Orden läser hp och de vises sten

Amazing

Superbra!!

Förlåt för lång väntan men har inte orkat skrivia men jag lever och är tillbaka


-Ok, vem vill läsa nästa kapitel, säger Hermione.
-Jag kan, säger Remus.

Kapitel 2 Glaset som försvann

-Är det, säger Ron med stora ögon.
-Ja, svarar Harry.
-Åhh, säger Ron längtande.
-Men lägg av nu och låt Remus läsa, säger Hermione.
-Ja självklart madam, säger Harry och Ron i kör.

Närmare tio år hade gått sedan Dursleys vaknade och fann sin systerson på trappsteget utanför dörren, men Privet Drive hade nästan inte alls förändrats.

-Inte alls, va konstigt, säger Tonks.

Solen steg över samma välvårdade trädgårdar framför husen och lyste upp mässings fyran på Dursleys ytterdörr; den smög sig in i deras vardagsrum, som var nästan exakt likadant som det hade varit den kvällen då mr Dursley hade sett den ödesdigra nyhetsrapporten om ugglorna.

-Otroligt vad det låter tråkigt, säger Ginny.
-Jag vet det är riktigt tråkigt, säger Harry.

Det var bara fotografierna på spiselhyllan som visade hur lång tid det verkligen hade gått. Tio år tidigare hade det funnits massvis med bilder av något som såg ut som en stor skär badboll iförd pösiga hattar i olika färger.

-Badboll verkligen, säger Hermione och mitt i rummet dyker en bok upp.

-Jag glömde skicka med fotoalbumet, säger Ted.

-Oj kan man vara så rund?! säger nästan alla när dom får syn på (lilla) Dudley.

Men Dudley Dursley var inte längre någon liten baby, och nu visade fotografierna en stor blond pojke som cyklade på sin första cykel,

-Som gick sönder av hans tyngd, säger Hermione och tvillingarna gråter av att dom smittat henne.

Satt i en karusell på marknaden,

-Som också gick sönder av hans tyngd, säger Ron.

Spelade dataspel med sin pappa och blev kramad och kysst av sin mamma. Rummet visade inga som helst tecken på att det också bodde en annan pojke huset.
Men Harry Potter fanns fortfarande där, han låg och sov för ögonblicket, men det skulle han inte göra länge till. Hans moster Petunia var vaken och det var hennes gälla röst som utgjorde dagens första ljud.
Upp med dig! Kliv upp" Nu med detsamma!


-Låt honom vakna, säger Tonks.

Harry vaknade med ett ryck. Hans faster knackade hårt på dörren igen.
"Upp med dig!" Skrek hon.
Harry hörde hur hon gick mot köket och sedan ljudet av stekpannan när den sattes på spisen.
Va det finns väl inget sovrum på nedervåningen tänker alla som varit där.

Han rullade över på rygg och försökte komma ihåg drömmen han hade haft. Det hade varit en bra dröm. En flygande motorcykel hade varit med i den. Han hade en konstig känsla av att han hade haft samma dröm förut.

-Eftersom det inte var en dröm, säger Ginny och Harry ler mot henne.

Superbra!

Du är jätteduktig!

Jättebra!!

Super

Superbra!!

!!!!Jättebra!!!!!

Här är nästa del

Hans moster var tillbaka utanför dörren. "Är du upp än?" Frågade hon.
"Nästan", sa Harry.
"Nå, raska på nu, jag vill att du ska se efter stekfläsket i pannan. Och våga bara inte låta det brännas vid, jag vill allt ska vara perfekt på Duddys födelsedag."
Harry stönade.
"Vad sa du?" Fräste mostern genom dörren.

-Han sa ingenting ditt lilla kräk, säger Ginny.

"Ingenting, ingenting ..."
Dudleys födelsedag - hur kunde han ha glömt det?

-Ja Harry hur kunde du glömma det? undrar Hermione.

-Det är alltså oförlåtligt, fortsätter Ron.

-Så Harry förklarar du dig, avslutar Ginny skrattande.

-Jag har inget att säga till mitt försvar.

-Ok, då får du ta och äta det här äpplet, säger Hermione och tar fram ett röd och vit äpple.

-Nej inte ett förgiftat äpple, säger Harry på skoj.

-Vi måste ju se vem som är prinsessan som ska väcka dig ur den eviga sömnen och dom båda skrattar åt dem andras oförstående blickar och förklarar att det är en mugglarsaga.

Harry kom långsamt ur sängen och började leta efter sina strumpor. Han fann ett par under hans säng och sedan han befriat en av dem från en spindel,

-Förlåt Ron, säger Harry och Fred när han börjar blekna.

-Ingen fara, säger Ron.

Drog han på sig den. Harry var van vid spindlar eftersom skåpet under trappan var fullt av dem, där han sov.

-KAN DU FÖRKLARA, skrek Ron och Hermione med resten av rummet.

-Jo jag tror boken kan förklara, säger Harry försiktigt.

-Vi ska prata sen, ok Harry, hotar Hermione Harry.

När han hade klätt sig gick han genom korridoren in i köket. Bordet var nästan dolt under alla Dudleys födelsedagspresenter.

-Jag hoppas att du får lika mycket paket, säger Remus fortfarande chockad.

-Jag skulle ljuga ifall det var så, säger Harry.

Det såg ut som om Dudley hade fått den nya datorn han ville ha, för att inte tala om den andra TV: n och tävlingscykeln.

-Är du säker på att du läste rätt Remus, säger Ron.

-Ja hundra procent, svarar Remus dröjande.

-Jag tror att boken kan förklara mer sen om jag inte minns fel, svarar Harry.

Exakt varför Dudley ville ha en racercykel var en gåta för Harry, eftersom Dudley var mycket fet och hatade motion – såvida det rörde sig om att slå och dunka på någon förstås.

-Inte Harry, viskar Sirius.

Dudleys favorit boxningssäck var Harry,
Men han kunde inte ofta fånga honom.

-Förlåt James och Lily, viskar Sirius medan en ensam tår rinner ner för kinden.

Harry såg inte ut som det, men han var mycket snabb.
Kanske hade det något att göra med att bo i ett mörkt skåp, men Harry hade alltid varit liten och mager för sin ålder.
Han såg ännu mindre och magrare än han egentligen var eftersom allt han hade att sätta på sig var gamla kläder av Dudley, och Dudley var ungefär fem gånger större än han var.
Harry hade ett smalt ansikte, knotiga knän, svart hår och klargröna ögon.

-Lily, viskar de vuxna.

Han bar runda glasögon som hölls samman med en hel del tejp på grund av alla de gånger Dudley hade slagit honom på näsan.

Alla börjar morra men Sirius högst.

Det enda Harry gillade i hans eget utseende var ett mycket tunt ärr i pannan som var formad som en blixt.
-Vänta lite du gillade ditt ärr!? säger Ron

-Eh ja.

Han hade haft det så länge han kunde minnas, och den första frågan han kunde minnas att fråga moster Petunia var hur han hade fått det.
"I bilolyckan när dina föräldrar dog", hade hon sagt.

-Hon ljög, utropar Professor McGonagall, du sa att han skulle få det bra där men vad får vi höra nu Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore.

-Ta det lungt kvinna jag visste inte något, svarar Dumbledore.

-Tala inte så till mig.