag följer gärna med hem till Roxanna-san" sa jag och log stort "visa vägen du" sa jag och log mot henne

Jag log glatt mot dem och vände mig om och följde stigen hem.
- Där är vår Herrgård, sa jag och pakade när Herrgården uppenbarade sig längre fram på stigen.
Vi gick åter ett tag och kom tillslut fram, jag öppnade de stora gallergrinadrna och släppte Lanc lös i den stora trädgården.
- Välkommen in, sa jag och öppnade dörren till dem.
Hanna mötte oss i hallen och jag log vänligt mot henne.
- Kan du säga till mamma och pappa att Cara och hennes far är här.
Och kan du göra ordning te och sånnt och ställa i matsalen? sa jag vänligt och hon neg som svar och skyndade iväg.
Jag vände mig till dem och log.
- Ja här ser ni vår hall, sa jag och de såg sig om.
Hallen hade högt i tak och var stor och ljus.
Stora porträtt på våra förfäder prydde väggarna i sina guldramar.
Vi hörde steg och mamma och pappa kom.
- Så trevligt att ni hälsar på, sa de vänligt till Cara och hennes far.

"jag tycker fortfarande den verkar onödigt stor" skrattade jag roat och log mot Roxanne och så sedan på tavlorna "vad många ni är" sa jag roat och vi mötte hennes föräldrar och min far skakade deras hand
"Konnishima" sa jag och bugade lätt mot dem och log
"hej på dig med" sa Max lite roat och jag log
"ni verkar ha ett ståtligt hem" sa min far vänligt
"ja fast lite stort" sa jag roat "jag vill se ditt rum om jag får?" sa jag till min vän

- Jo jag kan hålla med om att den är större än vad vi behöver, sa jag roat till henne och mamma och pappa kom.
- Vi går till matsalen så kan du visa Cara ditt rum, sa mamma och pappa och Caras far följde med henne in i matsalen.
- Ja, det är många släktingar vi har en tavla för varje familjemedlem av Wilder som har funnits, sa jag roat och visade henne runt.
- Här på nedervåningen finns köket, sa jag och visade henne det stora köket där det fanns ett antal alfer.
Sedan visade jag henne, finrummet där det fanns sköna soffor och fotöljer och vidare till vårt enorma bibliotek.
Vi kikade även in i matsalen där våra föräldrar satt och drack te.
Vi gick sedan ner i källaren där vi hade vårt träningsrum, med massa svärd och träningsredskap.
Sedan gick vi upp på övervåningen, där ännu fler porträtt hängde.
- Där ser du pappa, mamma och farfar, sa jag och pekade, sedan pekade jag på en tom plats.
- Där ska mitt porträtt hänga när jag blir myndig, sa jag leende.
Sedan visade jag henne mina föräldrars somvrum, deras kontor och badrum.
Tillsist öppnade jag dörren till mitt rum.
- Så här ser mitt rum ut, sa jag leende.
Rummet var ljust och luftigt.
I ett hörn hängde en hänggunga som jag brukade ligga och läsa i.
Rummet hade en stor eldstad och en säng med ett överkast utav grönt drakskinn.
Mattan på golvet gick i rött i något luddigt material.
En dörr i rummet ledde till mitt eget badrum med badkar, dusch och handfat.
Jag vände mig om och log mot henne.
- Så vad tycker du?, sa jag leende.