Rollspel med egna karaktärer

- Ja, det gör vi, kan vi inte ta en promenad i förbjudna skogen?, bara för att vi ska tänka på nått annat, sa jag och log.
- Ja, de borde verkligen börja träna folk i sådant här än allt krigande också, sa ajg leende mot henne och satte mig upp i sängen.

"Ja det gör vi" sa jag leende och tog fram en varm mantel och vi smög ut ur sällskapsrummet och ut ur skolan och jag log genast och snurrade runt några varv innan jag nästan hoppade fram "nu känns det genast mycket bättre" sajag leende och skrattade sedan "Ja kärlek är ett mäktigt vapen som du inte kan försvara dig mot hur du än försöker" sa jag och suckade sedan och vi gick in i skogen "Vad tycker du om Blaise-san då?" frågade jag

tjejerna smög ut precis bakom mig, dom märkte mig inte vilket faktidkt kändes skönt. jag satt där och tänkte på Cara hu vacker hon var hur fina ögon hon hade... plötsligt avbröts jag av att en husalf frågade " är ni säker på att ni inte vill ha nåt herrn?" "nej men tack ändå sade jag och dom gick därifrån

Jag satte på mig min mantel och följde med Cara ut och ut i skogen.
Jag älskade det och drog in den goda skogsdoften.
Jag såg på henne och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, han är väll okej, men mer än vän, sa jag fundersamt och vi gick längre in i skogen.

jag såg på henne "Det är helt skjukt, jag skulle kunna döda någon utan attblinka om jag behövde och jag skulle kunna gå in i någons drömmar utan problem men säga till en kille att man bara vill vara vänner verkar vara omöjligt" suckade jag "Jag menar vem jag än väljer så sårar jag minst två" suckade jag och satte mig ner på en sten och drog manteln runt mig och smälte in i bakgrunden "Varför var de tvunga att börja gilla oss med än vänner?" sajag frågande och såg på Roxanne-san

- Jag vet, livet är komplecerat, sa jag och satte mig vid henne.
- Jag precis som du, har lärt mig att döda, men inte hur man inte sårar någon, sa jag med en suck.
- Ja, kunde vi inte bara vara vänner, det är så mycket enklare då, sa jag trött.

"Jag vet inte, ska det inte vara tjejer som ska vara komplicerade?" sa jag roat och tänktesen på Kaname-pu
"Så vad tycker om Kaname-san då?" frågade jaag nyfiket

- Han verkar ju heltrevlig, sa jag leende.
- Han måste vara en underbar vän, sa jag leende till henne och ställde mig upp.
- Vi går ett tag till, sa jag och pekade på stigen framför oss.

"Det är hanoch jag är jätte glad att han är här, jag trodde inte jag skulle få se honom" sajag leende "Jag vet bara inte hur jag ska kunna skiljas från honom igen" sa jag sorgset och nickade och vi började gå längre in i skogenoch en gren knäcktes bakom oss och jag drog fram kaststjärnorna och väntade på att någon skulle komma fram

- Det ordnar sig nog säkert, sa jag tröstande och följde henne längre in i sskogen.
Jag hörde en gren knäckas och drog fram dolken.
En mörk skugga kom närmare och närmare och ut ur buskarna kom en nä flera kentaurer.
Jag stoppade undan dolken för jag visste att de inte tyckte om att man hotade dem och jag hoppadesa att Cara skulle göra samma sak.