Kraften (femte året)

Har väntat hela dagen på det här! Mansförkyld. </3

Tänkte även på det med kommatecknet som jag reflekterade över i min förra kommentar och som du återkom med - jag tycker man ska ta bort det helt.

Redan första meningen är snabb med att göra mig som läsare nyfiken på hur Miriam ska uppleva detta, särskilt får jag en känsla av spänningen hon har i sig. Precis som med tågresan! Lite många ’första gången’ men jag tycker att det blir ett fint ring i det, man använder ju sig av sådana medel ibland när man skriver.

Sedan beskriver du, såklart(vad annars, de nya, unga, eleverna väldigt träffsäkert. Har märkt att många skildrar elvaåringar som om de vore femton ibland och det tycker jag är lite störande för de är ju elva. Puberteten är ett stenkast bort och social inkompetens är vad de kan bäst!

Ooooh! Professor Sprouts kommentar ger nytt liv åt det hela. Hennes spännande ”Ur den frusna jorden kunde inga livgivande plantor växa” får mig att tänka på asatron och typ Niflheim. Kan vara sättet hon säger det på som ger en sagolik ton på orden… (Kanske är det ordet ofruktbar just innan min citering?)

Älskar dina små, kanske utan att tänka, ord som ”månvarv” sedan de kysstes. Det är så symboliskt för länken Miriam har och allt du innan skrivit om månen. Självklart ska hon tänka månvarv när det har med Snape att göra.

Förtära känns inte riktigt som rätt ord, jag skulle vilja använda förgöra - men jag ska ju alltid ha något att påpeka också så strunta i mig om du gillar förtära!

Tänk om Draco Malfoy skulle vara tvungen att läsa latin från bestämmelser av Lucius Malfoy? Så makabert lustigt… Och dessutom skulle det rentav kunna vara farligt för Miriam att vara så nära Draco när hon är mugglare! Vilket kanske också är Lucius idé…. Mina tankar springer iväg.


Umbitch is in the house! Detta ska bli trevligt. Längtar efter mötet mellan Miriam och henne! Tänk om de blir bästisar och dricker kaffe ihop?! ÅH vad underbart. Då kan de diskutera kattraser och den perfekta rosa nyansen!

’Beskäftigt’ är ett ord jag aldrig någonsin hört innan - men kontexten berättar allt jag behöver veta om det. Du får fram Umbridge exemplariskt bra!

Du beskriver väldigt bra Miriams eftertänksamhet när hon läser av Hermione som tittar på Umbridge med kritisk min. Hermione och Miriam lär väl diskutera Umbridges anförande snart nog… Typiskt Umbitch att inte ens titta på Miriam. Det är som att hon vet… Eller katterna vet, rättare sagt.

Vad synd att Miriam fick en sån dålig upplevelse av sin första festmåltid på Hogwarts. Hoppas nästa blir bättre! Kanske det dyker upp något spännande vid Halloween? (Jag har faktiskt boken intill mig så jag kanske ska bläddra ett par blad?) Men skönt att Hermione direkt dyker upp som räddaren i nöden. Hon måste ju också känna på sig, vad det nu kan bero på, att Miriam inte har så mycket magi i sig. Men ibland krävs det bara en gnista för att starta en eld.

Och som jag gissade så skulle Hermione och Miriam diskutera Umbitch! JAAAA. Men typiskt att Snape inte kan besöka henne… DETTA MÅSTE SKE PÅ NÅGOT VIS! Sirius Black - gör inbrott på Hogwarts nu!

Jag tänker på tanten som prata om karlar och spårvagnar ”karlar och spårvagnar springer man inte efter för det kommer snart en ny” när Hermione säger ”ska jag säga dig” - det känns lite ålderdomligt nämligen.

NÅGOT GJORD I ORDNING RUMMET SPECIELLT ÅT MIG

DÖR
SNAPE
Har VARIT Där!

Detaljer alltså. Varmvattenkrus, fjäderpennor, böcker. Du målar verkligen upp rummet framför mig!
Alltså jag skrattar högt (och mamma tittar underligt på mig) över ”Kan det vara Dobby, som vill visa sin tacksamhet för att du gått med i husarernas befrielsefront?”
Nej, tyvärr, Hermione - jag tror inte att det är anledningen!
ETT BREV GAH
EN SMARAGDGRÖN MORGONROCK MED SILVERBRODERIER
FRÅN SNAPE
GAH
Jag tåras här. (Om det är rethostan eller känslorna eller både och vet jag ej)
Han ger henne en morgonrock i Slytherins husfärger! Och just att brevet lyser - det och inget annat visar på vilken stor betydelse det har!

Gah
”Välkommen hem” det nya ’always’

Pussochkram du skriver så bra. ♥

Tjooo nytt kapitel!!! Så bra!!!

Åå, jag har suttit och väntat hela dagen på det här. Laddat om sidan och hoppats att brevet ska lysa rött och flagga med en ny uppdatering. Gissa om jag var glad när det äntligen hände!
Det är väl knappast någon som är förvånad längre när jag skriver att jag fullkomligt älskade kapitlet. Förstår inte hur du lyckas att leva upp till mina förväntningar varje uppdatering. En stor eloge till dig för din fantastiska story, dina fantastiska beskrivningar och fantastiska karaktärer!


Som vanligt har jag citerat mina favoritcitat/beskrivningar;

dock första gången på länge som denna hatt sjungit en varnande sång innan sorteringsceremonin. En sång om att mörka tider väntade och att det var viktigare än någonsin att vi höll ihop - även över de gränser, som elevhemmen utgjorde.

Kan man bara säga att det är illa när en magisk hatt har mer koll på läget en självaste trolldomsministeriet...?

En sorglig tid … så ofruktbar. Ur den frusna jorden kunde inga livgivande plantor växa.”

Det känns som Sprout syftar på mer än bara växterna i jorden. Som en metafor för vad det innebar för människorna runt omkring. Att de blev kalla och att många förblindades utav makten och löftena Voldemort gav. Som man säger, "som man sår får man skörda" - och med hat växer ingenting.

Det var snart en månad sedan vi talats vid, nästan ett månvarv sedan jag känt hans mjuka, känsliga läppar mot mina.

Åå, alltså känner med Miriam i det här. Meningen nära men ändå så långt bort tycks passa in här. Trots att de ändå varit omkring varandra, har de ändå varit separerade. Det kommer nog bli tufft för de båda två att hålla sig ifrån varandra, men också att vara ifrån varandra när den andra är så nära.

Ja, det såg ut som en dam, snarare än en häxa. Istället för klädnad bar hon en illande skär, luddig dräkt, och de råttfärgade korta lockarna hölls på plats av en svart rosett, som påminde starkt om någon sorts insekt.

Usch, fick ilningar nedför hela ryggraden... det finns nog inte ett enda Harry Potter fan som tycker om Umbridge. Jag älskar beskrivningen som fångar Umbridge bild perfekt. Men jag måste nog säga emot Miriam, för dam är alldeles för mjukt för denna varelsen. Padda vore en förolämpning mot paddor, men nevertheless mer likt ändå...

Hon hade en gäll, flickaktig röst som påminde om sötsliskigt socker.

Ahh! Perfekt beskrivning utav denna fruktansvärda stämma. 'Sötsliskigt socker' - precis så!

Är det inte lite väl tidigt för en så ung flicka att börja undervisa?”

Det första jag tänkte var, "Är det inte lite väl sent för en så gammal dam att börja undervisa?"... tyvärr visade det sig att Miriam är lite mer artig än jag och hann inte ens svara på the impertinence.

Jag såg tydligt att Harry och Ron slutat lyssna, medan Hermione sög i sig vartenda ord med kritisk min. Vad drog hon för slutsatser av detta lilla anförande?

Jag gillar Miriams observationer. Att hon lägger märkte till Hermiones kritiska min och frågar sig själv vad hon drog för slutsatser av Umbridge anförande. Vilket såklart berättar för oss att Miriam är mer än skeptisk till denna Umbridge figuren (som hon borde) och jag undrar verkligen hur hon ska klara Umbridge ständiga vaksamhet över henne och den andra personalen.

Överallt fanns små detaljer som vittnade om, att någon gjort i ordning rummet speciellt åt mig.

Kan det vara så att husalferna har gjort det på uppdrag av en viss trolldryckslärare? Eller har en viss person själv gått in och förberett vissa saker...

“Det är som om en god fé varit här inne. Kan det vara Dobby, som vill visa sin tacksamhet för att du gått med i husalfernas befrielsefront?”

Det måtte ha varit den enda isåfall! De andra husalferna blev ju alldeles förskräckta och förfärade av Hermiones försök att göra de fria, haha!

Det var ingen tvekan om vem som skrivit det, trots att det bara innehöll två ord.

Välkommen hem.

AHHHH! Jag visste det! Ååå jag dör sötdöden. Gud vad fint. Ett litet tecken på hans omtanke, om jag blev glad kan jag bara tänka mig hur Miriam kände sig. 'Välkommen hem' - gråter på riktigt! Är fruktansvärt blödig, ah, hoppas, hoppas, hoppas att de lyckas hitta lite ensamtid med varandra trots att Umbitch är där och ställer till med problem.

Fruktansvärt bra kapitel, trots att det tog slut för fort som det alltid gör när man är helt uppslukad av orden och berättelsen. Längtar redan efter mer för jag måste ju få veta vad som händer nu när de är tillbaka på skolan och nya utmaningar hopar sig!

p.s Om du lyckas make sense av något i denna kommentaren får du en guldstjärna, för ska jag vara ärlig förstår jag inte ens hälften... så går det när man bara skriver det första som dyker upp i huvudet

d.s Måste göra en ändring i min kommentar och tillägga... gick tillbaka och läste ''ovanpå en vackert vikt smaragdgrön morgonrock med silverbroderier.". Bara jag som såg framför mig hur Snape i skenet av ett vaxljus satt med broderi-nål och kämpade på med de där silverbroderierna... Hur han sitter och sticker sina fingrar på nålen och envist fortsätter för att "allt ska vara perfekt när Miriam kommer"
^ Jag har inte sovit på tre dagar... ber om ursäkt för denna sjuka bild.

Alltså ja ... Du fattar inte hur mycket jag älskar din fanfic och Miriam och DIG ♥♥ Och vad är din hemlighet? Hur kan du få alla kapitel bättre än det föregående? Liksom alltid förbättras och massa saker? (Menar inte att du var dålig innan, men du förbättras alltid på något sätt i ditt skrivande!)

Först och främst ... hemkomst. Hemkomst. Hemkomst. HEMkomst. Alltså gud, att hon tänker på Hogwarts som hemma typ! Vet att Harry också tänkte så i böckerna, men det blir en annan sak med Miriam som ju är mugglare.

Ja, det såg ut som en dam, snarare än en häxa. Istället för klädnad bar hon en illande skär, luddig dräkt, och de råttfärgade korta lockarna hölls på plats av en svart rosett, som påminde starkt om någon sorts insekt. Hon hade en gäll, flickaktig röst som påminde om sötsliskigt socker.

Är det verkligen Miriams första intryck för Umbridge? Dam?? Inte padda? Jaja, det räcker väl med att hon tyckte rosetten påminde om en insekt i alla fall. En stor fluga som hon när som helst skulle fånga med sin långa tunga eftersom hon är en padda ... Och att hon har en gäll, flickaktig röst, något jag skulle störa mig enormt mycket på.

Undervisningen var inte mer än några få timmar i tillval och skulle snarare ha en karaktär av fördjupad läxhjälp för extra intresserade elever.

Det här har vi inte fått reda på innan va? Eller har jag missat nåt eller glömt nåt? Hur som helst, om vi inte har fått reda på det innan så är det kul att helt plötsligt få reda på något i förbifarten SOM DU GÖR ASSÅ ÄLSKAR DIIGGG ♥

Det var inte bara det att rummet var perfekt städat och varmt upplyst av en sprakande brasa. Överallt fanns små detaljer som vittnade om, att någon gjort i ordning rummet speciellt åt mig.

Av någon anledning tror jag att det är Snape som har gjort det. Men syftar nog lite på "en vackert vikt smaragdgrön morgonrock med silverbroderier". Att han gav henne en Slytherin-morgonrock. And then they can match morgonrockar haha

Det hade en snirklig, vacker handstil med små, omsorgsfullt utformade bokstäver. En handstil jag alltför väl kände igen. Förra terminen hade jag sett den på otaliga pergament och skrivelser i min närhet. Glädjestrålande tryckte jag brevet mot mitt hjärta. Det var ingen tvekan om vem som skrivit det, trots att det bara innehöll två ord.

It is confirmed! Det var Snape som gjorde i ordning rummet cx Om han inte kom in mitt under "tillfixningen" och lade brevet där. Fast då skulle han väl säga att "neeeeej så får det inte vara gör så istället >:c" hah ... Då skulle han typ fixat rummet i alla fall xD Tror jag har börjat bli beroende av Sniriam nu ...


Oooooh kom precis på en sak! Tänk om... (spoiler för hela femte boken)



Hur som helst, ett jättebra kapitel med fina detaljer! Nu längtar jag till nästa ♥ Vänta! Jag kan ju uppfinna en tidsmaskin! Okej, hinner inte skriva mer för ska göra min tidsmaskin nu x)

Grymt bra som vanligt!

Jag älskar den!!!
Gillar att Sprouts ordspråk

Jag dööör. Ser verkligen framför mig hur Snape, MANISKT, gör detta. Ibland är det bra att inte sova så man får ner sådana här exemplariska tankegångar.

Vi verkar lida av sömnproblem lite var här i tråden ♥
Jag kan verkligen längta efter en sleeping potion ...

Kan också se framför mig hur Snape nitiskt sitter och syr, i skenet från ett vaxljus, men mycket noggrant och precist utan att sticka sig ... med fokuserade svarta ögon ... och jag dör också sötdöden (mitt nya favorituttryck)! ♥

Hoppas vi får sova inatt ♥

Superbra kapitel som vanligt. Du behöver inte säga förlåt, det är din berättelse. Men ibland kan man som läsare ha önskemål!
Umbridge är ett äckligt litet kräk, det är allt jag kan säga.

Gillar hur Hermione tar hand om Miriam, som hon gör. Hon är en sann vän. Jag tror jag vet vem som har skrivit lappen och fixat i hennes rum!



En teori bara!

Lite tips, som vanligt:

“Professor Grubbly-Plank vikarierar för Hagrid, tills han kommer åter.”

Kolla hur jag skulle ha skrivit.
“Professor Grubbly-Plank vikarierar för Hagrid, tills han kommer tillbaka.”

Det låter lite bättre. Oj, oj! När hon får veta om Umbridges lektioner, kommer blodet att koka.

Jag har världens bästa liv. Tack vare er! ♥♥♥

♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥

♥♥♥Gabrielle Weasley Lupin♥♥♥


♥♥♥Devilssnare♥♥♥


Hihihi, älskar också när ni citerar och lyfter fram varandras kommentarer, som Trezzan och SweeneyTodd om den maniskt broderande Snape. Visst är han oemotståndlig?

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥



Kapitel 16 - Sändebud

Mina steg ekade ödsligt i korridorerna när jag återvände från min första arbetsdag. Den hade tillbringats helt och hållet i biblioteket, med studier i franska och förberedelser av de första lektionerna i latin. Jag hade aldrig tidigare undervisat, så det var verkligen ett kliv ut på djupt vatten. Det hade varit mycket att tänka på, men eftersom jag hade både självdisciplin och tyckte om att studera, hade dagen flutit på ganska bra.

Icke desto mindre hade ensamheten utgjort en stor kontrast mot mina tidigare dagar på Hogwarts. Då hade jag vaknat i mitt rum i våningen, där hela atmosfären andats Snapes trygga närvaro. Sedan hade jag assisterat under trolldryckslektionerna under större delen av dagen och återvänt till hans våning på kvällen, alltid försäkrad om att ingen såg mig gå dit. Den enda tiden jag tillbringat utan honom i min närhet, hade varit på eftermiddagen och kvällen, då jag brukade vara i biblioteket eller umgås med de fyra vännerna.

Hur skulle det bli nu? Jag saknade redan att vara i närheten av honom. Det var svårare nu sedan vi återvänt till Hogwarts och alla minnen som fanns i väggarna, väl förborgade innanför murarna. Längtansfullt drog jag den mörkgröna klädnaden tätare om mig, tänkte på det vackra tornrummet och hur omtänksamt det förberetts.

Korta, smällande steg av klackar närmade sig plötsligt från ett annat håll i korridoren och avbröt mina tankar. Ljudet lät som pisksnärtar och gav ett kraftigt eko kring stenväggarna. Det var professor Umbridge som kom gående med mycket beslutsam min. Hon syntes på långt håll, som en ilsket skär fläck i den grå omgivningen. Jag nickade kort och tänkte passera förbi, när hon plötsligt kallade mig till sig:
“Hör ni, gör ni mig en tjänst, är ni snäll!” Det hördes på tonfallet att det inte var en fråga, utan en order. Jag vände mig om och gick långsamt tillbaka mot henne. Hon stod och sträckte på sig på sina höga, vassa klackar, och om hon inte varit kortare än jag, skulle hon definitivt sett ner på mig.
“Är ni så vänlig och går genast med det här till professor Snape”, sa hon kort och räckte mig ett väl förseglat, ljusrosa pergament. “Jag har så mycket att stå i redan. Det kommer att bli fullt upp att göra här på slottet, ska jag bara säga!” Hon såg kritiskt på mig. “Har ni förresten börjat er undervisning än?”
“Nästa vecka”, sa jag lågmält, med hjärtat bultande av det uppdrag hon gett mig.
“På så vis. Så sent?” Hon synade mig med smalnande ögon. “Nåväl, raska på nu, är ni snäll. Professorn måste få meddelandet snarast, lilla vän.”
Hon snodde iväg åt sitt håll med näsan i vädret. I vanliga fall skulle jag känt mig sorgsen över hennes nedlåtande beteende, men nu var jag alldeles för överväldigad över tjänsten hon bett mig utföra.

Det var strax efter att lektionerna slutat, och från förra läsåret mindes jag att han alltid brukade vara på sitt kontor vid den tiden. Med pergamentet väl slutet i handen begav jag mig ner mot de dunkla fängelsehålorna, där hans domäner var. Mitt hjärta tycktes slå snabbare för varje steg jag tog. Nu hade jag ett ärende och det gjorde ingenting, om någon såg mig. Vagt uppfattade jag slytherinelevernas dunkelgröna skepnader, på väg förbi mig åt ena eller andra hållet. Färgen på min klädnad smälte ganska bra in bland dem.

Även om jag nästan aldrig besökt kontoret, visste jag mycket väl var det låg, några djupa och vindlande trappor ner från våningen där jag i hemlighet bott hela vintern och våren. Det var alltid mycket mörkt i den del av korridoren där det låg beläget, långt inne i en gång som doftade av källare och fuktig sten. Här var också alltid tomt på folk; ingen utan ett speciellt ärende tycktes uppehålla sig på denna plats.Tyst smög jag mig in mellan de två kraftiga pelare som bildade ingången. En liten fackla lyste upp den tunga dörren, där namnet Severus Snape stod inristat med sirliga bokstäver. Den knackning, som min smala hand kunde åstadkomma, sögs totalt upp av den massiva dörren och kunde omöjligt höras inifrån. Med besvärjelserna från i våras i färskt minne, de förseglingar som stängde alla andra förutom mig och honom ute, provade jag att försiktigt skjuta upp dörren.

Sekunden därpå befann jag mig tätt tryckt mot den grottlika väggen på kontoret, med ryggen pressad mot den, fångad i den starkaste kyss jag någonsin upplevt. Jag var insluten i hans mörka kraftfält, uppfattade vagt den svarta manteln som böljade runt oss, medan hans mun krävande sökte min. Överväldigade av den kraft, som vår närhet framkallade, försvann vi bortom ordens gränser. När dimmorna började sjunka undan, kunde jag känna den strömmande värmen från hans händer som höll beskyddande om mitt huvud.
“Gå aldrig ifrån mig igen”, mumlade han dovt, lät sina händer glida ner och fatta tag om mina medan han kysste mig igen, ömmare och mer varsamt. Till slut öppnade vi ögonen och såg på varandra. Han förde sakta våra händer mot sitt hjärta och höll dem där, mot klädnadens sträva tyg.
“Vad kan jag göra för dig?” undrade han stilla, och det kändes som en fråga på flera olika plan.
“Jag är faktiskt här i ett ärende. Någon har sänt mig hit.” Jag rörde mina händer inuti hans, han lossade mjukt sitt grepp och jag fick fram det rosa pergamentet, som nu var alldeles skrynkligt.
“Kom.” Han gick mot det stora arbetsbordet, som lystes upp av brinnande vaxljus. De var den enda ljuskällan i rummet och speglade sig, med hundratals små ljuspunkter, i den mängd flaskor och burkar som fanns uppradade på hyllorna. Snape rynkade bistert pannan, då han vecklade upp pergamentet.
“Har Dolores Umbridge bett dig ge mig detta?” Jag nickade.
“Det är en beställning”, sa han och såg ännu bistrare ut. “Av veritaserum. Sanningselixiret.” Han slängde pergamentet ifrån sig på bordet och började vandra av och an i rummet, som han brukade, då han var upprörd. “Vad ska hon med det till?”
Det undrade jag också. En kall rysning for genom mig. Snape såg upp, med oro i ögonen. Plötsligt gick han fram, tog ett fast grepp om mina axlar och såg allvarligt på mig, med ögon svartare än mörkret bakom hyllorna.
“Miriam, du måste lova mig en sak.”
“Du vet att du kan lita på mig”, sa jag lätt förebrående.
Han kramade mina axlar, medan han bekymrat skakade på huvudet.
“Jag vet att du alltid vill väl, och på Hogwarts är du i säkerhet för Mörkrets herre. Men i år har du större spelrum, utan någon som ser efter dig … och det finns oanade faror även innanför dessa murar. Miriam”, fortsatte han allvarligt, “du måste lova mig att ta dig ordentligt i akt för Dolores Umbridge.”
Jag nickade stumt; hans ord bekräftade det jag redan känt.
“Vad kan jag tänka på?” undrade jag. “På vilket sätt ska jag ta mig i akt?”
“På alla möjliga sätt”, sa Snape. “Hon, om någon, får absolut inte veta något om din bakgrund. Var försiktig med allt du säger och gör i hennes närvaro. Och”, fortsatte han medan han lät blicken vaksamt glida över hyllorna, “drick aldrig, under några omständigheter, något som hon bjuder dig på.”