I skuggan ...

låter bra!

^Låter jättebra!!! ♥

Jaa, då har jag en andlednig till att sitt på datan yterligare en timme...

Meeer!

Kapitel 9

Den stora matsalen på båten brukade vara mycket större, och det märkte nästan alla barnen, men salen hade bara förminskats lite, för att i år var det inte så många barn från Bulgarien, Ungern och Rumänien. Det var middag, och solens sista eftermiddags strålar trängde sej genom salens, stora fönster med den gröna toningen på. Sofia satt med Bilyana och de andra, det var tur att de inte behövde sitta i grupperna, de ville så gärna prata.
- Men allvarligt Klara, var är Jurij?? Frågade Mirja för tredje gången.
- Vi vet ju inte, har vi sagt, han kommer nog.. Sa Alma.
Alla satt och väntade på de vuxna som skulle ha varsitt tal. Först var det Morfieu, som var den enda läraren där, sen var det föreståndarna. Morfieu avslutade alltid med:
- Nu.. Hoppas vi få en bra färd, och en smaklig måltid!
Det gjorde alltid de nya lite oroliga för att skeppet skulle skjunka.
Men när han sa det, kom flera fat svävande med stora mörka vingar till borden fyllda med mat.
Det var Durmstrangs sätt att få mat på borden. När fatet nuddade bordet, blev de mörka vingarna till stoft.
- Nu äter vi, Jurij kommer som sagt snart, eller så sitter han bara någon annanstans, sa
Sofia, och började hugga in på en väldoftande köttgryta.
De andra började okcå hugga in på maten.
Mitt i en tugga, frågade Alma Sofia lite blygt, :
- Öh.. Var är Alex??
Flera av dem fnissade lite, alla visste att Alma hade alltid varit lite småkär i Alex, men aldrig vågat säga det.
Sofia log, sen tog hon ut skeden ur munnen, och sa:
- Vet faktiskt inte, typ där, vid ett av de borden, och pekade på andra sidan rummet.
Då riktades Almas blick ditåt. De andra fnissade lite till då, och fortsatte äta och började prata om något annat. Snart kom quidditch upp i samtalet. Alma och Laura var med i laget, Alma var en reserv och Laura var slagman. Då tänkte Sofia på sitt flygförbud. Hon tittade omkring sej i salen med blivken, tittade om hon kunde se Jurij, kanske Alex. Hon tittade på bordet i andra sidan av rummet. Då stannade hennes blick. De gråa ögonen.. Hon stirrade rakt in i pojkens gråa ögon, de var verkligen gråa, mystiska, gråa som sten, hon kunde inte slita blicken. Han log. Ett snett leende, som han blev road, kanske av hennes ansiktsutryck, hur de nu såg ut.
- Hallå?? Jorden anropar Sofia!, sa en röst, och Sofia vände huvudet och såg alla tjejernas roade miner.
- Olala, du verkar gilla blekisen... sa Mirja, och tog en bit potatis och slickade gulashsåsen av den.
Sofia kände rodnaden komma.
- Öh.. Nee..
- Haha! Du fastnade med blicken ju! sa Bilyana.
- Det var ju fett pinsamt när han hörde vad jag sa.. sa Alma. Sofia blev lättad av att Alma tog upp det, då slapp de utpressa Sofia, men vad var det att utpressa om egentligen?
- Ja, han ser ju inte ut som att komma från våra hemtrakter, men hans ryska var ju jättebra..
- Undrar var han kommer ifrån..
- Han ser ut att vara engelsk..
- Ja, hans namn lät ju lite engelskt..
Medans de diskuterade, lät Sofia ströva blicken igen, men inte lika tydligt nu.
Vad var det han hette nu igen? Någonting på M...
- Där är du ju! sa Klara högt, och Sofia vaknade upp i sina tankar.
Där, några meter ifrån, gick Jurij mot dem. Men han såg konstig ut.
Hans hår hade rufsats till ovanligt mycket, han såg både rädd, och orolig ut, och han sneglade runt med ögonen var sjätte sekund.
- Var tusan har du vart?? frågade Alma, Klara, Bilyana och Laura alldeless samtidigt.
Han satte sej ned, sneglade runt, och sa ett svagt:
- Förlåt, jag kanske säger sen.
- Vadå sen?! Juri, vi väntade aslänge, sa Klara, en aning irreterat.
- Såja.. Lugna ner er.. Vi pratar om dte sen.. Nu äter vi.. sa Mirja, som brukade vara den lugnande sorten. De fortsatte äta, och hade trevligt, ändå om tjejerna ruvade på frågan vad Jurij hade gjort, eller varit. Snart var Middagen över, och alla hade en timme kvar till läggdags, eller de lite högre klasserna fick vara två timmar uppe, sen var det läggdags för dem med.
- Jag ska bara på toa, sa Sofia, efter middagen och de andra var på väg till Mirjas och Lauras hytt.
- Ok, ska jag vänta? frågade Laura.
Sofia skakade på huvudet, och sa:
- Nej, det går bra, säg bara hyttnumret.

Toaletterna i båten var inte så märkvärdiga, stora, mäktiga speglar på väggarna, och det var små trä hökar som vattenkran, som man fick skruva näbben på för att vattnet skulle rinna ut. När Sofia hade gått på toa, och var på väg till Mirjas och Lauras hytt, stötte hon på Alex i korridoren.
- Hej Alex, sa Sofia, när hon såg honom.
- Hej Sofi.
- Vilket hyttnummer har ni? frågade hon honom glatt, men han svarade inte, istället gick han närmre henne, och nästan viskade:
- Den nya pojken.. Han som man tror är britt..
Sofia blev överraskad att han drog upp honom, hon sa:
- Ja?
- Vet du något om honom.. Han verkar skum..
Sofia blev tvungen att låta bli att inte småskratta, hon sa:
- Men Alexander! Vi har bara varit på båten i runt en dag, och du börjar misstänka saker!
Han tittade på henne med stränga ögon, sen sa han:
- Ses sen, jag bor i hytt 45, sen tillade han:
- Gör inget dumt.
Då blev Sofia lite irreterad, först på hennes brors misstänksamhet, sen på hans "Försöka vara pappa" roll. Hon fräste:
- Tack för hytt numret! Ska ändå inte komma dit!
Sen gick hon med raska steg från Alexander. Hon svängde runt hörnet i korridoren, och där stog han, lutad mot korridorsväggen med ett flin.
Pojken, med de gråa ögonen. Helt oväntat. Sofia stannade till lite, sen började hon gå förbi honom, när hon just hade gått förbi honom, sa han:
- Varför så raska steg Sofia Krum?
Sofia tvärstannade, och vände sej om. Nu hade han också talat korrekt ryska.
- Öh.. Va? sa hon, lite hjärndött.
Han flinade, sen ställde han sej så han stog precis mitt emot henne. Han var lite längre en henne.
- Jag sa, Varför så raska steg Sofia Krum?
Sofia undrade först hur han visste hennes namn, och blev smickrad, men sen kom hon ihåg att det hade ju varit namnuppropning, men det var ändå ett litet sammanträffande att han hade memorerat hennes namn, och för att han skulle få svar på sin fråga, sa hon:
- Inget särskilt, vad.. Vad gör du??
Han flinade ännu mer, och hans grå ögon glänste, sen lutade han sej lite mot korridorsväggen, och sa:
- Lyssnar.
Sofia blev lite fryst. Så.. Han hade hört vad hon och Alex hade fräst åt varandra. Rodnaden kom upp. Sen, för att hon kom på att tänka på att hon skulle träffa sin vänner i Mirjas och Lauras hytt, sa hon:
- Kul, nu måste jag gå..
Hon började sakta vända på sej och gå därifrån. På något sätt kändes denna konversation obehalig. När hon hade gått några steg sa han:
- Jag heter Manuel, om du har glömt det. Och, jag är engelsk, om du undrar.
Sofia stannade igen. Den kommentaren kändes som att komma ur det blå. Bara sa han det, eller visste han att hon hade gått och grubblat på det? Nej, det kunde han inte kunnat fått veta..
Hon vände sej om, mot honom, och sa:
- Ja.. Trevligt att råkas då, Manuel.
Då, hände det som var nog det mest förrvirrande i hela dera lilla möte nu. Manuel gick mot henne, och Sofia trodde att han skulle säga något, så hon stannade kvar där hon stog, sen, plötsligt lutade han sej mot henne, och kysste henne.

Jäätebra!!!!

Meeer nu snälla

AW! Taack! Men tyvärr orkar jag inte skriva mer nu, detta kapitel räckte för idag!

ÅHHHHHHH GUUUUUUUUUD!!!!!!! Du är jätteduktig, vilket jag redan har sagt, men det gör väl inget?

Hur mega bra som helst!