Life - Lupple & Medi PRS

Hon skrattade mjukt och gick upp.
"Jag sa att det inte var till dig. Det är till killen som är halft döende." Hon ställde ner korgen på bänken och började ta upp alla burkar och tog sedan fram morteln och började krossa allt innan hon hällde över det till en kopp. Hon såg på honom med ett leende.

Gabriel flinade lite och nickade. "Såklart." Kommenterade han och kände sig genast ganska dum- det fattade han ju såklart att det var till honom. "Du kan nog ge hans kompanjon det uppdraget, hon har säkert någon idé på hur det skulle gå att få i honom ditt te." Log han och snart kom hon ut till köket. Hon hade mörkt, kolsvart, blankt hår som gick henne ned till naveln och det var utsläppt. " Jag ber om ursäkt att jag inte presenterade mig förut, miss." Log hon mjukt och steg fram några steg närmare henne. "Mistril, jag är tacksam att du tar dig tid att hjälpa min vän." Log hon mjukt, tacksamt och höll fram handen mot henne.

"Kan alltid försöka själv." Hon vände siig om och log.
"Säg Olivia." Hon sträckte fram handen och log.
"Jag gör ett te som kanske kan hjälpa. Det är snart klart." Hon visade burkarna och förklarade vad allt gjorde.
"Jag tror det kommer hjälpa men du måste låta honom vila ut ikväll och sova ut."

Försiktigt greppade hon hennes hand och log. "Olivia." Sa hon, som för att smaka på namnet och släppte sedan taget om handen och studerade burkarna och lyssnade uppmärksamt på hennes ord. "Det låter bra." Sa hon tankfullt och studerade vätskan. "Självklart." Sa hon sedan. "Ska han vila." La hon till och suckade. "Jag förstår inte, han var som sagt i god hälsa igår." Mumlade hon och slöt ögonen, försökte tänka.

"Har han ätit något? Är han arg för något?" Hon hällde upp vattnet och räckte henne koppen.
"Han ska dricka det här. Helst allt. Kkommer smaka pyton men det kommer att fungera hoppas jag." Hon log och såg sedan mot klockan.

Hon tänkte, länge och noggrant på det hon frågade. "Han kan vara upprörd, men jag förstår inte hur det skulle påverka hans hjärta. " Sa hon oroligt. "Jag vet att han var i skogen, tidigare idag. Det kanske är en faktor." Fortsatte hon och drog med handen igenom håret. Såg sedan på koppen och tog emot den. "Den luktar förfärligt. " Sa hon ärligt och studerade den men log mot henne. "Tack. Vill du?" Frågade hon och höll fram koppen. Kanske ville hon ge honom det, Mistril hade inget emot att göra det själv, hon skulle till och med föredra det.

"Kanske han såg något som gjorde honom upprörd?" Hon tog koppen och flinade.
"Åh han kommer hata mig. Du är smart. " Hon skrattade.
#"Skjutsa detta på mig så du slipper." Hon började gå mot trappan.
"Vill du stanna med?"

Hon ryckte på axlarna och suckade. "Kanske." Mumlade hon, hon hade ingen som helst aning om vad som hade hänt honom. Hennes ord fick henne att flina och hon studerade henne. "Jag är ett geni." Log hon lekfullt och nickade sedan. " Jag följer med. " "Han kan behöva stöd." Mumlade hon och gick mot trappan. Hon ville inte lämna honom helt ensam.

"Ett ondskefullt geni." Hon gick in i rummet och fram till sängen. Hon slog sig ner och rörde vid mannens hand.
"Är du vaken?" Viskade hon. Det rörde sig i killens ögon och han öppnade ögonen.
"vart är jag?"

Mistril rörde försiktigt vid hans kind med fingertopparna. " Hos Olivia, hon ska hjälpa dig bli frisk." Viskade hon ömt och flyttade sedan undan sina fingrar från hans kind och kramade hans hand mjukt. Han såg verkligen förvirrad ut och Mistril såg på honom med oro i ögonen, stor oro.